Disharmoni i öppen dager

Mycket handboll igår. Även i Kalmar faktiskt. Trots att det var fotboll som stod på programmet där. KFF-MFF, ett klassikermöte. Med ett 1-0-mål som nog också kan bli en klassiker, åtminstone i boken om alla tiders domargrodor. Att Måns Söderqvist slog in bollen med armen kunde en blind tocke se, spelaren själv var heller inte sen att erkänna det. Domarteamet däremot kacklade hit och dit för att till slut landa i den totala galenskapen: korrekt mål. Men, men. Inget ont utan gott. Felbedömningen ledde till att MFF:s problem kom i öppen dager. Ett harmoniskt lag viker liksom inte ner sig i ett ögonblick av motgång. En harmonisk spelare sparkar inte omkull lösa föremål bara för att han blir utbytt. Ett gediget lagbygge rasar inte ihop som ett korthus så att ett orättvist 0-1 förvandlas till ett rättvist 0-3. En anständig tränare belägger inte - utan närmare förklaring - en av sina spelare med tillträdesförbud på gräsplanen där jobbet ska göras. En noggrannt researchande sportchef köper inga grisar i säck. Men precis så ser det ut i och omkring årets MFF. Bra som sagt att det flyter upp. Låt vara att sanningen kanske smakar beskt för alla blå hovpoeter i media: allsvenskan är större än MFF, förnyelse på toppen enbart positiv. Objektivt sett, menar jag. Sen är sex omgångar av 30 förstås inget underlag för tvärsäkra påståenden. Men visst imponerar Hammarby så här långt? Och Sundsvall!? Och visst var det enormt kul att TFF vann i Norrköping, där hemmalaget förvisso decimerades när Jordan Larsson visade att han ännu inte vuxit upp. Slutligen: om det är kris i MFF, vad är det då i Elfsborg?