Strömberg stillar inte min oro

Jag oroar mig för Mjällby.
Det borde jag inte behöva göra, enligt expertisen. Glenn Strömberg och Ola Andersson i tv, Johan Orrenius i KvP. Med flera, med flera. Alla har de hyllat Mjällbys ”vårrus”, alla har de försäkrat att mitt favoritlag kommit till allsvenskan för att stanna. Längre än den här säsongen ut alltså.
Men det är just det som gör mig orolig.
Experter brukar ha fel, nämligen.
Inte alltid. Men ofta.
Mjällby har plockat 14 poäng hittills. Det är okej, över förväntan. Problemet är att 14 poäng aldrig räckt för nytt kontrakt…och att trenden redan verkar vara vikande. Djupt rotad i verkligheten har jag därför forskat lite i vad som brukar krävas för att undgå nedflyttning.
Svaret är: runt 30 poäng.
16 kvar, med andra ord. 21 matcher att knapra på. Det kan så klart låta betryggande. Lugnt, fint och ofarligt. Men faan vet. Två raka 0-1-förluster nu, envis måltorka för Ekenberg. Och Göteborg hemma härnäst, ett Göteborg som liksom MÅSTE vinna. Och därefter Trelleborg borta, ett Trelleborg som liksom MÅSTE vinna ännu mer.
Plus då den allsvenska historiken i sig - hängande som ett spöke över just Mjällby AIF.
Ja, ja. Kalla mig självplågare. Hellre det än expert.

S E

Trist när farhågor besannas

Barcelona-Inter 1-0.
Ibland känns det bara tråkigt att få rätt. Redan i fjol somras skrev jag här på bloggen om riskfaktorn i Zlatans val av ny klubb för att äntligen få vinna ”den där jävla Champions”. Att han kanske lurade sig själv. Att Barca redan vunnit Champions league 2009 och att inget lag nånsin lyckats göra det två år på rad. Jag skrev t o m att mästarlaget 2010 nesligt nog men mycket väl skulle kunna heta - Inter.
Nu är vi inte där ännu, Inter har att betvinga Bayern München i finalen och det blir kanske inte så lätt. Men Barca är borta, Zlatans vackraste fotbollsdröm krossad.
En gång för alla, är jag rädd.
Därmed inte sagt att han borde stannat i Inter. Självklart inte, när han inte ville. Den djärve strävar uppåt, den fege nöjer sig.
Sen är det så klart en bister sanning att Inter blev ett bättre lag - och Barcelona möjligen ett sämre, i och med transfern. Zlatans personliga skuld till detta kommer säkert att stötas och blötas i medierna framöver…när facit föreligger brukar ju expertisen ha julafton.
Själv tycker jag det vore intressantare att belysa lagmaskinen Barcelonas tillkortakommande mot Inter. Det eviga småpassandet hit och dit, det kompakta bollinnehavet som något av ett självändamål. Ett slags förnedringsfotboll gentemot motståndaren - som faktiskt vändes i självförnedring mot just Inter.
För att Inter var så rasande skickligt i spelet utan boll?
För att Barcamodellen är sönderläst, körd och kaputt?
Både och, misstänker jag själv.
Nu fattas det bara att Barcelona sumpar även ligaguldet. Gud förbjude.

S E

Sorry Zlatan - fördel Inter...

Timmar kvar till avspark. Barcelona mot Inter, matchen alla snackar om. Kan Barca vinna med 2-0 på beställning? Mot de flesta lag – ja. Mot Inter – tveksamt.
Tror jag, såhär på förhand.
Inter imponerade stort i första mötet, låt vara att 3-1-målet var klockren offside och borde underkänts. Men det var mäktigt att se hur laget liksom kontrollerade Barca rent spelmässigt. Hur Messi plockades bort. Hur Zlatan raderades ut. Hur passningsvägarna stängdes för Xavi. Pressen, bollvinnandet, omställningarna. Viljan! Personifierad inte minst av magnifike veteranbacken Zanetti.
Okej. Ny match ikväll. Hundratusen galna spanjorer på Camp Nou. Vet inte om, eller hur, det bekommer Inter. Och domaren. Mitt grundtips blir att Barcelona slås ut – med en from förhoppning att jag har fel.
För Zlatans skull.

S E

Inte ens Mjällby kunde...

Mjällby-HIF 0-1.
Sautan me, på ren blekingska. Inte bara jag hade mått bättre av ett annat resultat, hela allsvenskan hade gjort det. Fast det skiter förstås Helsingborgs fotbollsvänner i – med viss rätt. Gissar dock att de är lika förvånade som alla andra över HIF:s framfart. Lite lyckligare bara. Ikon-Henke är väl redan glömd, skulle jag tro. Av resultaten att döma går det ju lika bra med Sundin.
Fel, inte lika bra. Det går bättre. Åtminstone så här långt.
Sju segrar på åtta matcher, förlustnollan intakt, ynka två mål insläppta; undrar om något lag i modern allsvensk tid raketstartat seriespelet så som HIF gjort nu. Jag tvivlar.
Därmed inte sagt att HIF redan vunnit allsvenskan 2010. Men det blir onekligen allt svårare att vifta bort hotet. Eller möjligheten, om man hellre vill.
Förresten skulle vi haft en straff mot HIF, det syntes ju tydligt i tv. Bannade domare.

S E

Allsvenskan ber för Mjällby

Kan Mjällby rädda fotbollsallsvenskan?
Tidigt väckt fråga kanske, men visst vore det bra om Listerlandets stolthet kunde stryba Helsingborg ikväll. Tabelltoppen behöver tajtas ihop lite, HIF är ju redan loss med några lätt obehagliga pinnar. Så vill vi inte ha det, vi som gillar spänning och dramatik.
Apropå allsvenskan är det kärva tider för dess främsta tränarikoner. Jag tänker på Nanne Bergstrand i Kalmar och Tom Prahl i Trelleborg. Har deras ”bäst före” gått ut? Eller är det materialet som inte håller måttet? Det ena med det andra?
Vi får väl se framöver om läget ljusnar, säker är jag inte.
Heja Mjällby.

S E

Diego den fege och smarte

En av mina absoluta favoritspelare i den internationella toppfotbollen har länge varit Diego Forlan. Uruguayanen i Atletico Madrid, tidigare i Villarreal och Manchester United. Den notoriske målskytten. Förra säsongen vann han skytteligan i la liga, den här säsongen gör han färre mål fast fortfarande fler än de flesta. 17 just nu i ligaspelet - Zlatan t ex står på 15. Typiskt nog var det också Forlan som avgjorde torsdagskvällens Atleticomatch mot Liverpool i Europa league.
Det som fascinerar mig mest med Diego Forlan är hans spelstil, hans sätt att föra sig på planen. Där andra spelare går in i närkamper, där går han ur. Där andra forwards gärna utmanar en försvarare, där släpper Forlan bollen ifrån sig snabbare än ögat. Mannen är oåtkomlig för en tackling – och tacklar heller inte själv någon, helt adekvat. Därmed undgår han skador samt gula och röda kort…om inte till hundra procent så nästintill.
Diego Forlan är ”anti”. Lite av en kuf i dagens dobbarna-före-fotboll. De fria ytornas man, om man så vill.
Somliga skulle säkert kalla honom lyxlirare. Eller fegis. En sån som inte ”gör jobbet”, för att använda en populär tränarterm. Atleticos nye tränare verkar också ha svårt att förhålla sig till ikonen; häromsistens petade han honom ur startelvan, i flera ligamatcher har han bytt ut honom i förtid. För att sedan tvingas inse att allt är förlåtet – ingen annan i laget gör ju det där som faktiskt är en jävligt viktig del av det s k jobbet.
Målen.
Som sagt, jag gillar Diego Forlan skarpt. Bland alla fotbollskrigare i blåställ är det skönt med någon som tassar runt i skräddarsydd smoking.

S E

En feltippare spekulerar...

Först HIF-MFF. Sen Inter-Barcelona. En härlig fotbollskväll att se fram emot.
Skånederbyt tror jag faktiskt att MFF vinner. Så himla bra kan väl inte HIF blivit bara för att Henke slutat – eller? Kul att Pontus Jansson tydligen får chansen i MFF:s startelva, killen har alla förutsättningar att lyckas.
Vad gäller Champions leaguesemin säger hjärtat Barca - och magen Inter. Tyvärr. Man vill ju inte att det ska gå åt h-e för Zlatan men jag är rädd för det.
Allt garderat med kryss…

S E

Bättre förr på den politiska arenan

Ponera att allsvenskan klövs på mitten och lagen delades upp i två allianser. Storstadsblocket å ena sidan, landsortsröran å den andra. Typ.
Intressant?
Inte särskilt, om jag får säga det själv. Snarare fånigt. Och dessbättre utopiskt.
Det är det som skiljer fotbollen från - politiken.
Där är allianser som bekant ett etablerat faktum, enskilda ”lag” ett minne blott. Jag tycker det är sorgligt. Fegt. Uppgivet. Dessutom osportsligt: i den ena alliansen finns fyra lag, i den andra tre. Längst ute på högerkanten spökar så en uppstickare som alla skyr…alla utom de ”främlingsfientliga” och en ”neutral” författarjournalist på Sydis.
Jag som hade lovat mig själv att aldrig säga ”det var bättre förr” känner att jag nog ändå måste säga det förbjudna.
Svensk politik var bättre förr.
På ideologiernas tid. När partierna stod upp för nåt eget. När alternativen var tydliga och debatterna klargörande. När höger var höger och vänster var vänster och centern något ganska sympatiskt eller osympatiskt mittemellan.
Då när Sossarna var ett stort och starkt parti för de små och svaga – och Moderaterna ett småttigt och svagt för de stora och starka. Då när partiledarna med fullt fog kunde kallas färgstarka profiler. Ja, inte alla men många.
Känns länge sen idag.
Ur led är tiden. I fas är blockpolitiken. Allt för Makten.
Tacka vet jag fotbollsallsvenskan.

S E

I huvet på en Söderkullabo

Åskmoln kände man ju till. Askmoln var nåt nytt. Väl så läskigt, faktiskt. Och apropå det: inte kunde jag ana att en flytt från Hermodsdal till Söderkulla skulle betyda att man lämnade askan till förmån för elden. Skottlossning och mordförsök nu igen, suck. Snart är väl hela området besudlat av skam och förlamat av skräck, det är för jävligt.
Fast mest synd är det kanske om illbattingarna själva. Skyddsvästar som vardagsplagg, döden som vardagshot. Hur kul är det att leva ett sånt liv?
Den som kan övertyga de stridande falangerna om civilisationens fördelar vore värd en konstnärslön.

S E

Osynlige mannens ovärdiga sorti

Det stör mig att HK Malmö dumpat Martin Josefsson. Min favoritspelare, liksom. Inte bara för att han råkar vara bleking, handbollsfostrad i anrika IFK Karlskrona. Men okej, lite därför.
Mest av allt gillade jag nog hans integritet. Den låga profilen. Josefsson var ingen stjärna i HK Malmö. Aldrig de stora gesternas man, inte typen som glänste eller ”bad” om rubriker. I Sydsvenskan t ex nämndes han inte vid namn efter en enda match under den gångna säsongen. Fast det säger kanske mer om tidningens handbollsreportrar än om honom.
Martin Josefsson var ju trots allt flitigt anlitad i laget. Möjligen den med mest speltid av alla, framförallt mot slutet av säsongen. Man visste vad man fick av nr 10 på vänsterkanten: ett par tre mål per match och ett hårt jävla jobb för lagets bästa.
Några missar fick man också, absolut. Josefsson var långtifrån hundraprocentig i läget, som det heter. Men vem är ”hundraprocentig i läget”? Inte du, inte jag, inte någon.
Jag kommer att sakna Martin Josefsson i HK Malmö. Jättemycket.

S E

Det kalla fotbollslivet

Jag tänker på Joakim Sjöhage. Och på Agon Mehmeti. Fotbollsspelare som länge nog spåtts en lysande framtid – och fortfarande väntar på den. I var sin frysbox.
Inget bra ställe att vänta på, tror jag.
Talanger växer ju vanligtvis med förtroende. Dvs speltid, utrymme att misslyckas. Påklistrade etiketter som ”supersub” blir bara en löjlig journalistlek med ord…vilken spelare utvecklas av eviga femtonminutersinhopp?
Många tänker förstås ”amen det där vet väl tränarna bäst”. Ja, kanske det. Och i så fall är läget vid det här laget nästintill hopplöst för åtminstone Sjöhage.
Killen slog alltså igenom som, just det, ”supersub” i Elfsborg för några år sen. Vann press & publik, men aldrig sin tränare. Fastnade på bänken. Lånades ut till Norge. Bänkades där med, plockades hem av Elfsborg för ännu några ströinhopp. Då, i förrfjol, fick Trelleborgs FF upp ögonen för den omskrivne men ”missbrukade” speedkulan. TFF såg den oförlösta kapaciteten, tyckte sig behöva just den typen av spelare. Får man förmoda, eftersom kontrakt de facto skrevs.
Idag sitter han där igen, Joakim Sjöhage. På bänken. Utanför startelvan i match efter match i ännu en klubb. Stukat självförtroende, möjligen tappad förmåga. Ett par succéinhopp förra säsongen gav tillfälliga rubriker om en talangs ”pånyttfödelse” – men hjälpte inte ett smack. Tom Prahl har sällat sig till raden av tränare som ratat Sjöhage. Som förminskat honom, misslyckats med att få loss potentialen.
Trist, trist.
Vad gäller MFF:s Agon Mehmeti finns hopp om ett genombrott ändå kvar. Mehmeti är tre år yngre än Sjöhage, inte körd i botten på samma sätt. Inte än.
Dock ringer varningsklockorna. Detta att oavsett vad Mehmeti gör är bänken alltid nära. Andra bedöms hela tiden vara bättre. Kanske inte av publiken eller ens de s k experterna men av tränaren, han som bestämmer.
Därför har t ex Daniel Larsson obrutet förtroende i startelvan, Mehmeti ett ideligen brutet. Jag skrev det redan i fjol: Agon Mehmeti gör klokt i att byta klubb, i MFF riskerar han bara att frysa häcken av sig.
Minns gärna exemplet Markus Rosenberg. Hur han hölls kort i MFF, hur han lyfte i Halmstad. Alla behöver inte fastna i Sjöhagefällan...

S E

Messi(as) Arsenals baneman

Barcelona-Arsenal 4-1.
Jag glömde en sak. Gud själv spelar i Barcelona. Messi är hans namn. Det glömde bestämt Arsenal också. Synd på en vacker dröm.
Livet går dock vidare, Champions league likaså. Barca mot Inter i semifinal nu…för guds skull krya på dig Zlatan.

S E

Upp till kamp, Arsenal

Ett par timmar till avspark, Barcelona-Arsenal i Champions league. Alla verkar ta för givet att Barca vinner – alla utom jag. Men det är kanske bara mitt Arsenalhjärta som spökar…
Skjut skarpt, The Gunners. Bollen är rund även på Camp Nou.

S E

Smällar man får ta...

Mjällby-Gefle 1-3.
Hade det på känn, faktiskt. Gefle är ett kroniskt underskattat lag. Inte glamoröst eller underhållande, men taktiskt slipat och svårt att besegra på beställning. Det har större lag än Mjällby fått erfara.
Kul ändå att Ekenberg gjorde mål igen – och trist att Grahn är så mån om den sämre delen av sitt renommé. Tredje varningen nu på fyra matcher, avstängd i nästa. Så lär det fortsätta framöver, allt annat vore sensationellt.
Apropå fotboll började tydligen damallsvenskan i helgen. Det hade jag knappast märkt om inte Sydsvenska Dambladet uppmärksammat mig på saken.

S E