Trist när farhågor besannas

Barcelona-Inter 1-0.
Ibland känns det bara tråkigt att få rätt. Redan i fjol somras skrev jag här på bloggen om riskfaktorn i Zlatans val av ny klubb för att äntligen få vinna ”den där jävla Champions”. Att han kanske lurade sig själv. Att Barca redan vunnit Champions league 2009 och att inget lag nånsin lyckats göra det två år på rad. Jag skrev t o m att mästarlaget 2010 nesligt nog men mycket väl skulle kunna heta - Inter.
Nu är vi inte där ännu, Inter har att betvinga Bayern München i finalen och det blir kanske inte så lätt. Men Barca är borta, Zlatans vackraste fotbollsdröm krossad.
En gång för alla, är jag rädd.
Därmed inte sagt att han borde stannat i Inter. Självklart inte, när han inte ville. Den djärve strävar uppåt, den fege nöjer sig.
Sen är det så klart en bister sanning att Inter blev ett bättre lag - och Barcelona möjligen ett sämre, i och med transfern. Zlatans personliga skuld till detta kommer säkert att stötas och blötas i medierna framöver…när facit föreligger brukar ju expertisen ha julafton.
Själv tycker jag det vore intressantare att belysa lagmaskinen Barcelonas tillkortakommande mot Inter. Det eviga småpassandet hit och dit, det kompakta bollinnehavet som något av ett självändamål. Ett slags förnedringsfotboll gentemot motståndaren - som faktiskt vändes i självförnedring mot just Inter.
För att Inter var så rasande skickligt i spelet utan boll?
För att Barcamodellen är sönderläst, körd och kaputt?
Både och, misstänker jag själv.
Nu fattas det bara att Barcelona sumpar även ligaguldet. Gud förbjude.

S E