En av mina absoluta favoritspelare i den internationella toppfotbollen har länge varit Diego Forlan. Uruguayanen i Atletico Madrid, tidigare i Villarreal och Manchester United. Den notoriske målskytten. Förra säsongen vann han skytteligan i la liga, den här säsongen gör han färre mål fast fortfarande fler än de flesta. 17 just nu i ligaspelet - Zlatan t ex står på 15. Typiskt nog var det också Forlan som avgjorde torsdagskvällens Atleticomatch mot Liverpool i Europa league.
Det som fascinerar mig mest med Diego Forlan är hans spelstil, hans sätt att föra sig på planen. Där andra spelare går in i närkamper, där går han ur. Där andra forwards gärna utmanar en försvarare, där släpper Forlan bollen ifrån sig snabbare än ögat. Mannen är oåtkomlig för en tackling – och tacklar heller inte själv någon, helt adekvat. Därmed undgår han skador samt gula och röda kort…om inte till hundra procent så nästintill.
Diego Forlan är ”anti”. Lite av en kuf i dagens dobbarna-före-fotboll. De fria ytornas man, om man så vill.
Somliga skulle säkert kalla honom lyxlirare. Eller fegis. En sån som inte ”gör jobbet”, för att använda en populär tränarterm. Atleticos nye tränare verkar också ha svårt att förhålla sig till ikonen; häromsistens petade han honom ur startelvan, i flera ligamatcher har han bytt ut honom i förtid. För att sedan tvingas inse att allt är förlåtet – ingen annan i laget gör ju det där som faktiskt är en jävligt viktig del av det s k jobbet.
Målen.
Som sagt, jag gillar Diego Forlan skarpt. Bland alla fotbollskrigare i blåställ är det skönt med någon som tassar runt i skräddarsydd smoking.
S E
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar