Tragedin i Helsingborg

Fruktansvärt. Årets fotbollsallsvenska hann alltså inte ens börja förrän en Djurgårdssupporter misshandlas till döds i Helsingborg. Jag vet inget om detaljerna, inte ens om gärningsmannen var HIF:are vilket förstås förefaller sannolikt. Den omedelbara konsekvensen blev hursomhelst att andra Djurgårdssupportrar hämnades (?) genom att storma planen när matchen väl var igång. Varpå domaren tvingades bryta tillställningen för gott. Det hela är så sorgligt att man har svårt att finna ord. Efterlängtad premiärfest, strålande vårväder, storpublik med en förkrossande majoritet av alldeles normala fotbollsvänner...och så detta plötsliga beckmörker över alltihop. Mina tankar nu går till dödsoffrets anhöriga. Bryr mig inte om killen var ett rötägg eller en huligan, han var helt säkert något annat också. En älskad son t ex. Ingen, absolut ingen, förtjänar att dö på det här viset.

En pinne som kändes som två

Serbien-Sverige 25-25. Drömstart för Thomas Sivertsson, damhandbollens nye förbundskapten. En poäng borta mot Serbien i EM-kvalet kan inte ses som något annat än seger. Så mycket var emot Sverige: ett bra lag, en fanatisk publik, två partiska domare. Serbien fick sju straffar, Sverige en. Serbien fick göra mål från golvet innanför sexmeterslinjen, Sverige fick knappt göra mål från luften. Serbien fick göra s k stürmer fouls utan åtgärd, Sverige fick det inte. Okej, jag överdriver. Men bara lite. Starkt av svenskorna - och Sivertsson - att behålla fokus. Mindre kul att se var att inte heller den nye förbundskaptenen verkar gilla Lugis Nathalie Hagman. Det var verkligen inte många minuter hon fick på banan. Hanna Fogelström gick före, diffust varför. Även en normalt tongivande spelare som Gulldén bänkades stora delar av matchen. Till förmån då för Johanna Ahlm. Tveksamt det också, i min "bok" är även en halvlyckad Gulldén en större tillgång för laget. Men annars var det bra. Torstensson grym i skyttet, Ågren och Tegstedt duktiga på linjen, A-M Johansson en klar kvalitetshöjare när hon väl byttes in på h9. Plus också för Filippa Idéhn, världshandbollens tuffaste galenpanna. Jag menar, vem mer skulle komma på tanken att vakta ett handbollsmål i kortbrallor? Ingen, vad jag vet. Boll på skinn gör ont, liksom. I alla fall på oss mer alldagliga mesar. Idéhn har nog en annan smärttröskel, om man säger så.

Det kostar på att åldras...

Jag pendlar. Mellan ursinne och uppgivenhet. Jag famlar. Efter ett tredje tillstånd, nåt mittemellan som kan lätta lite på trycket. Anledningen är det förbannade skattebeskedet från den förbannade Skattemyndigheten. Restskatt i år igen. Drygt 4000 exklusive ränta. Förvisso en fjärt jämfört med rekordet på 16000 år 2009 men samtidigt nästan en dubblering mot i fjol. Alltså. Kalla mig dum, tönn, korkad, imbecill, kalla mig vad faan som helst utom norrman. Jag förstår det bara inte. När jag jobbade och deklarerade för en avsevärt högre inkomst än nu fick jag alltid pengar tillbaka på skatten. Märk väl utan avdragstricksande å sånt, jag är alldeles för osmart för det. Trendbrottet kom när jag sommaren 2008 slöt ett personligt pensionsavtal med Sydsvenskan, min arbetsgivare. Jag var 63 år då och 75 procent av lönen fram till 65 lät ju inte så dumt. Kruxet var bara att Sydis i god tro (delad med mig själv) fortsatte med det s k jobbskatteavdraget på de där 75 procenten. Därav stjärnsmällen på 16 lax, följd av 11 lax året därpå. Sen blev jag pensionär s a s på riktigt - och då uppenbarade sig nästa krux. Jag får pension från tre olika utbetalare, smärre månatliga belopp från AMF och Alecta jämte den allmänna från Pensionsmyndigheten. Det låter kanske fett men totalsumman landar en bra bit under min inkomst som yrkesaktiv. Det köper jag f ö utan knot; jobbar man inte kan man inte ha lön. Däremot kan man - ta mig faan - ha rättvisa. Dvs ett skattesystem som är lika för dem som har jobbat förr och dem som jobbar nu. Gärna också skattekolumner som håller vad de lovar, nämligen att angivet belopp räcker oavsett antal utbetalare. Jag kan inte för mitt liv begripa varför jag ska ansöka om att få betala extra skatt varje månad för att undvika restskatt vid årets slut. Å andra sidan begrep jag aldrig varför jag fick återbäring på skatten heller, förr när man jobbade. Måste va skönt för pappa Staten att ha såna tönnisar i sina led av undersåtar.

Skäggigt kompistugg i spalterna

Förfärlig kompisjournalistik i Sydsvenskan idag (igen). Tänker på artiklarna om MFF, särskilt den som "avslöjar" varför spelarna odlar skägg. En text skriven av MFF:are för MFF:are, inget annat. Hade känts bättre med en kritisk krönika på temat "Hur glyttiga får vuxna fotbollsspelare vara"? Eller också en analys på temat "Hur blå får en reporter vara"?

Djurgården får min röst

Så här års hör det till att man ska tippa fotbollsallsvenskan. Egentligen är det hopplöst. Lagens spelartrupper finns här och nu, men knappast säsongen ut. Ett s k transferfönster kommer emellan, spelare som tjänar fem sjuksköterskelöner i månaden här försvinner kanske till tio sjuksköterskelöner i månaden utomlands. Om nu inte marknaden nyktrat till eller agenterna belagts med yrkesförbud. Spelarnas egen hybris är nog inte mycket att göra åt. Men okej, tippa var det. Jag säger Djurgården. Garderat med AIK och Häcken. MFF vann guldet i fjol och är därmed "diskat", försvar av titeln verkar ju vara mission impossible. Kanske kan Helsingborg överraska, jag blev faktiskt lite imponerad av lagets andra halvlek mot Gais i cupen. Särskilt av den här nye mittfältaren Abbe Khalili. Pass på om inte han blir årets rookie i allsvenskan. Annars bekymrar jag mig som alltid mest för Mjällby. Träningsmatcherna har varit skit och Ingelsten, den gamle skyttekungen, kallas visst redan Ingenting på Listerlandet. Nä, det hittade jag på. Men mål har han inte gjort ännu, inte ett enda. Och det var väl därför han köptes, förmodar jag. Tränaren är jag också lite osäker på. Lasse Jacobsson, vad har han för meriter? Grejar Mjällby kontraktet blir jag glad. Tänkbara räddningsplankor kan vara t ex Falkenberg och Gefle. Färdigtippat.

IFK tillbaka i matchen

Ikväll gläds jag med IFK Karlskrona, klubben som en gång gjorde mig handbollsfrälst för livet. På 1950-talet närmre bestämt. Då när IFK-hjältarna hette Fredin, Sandegård, Alexandersson och Bark, för att nämna några. IFK var en maktfaktor i handboll på den tiden - men på senare år har det varit värsta ökenvandringen. Tills nu. Kvällens triumf mot Cyrus, 27-19, innebar att seriesegern i division 2 blev ett faktum. Inget stort steg för mänskligheten men absolut ett litet för klubben och oss hopplöst förlorade IFK-nördar. Division 1 nästa säsong är ju bara snäppet under Hästö som numera är bäst i "staun". Om "vi" kan ta upp den kampen på allvar är jag förstås lite osäker på. Den här säsongen har IFK i väsentlig grad burits av ärrade veteraner som Jonas Holmström och Johan Svensson, det osar inte framtid precis. Och tränare har Lasse Hällkvist varit, han var faktiskt med redan på 50-talet. Ja ja, som liten knatte i publikleden men ändå. Notabelt från sista matchen mot Cyrus är f ö att hans son, Andreas Hällkvist, gjorde comeback i laget. Hällkvist junior betraktades som ett stjärnlöfte i svensk handboll innan upprepade knäskador slog karriären i spillror. Nu vid 27 har han redan varit bortglömd länge så det var himla kul att han plötsligt dök upp igen och dessutom bidrog med tre mål. Hoppas Hällkvistarna och övriga IFK:are firar rejält ikväll, det är de väl värda. Själv tänkte jag ta mig en sympatirackare. Nu.

"Större än Zlatan" - avvadådå?

Den siste jag såg på tv igår kväll var Tony Flygare. Den förste jag såg på tv i morse var Tony Flygare. Han är het nu, killen som "en gång var större än Zlatan". Det är så hans nyutkomna bok heter och det är den som gör honom intressant som intervjuobjekt. Själv tycker jag det börjar bli töntigt med alla hel-, halv- och kvartskändisar som ger ut böcker - skrivna av journalister eftersom de inte kan själva - och får hjälp med marknadsföringen av alla möjliga tv-kanaler. Flygare t o m av Skavlan i SVT. Så stor blev han aldrig som fotbollsspelare; sanningen är att Tony Flygares A-lagskarriär i MFF var pyttekort, närmast en parantes i matchstatistiken. "Större än Zlatan" var han möjligen under en del av ungdomstiden - men det var det säkert många som var. Talanger mognar olika, utvecklas olika. Så har det alltid varit, så kommer det alltid att bli. Boktitelns sken av sensation är på så vis illa förankrad i verkligheten. Skulle alla pojklandslagsspelare som var samtida med Zlatan men aldrig blev nåt skriva bok, då hade tv-sofforna inte räckt till. Därmed inte sagt att jag missunnar Flygare att kränga några exemplar av sitt verk. Tvärtom faktiskt. Killen verkar ha haft sin beskärda del av motgångar, det vore för trist om boken blev ytterligare en.

Nivåskillnad i Baltiskan

HK Malmö-Alingsås 18-28. Inte mycket till match, mer en uppvisning från bortalagets sida. Alingsås är en seriös kandidat till SM-guldet - det är inte Malmö. Klasskillnaden här var gigantisk i spelets alla delar. Tempot inte minst. Alingsås ställde om blixtsnabbt både framåt och bakåt, hemspringet var nog det vassaste jag sett i elitserien. Malmö körde fast, kom inte till, stressades till mängder av tekniska fel. Tio mål back kändes faktiskt som rätt smickrande förlustsiffror. Att Alingsås stannade på 28 mål berodde dock inte på Malmömålvakterna; Simic gjorde väl en handfull räddningar, Nordlander knappt någon i ännu ett blekt inhopp. Såg förresten att blivande Malmötränaren Ulf Sivertsson satt på läktaren och kollade in sitt nya lag. Hoppas han inte blev mörkrädd.

Slappa H 43 - en tränarfråga?

En ny fetsmäll för H 43 igår kväll. 28-40 mot Guif, 24 insläppta mål bara i andra halvlek. Nej, jag var inte där så exakt hur det gick till vet jag inget om - och behöver heller inte veta. Siffrorna talar för sig själv. Sen bär det mig emot rent generellt att skylla allt på tränare, men här vete tusan. Släpper man in mål i den omfattningen H 43 gör beror det på oorganiserat försvarsspel, alternativt slapp inställning till detsamma. Och ytterst ansvarig för sådant är tränaren, såvida nu H 43 inte tillämpar någon helt egen ordning. Men Robert Andersson har alltså snart haft en hel säsong på sig att få ordning i leden - utan att lyckas. Det är inget övertygande bevis för att han är rätt man på posten. F ö undrar jag om H 43 har råd med den pågående maktkampen mellan honom och stjärnan Zoran Roganovic. Igår fick tydligen skyttekungen tillbringa tre fjärdedelar av matchtiden på bänken. Nytt rekord i mönstret av "markeringar" från Anderssons sida. Om anledningen är bristande försvarsdisciplin hos Roganovic så kan man bara konstatera att utdelningen blivit mager.

Nu kommer hockeyismen...

Närmare tiotusen människor vid demonstrationen mot nazism och andra avskyvärda ismer i Malmö igår. Storartat, möjligen tidernas rekord för mänsklig godhet i den här uttrycksformen. Men "risken" är väl att det blir ännu fler vid kvällens hockeymatch i Arenan. Våld drar, på ena eller andra sättet. Taskigt sagt? Ja, kanske. Har bara fått för mig att många går på hockey med en förhoppning om kurr. På isen alltså, spelare emellan. Känns nästan som det ingår i nöjet. Inget, inte ens ett mål, väcker så mycket jubel som ett klungslagsmål. Själv föredrar jag idrott, typ handboll. Och antivåldsdemonstrationer, typ gårdagens. Men inga jämförelser i övrigt, för guds skull. Hockey är hockey - och ikväll håller även jag tummarna för Malmö Redhawks.

Två lag i matchen, Sydis

En fotbollsmatch består av två parter. Det är rent av själva poängen, annars blir det ingen match. Synd bara att det aldrig syns i min morgontidning. MFF-vridningen är monstruös, motståndarlaget nämns i bästa fall liksom i förbigående. Ta det här med betygen: endast MFF-spelarna värderas (ofta löjligt högt), gästande lags spelare existerar inte. Där har morgonpressen en del att lära av kvällspressen som faktiskt betygsätter samtliga spelare i en match. Då kan man, som läsare, åtminstone ana en vilja till objektiv analys. Min morgontidning däremot har valt att bli ett MFF-organ, ibland till förväxling likt ett supporterblad. Idag t ex. Två hela sidor om cupmatchen MFF-Hammarby (3-2) men inte ett ord om de kontroversiella domslut som tydligen gynnade MFF vid ett par av målen - och inte en enda Hammarbyspelare värd att nämna vid namn. Jättekonstig journalistik i mina ögon.

Fotbollsidiotin ett storstadsproblem

Pga nöjeskryssning missade jag de senaste kravallerna i Malmö. Fotbollsrelaterade tydligen - den här gången också. Man har sett det förr, hört det förr. Hoten, hatet, vreden, våldet. MFF-fans å ena sidan, diverse bortasupporters å den andra. Helsingborg, Göteborg, Stockholmslagen...mera sällan Gefle eller Mjällby. Fotbollsidiotin är ett storstadsproblem, uppenbarligen. Tragiskt. Det mögar ner vår stad, mögar ner fotbollen. I det här fallet uppträdde visst själve lagkaptenen i MFF också som en huligan. Ja, herregud. Med såna förebilder behövs inga yttre fiender. Men det känns skönt att småklubbsfotbollen snart börjar, där är man fredad.

Lugi bäst i derbyt

Lugi-H 43 32-24. Ikväll levde Lund upp till sitt rykte som handbollsstad. Något sånär i alla fall; över 2000 åskådare på derbyt är ju ungefär dubbelt upp mot vad en "vanlig" hemmamatch drar, för H 43:s del mer än så. Synd att det inte blev någon spänning. Lugi var lite för bra för matchens bästa, så att säga. Tycker ändå att H 43 har heder av sin insats. Laget föll aldrig ihop som i vissa tidigare matcher, viljan fanns där tiden ut. Sen brast det i kunnandet emellanåt - jämfört med motståndet alltså. Lugi hade jämnare målvaktsspel (Johan Larsson), burdusare försvarsspel, effektivare mittsexor och bättre bredd. Alla vinröda gjorde mål, Niklas Gudmundsson flest med fem och då var fyra på straff. Så att derbyts två bästa målskyttar fanns i H 43 - Roganovic och Rasmus Johansson - spelade liksom ingen roll, Lugis imponerande mångfald tog ut sin rätt.

Kvinnan med dragspelet

Igår satt hon där igen, utanför Coop vid Stadiongatan. Kvinnan med dragspelet. Rumänsk rom, tror jag. Vet inte vad som är sorgligast. Att hon sitter där hon sitter - eller att människor bara går förbi som om hon inte alls satt där hon satt. 99 av 100 gör det. Går förbi. De har säkert sina skäl. Svårt att förhålla sig till fattigdom kanske. Eller till "utlänningar", generellt. Eller till en liten myntlåda på marken. Där var inte mycket i den, kan jag berätta. Tolv kronor innan jag la dit åtta till. Förra veckan la jag en tjuga, det var bara för att hon spelade "The Winner Takes It All". Nej, jag är inte en bättre människa än alla som går förbi, det är inte det jag vill ha sagt. Råkar bara känna mer samhörighet med henne än med dem.

Ovärdig elitmatch - men HK oskyldigt

HK Malmö-Rimbo 43-25. En skämtmatch. Tur för Rimbo att elitserieäventyret snart är över, att förnedras så här i match efter match kan ju inte vá kul. Starkt dock av Malmö att hålla fokus i åtminstone tre kvart, det kan inte ha varit lätt mot detta annorlunda "motstånd". Sköt gjorde i alla fall spelarna i Rimbo. Det hade de inte mycket för: Simic i Malmöburen var glänsande tills han bytte han ut sig själv drygt tio minuter från slutet. In kom Nordlander - och tyvärr, inte heller den här gången lyckades han övertyga om sin (eventuella) kapacitet. Rimbo fick ett antal billiga tröstmål på slutttampen, annars hade Malmös brakseger blivit ännu brakigare. Förutom själva matchen bjöds ytterligare ett par skämt. Dels prisjuryns val av bästa spelare i Rimbo: någon av bröderna Tollbring, om jag hörde rätt. Inte den lilla 9:an som hette Harlenbäck nånting och gjorde typ alla lagets mål (kändes det som) när han väl byttes in i andra halvlek. Dels publiksiffran: strax över 500. Det var - trots allt - elithandboll som stod på menyn.

Stil, klass och Sanna

Vilja slår klass, säger somliga. Inte alltid, säger jag. Om så vore hade inte Sanna Nielsen vunnit Melodifestivalen. Hon, bara hon i hela finalfältet, hade stil och klass jämte röst och sång. Okej, Ellen också som god tvåa. Övriga hade säkert mycket vilja - men förödande lite klass. Vissa ingen alls; de här ungtupparna som står och tar sig i skrevet under tiden de försöker sjunga borde ta sig i brasan istället. Eller växa upp, förslagsvis.

H 43 ett spöke för HK

HK Malmö-H 43 24-27. H 43 upphör inte att förvåna: så fort man möter Malmö vägrar man förlora - och däremellan vägrar man vinna mest hela tiden. Malmö i sin tur är ungefär tvärtom: besegrar vem som helst men absolut inte H 43. Vad sånt beror på får di lärde i Lund tvista om, vi andra kan ju alltid damma av klyschan om önskemotståndare respektive mardrömsmotståndare. En till klyscha aktualiserades förresten ikväll: släkten är värst. Till de tongivande i H 43 hörde nämligen trion med Malmöförflutet. Dvs bröderna Geissler och målvakten Oscar Jensen. Den senare var normalbra i första halvlek men tokbra i andra, Geisslerbröderna bidrog med kompromisslös vilja och viktiga mål i slutskedet. Sen har jag alltid varit lite svag för Todosejevic, playmakern som i yngre dar representerade Guif (och senare Kristianstad, om jag minns rätt). Visst, han blandar och ger, högt och lågt om vartannat. Men det höga är handbollsgodis av finaste märke, det kan ingen ta ifrån honom. Intressantast ikväll var väl annars att H 43-tränaren Robert Andersson markerade (?) mot stjärnan Zoran Roganovic genom att hålla honom på bänken mer än på banan. Unge Gerdtsson tog över platsen och skötte sig utmärkt, även i hemspringet. Roganovic verkade f ö ta "smädelsen" med ro, eller i alla fall med bibehållet fokus vid straffkasten. Tre chanser, tre mål. Det avgjorde på sätt och vis matchen eftersom HK Malmö brände tre av sina fem straffar. Men strunt samma, H 43 förtjänade segern oavsett.

Samma gamla brister

Turkiet-Sverige 2-1. Träningslandskamp mellan två icke VM-kvalificerade landslag - och det syntes. Det här var ingen ögonfägnande fotboll, särskilt inte från svensk sida. Alla gamla brister kändes igen: det taffliga försvarsspelet, de dåliga bollmottagningarna, oförmågan att skapa målchanser. Och så en förbundskapten i halsduk som älskar alla utlandsproffs men fnyser åt vår egen högsta liga. Ikväll fick vi se fyra mittbackar men ingen Pontus Jansson, fyra anfallare men ingen Erton Fejzullahu. Allsvenska spelare får bara vara med på den s k vinterturnén, sen öppnas falluckan. Märkligt att det får fortgå.

Uppvisning i lagspel

H 43-Alingsås 22-35. Ledsamt att se H 43 vika ner sig och ge upp, låt vara att motståndet var övermäktigt. Alingsås är ett riktigt bra lag, brett och komplett som kanske inget annat i elitserien. Ikväll saknades Daniel Tellander och Glenn Andersson - utan att det märktes. Andra steg fram istället och alla i laget gjorde mål. Mot slutet verkade det vara själva poängen; att få med samtliga spelare i protokollet. Någon Zoran Roganovic finns alltså inte i Alingsås och det kan nog vara ett medvetet val. Den typen av spelare passar liksom inte överallt, allra minst i ett lagbygge där varje kugge anses vara lika mycket värd. I H 43 har Roganovic en särställning - på gott och ont, som det verkar. Visst. Han gör sina mål, han vinner skytteligan nästan alltid. Men gör han sina lagkamrater bättre? Gör han försvarsjobbet som krävs? Svar nej. Inte ikväll, inte så ofta överhuvudtaget. Fast det är klart, varför skulle Roganovic vara fullkomlig när ingen annan är det? Får se på torsdag kväll om han och H 43 kan ge HK Malmö en match. Uteslutet är det nog inte. Trots allt.