Det kostar på att åldras...

Jag pendlar. Mellan ursinne och uppgivenhet. Jag famlar. Efter ett tredje tillstånd, nåt mittemellan som kan lätta lite på trycket. Anledningen är det förbannade skattebeskedet från den förbannade Skattemyndigheten. Restskatt i år igen. Drygt 4000 exklusive ränta. Förvisso en fjärt jämfört med rekordet på 16000 år 2009 men samtidigt nästan en dubblering mot i fjol. Alltså. Kalla mig dum, tönn, korkad, imbecill, kalla mig vad faan som helst utom norrman. Jag förstår det bara inte. När jag jobbade och deklarerade för en avsevärt högre inkomst än nu fick jag alltid pengar tillbaka på skatten. Märk väl utan avdragstricksande å sånt, jag är alldeles för osmart för det. Trendbrottet kom när jag sommaren 2008 slöt ett personligt pensionsavtal med Sydsvenskan, min arbetsgivare. Jag var 63 år då och 75 procent av lönen fram till 65 lät ju inte så dumt. Kruxet var bara att Sydis i god tro (delad med mig själv) fortsatte med det s k jobbskatteavdraget på de där 75 procenten. Därav stjärnsmällen på 16 lax, följd av 11 lax året därpå. Sen blev jag pensionär s a s på riktigt - och då uppenbarade sig nästa krux. Jag får pension från tre olika utbetalare, smärre månatliga belopp från AMF och Alecta jämte den allmänna från Pensionsmyndigheten. Det låter kanske fett men totalsumman landar en bra bit under min inkomst som yrkesaktiv. Det köper jag f ö utan knot; jobbar man inte kan man inte ha lön. Däremot kan man - ta mig faan - ha rättvisa. Dvs ett skattesystem som är lika för dem som har jobbat förr och dem som jobbar nu. Gärna också skattekolumner som håller vad de lovar, nämligen att angivet belopp räcker oavsett antal utbetalare. Jag kan inte för mitt liv begripa varför jag ska ansöka om att få betala extra skatt varje månad för att undvika restskatt vid årets slut. Å andra sidan begrep jag aldrig varför jag fick återbäring på skatten heller, förr när man jobbade. Måste va skönt för pappa Staten att ha såna tönnisar i sina led av undersåtar.