IFK tillbaka i matchen

Ikväll gläds jag med IFK Karlskrona, klubben som en gång gjorde mig handbollsfrälst för livet. På 1950-talet närmre bestämt. Då när IFK-hjältarna hette Fredin, Sandegård, Alexandersson och Bark, för att nämna några. IFK var en maktfaktor i handboll på den tiden - men på senare år har det varit värsta ökenvandringen. Tills nu. Kvällens triumf mot Cyrus, 27-19, innebar att seriesegern i division 2 blev ett faktum. Inget stort steg för mänskligheten men absolut ett litet för klubben och oss hopplöst förlorade IFK-nördar. Division 1 nästa säsong är ju bara snäppet under Hästö som numera är bäst i "staun". Om "vi" kan ta upp den kampen på allvar är jag förstås lite osäker på. Den här säsongen har IFK i väsentlig grad burits av ärrade veteraner som Jonas Holmström och Johan Svensson, det osar inte framtid precis. Och tränare har Lasse Hällkvist varit, han var faktiskt med redan på 50-talet. Ja ja, som liten knatte i publikleden men ändå. Notabelt från sista matchen mot Cyrus är f ö att hans son, Andreas Hällkvist, gjorde comeback i laget. Hällkvist junior betraktades som ett stjärnlöfte i svensk handboll innan upprepade knäskador slog karriären i spillror. Nu vid 27 har han redan varit bortglömd länge så det var himla kul att han plötsligt dök upp igen och dessutom bidrog med tre mål. Hoppas Hällkvistarna och övriga IFK:are firar rejält ikväll, det är de väl värda. Själv tänkte jag ta mig en sympatirackare. Nu.