Snipp snapp snut så var sagan slut

H 43/Lundagård drar sig ur damernas elitserie i handboll. Beskedet kommer inte oväntat. Kent Engdahls avhopp från tränarposten var en första signal, hans dotter Ebbas påskrift för rivalen Lugi en andra. "Engdahlarna" har varit själen i H 43/Lundagård under hela resan från källare till salong, utan dem försvinner liksom föreningsbyggets naturliga bärkraft. Vad gäller Ebba Engdahl skulle jag säga att hon är Lunds mest begåvade spelare på damsidan - och vill hon komma vidare i karriären gör hon självklart rätt i att skriva på för Lugi. Förutsatt då att Lugi fortsätter satsa på damlaget, därvidlag finns kanske frågetecken. Det kostar att ha både dam- och herrlag på elitnivå, få klubbar klarar av det. Sävehof förstås, inte så många fler över tid. Det får man ha förståelse för. Sen kan man så klart undra varför det alltid är damlagen som offras. För att de drar mindre publik? Nja, kanske. Men å andra sidan drar ju herrlagen mer pengar - från klubbarna. Exklusivare kontrakt, högre löner. I vilket fall återvänder alltså H 43/Lundagårds damer till källaren nu. Tre säsonger blev det i elitserien, slutspel den sista. Bra jobbat, kul så länge det varade. Och lycka till i Lugi, Ebba Engdahl.

Jämställdhet, Lugi?

Ser att Lugis handbollsherrar laddar upp med en lyxig spavistelse inför fjärde semifinalmatchen mot Drott. Allt medan Lugis damer tar tåget till Stockholm för sin femte och avgörande semifinal mot Skuru. Inte utan att man förstår Nathalie Hagmans famösa yttrande för ett par veckor sedan, det där om att "Lugi pissar på oss damer". Det var förvisso inte grant sagt och kanske inte klockrent sanningsenligt heller. Men att Lugi gör skillnad, det är ju hårresande uppenbart. Herrarnas spaweekend är inte första tecknet: nyligen inkvarterades lagets småbarnspappor på hotell hemma i Lund natten före match, ungarna kunde ju bli ett störningsmoment i uppladdningsfasen. Nu finns det såvitt jag vet inga småbarnsmammor i Lugis damlag - men om så vore fallet: räck upp en hand, alla som tror att klubben bjussat dem på motsvarande sätt och med liknande förståelse. Själv tycker jag att mulliga Lugi behöver en käftsmäll nu. Därför håller jag tummarna för Drott i herrarnas semifinalrace (även om jag tvivlar på att det hjälper). Däremot blir jag uppriktigt glad om Lugis damer går till final. För deras skull, inte för klubbens.

Kalabalik i kubik

Tog en sväng om Sorgenfri idag. Croatia mot Bosniska Behar lät ju spännande, om man nu som jag har en skruv lös i fotbollsskallen. Dvs hellre tittar på en småklubbsmatch än på nåt stort & uppblåst i allsvenskan. Croatia, som jag följt ända sen tidigt 1980-tal, vann med 2-0 och man fick en hel del för den blygsamma entréavgiften. Till och med upplopp fick man. Ja, nästintill i alla fall. Inte i de glesa publikleden, där var det stillsamt. Men på planen, herregud. Efter en lugn första halvtimme pang bom bara, så vart det fullständig kaos. Tydligen hade en Croatiaspelare i "lönndom" skallat en spelare i motståndarlaget, nästan ingen hann uppfatta situationen. Allra minst domaren. För spelarna i Bosniska Behar räckte det dock med att se blodflödet från lagkompisens spräckta ögonbryn...här skulle hämnd utkrävas. Handgripligt helst, men även i form av verbala hot på temat "din mamma". Tror aldrig jag sett, eller hört, nåt liknande på en fotbollsmatch. Dessbättre fanns det några sansade killar i båda lagen som gjorde sitt yttersta för att kyla ner de värsta stridstupparna. Det tog en kvart ungefär innan matchen kunde återupptas. Mest "fascinerande" var nog domarens syn på saken: ett enda gult kort när slagfältet skingrats, inga röda. Heder åt Croatias tränare som tog skallaren av banan - fast det var kanske för att skydda honom, inte straffa. Killen kom faktiskt tillbaka i spel i andra halvlek. Som f ö genomfördes helt utan intermezzon. Spelarna ville kanske återupprätta sin heder, vad vet jag. Synd att inte själva fotbollsmatchen slutade oavgjord, lagen var rätt jämbördiga även i det avseendet.

Allt och alla mot Djurgården...

Tränaren hoppar av för att han och hans familj känner sig hotade av vissa hårdföra "supporters". Ordföranden hoppar också av, i sympati med tränaren. Och laget bara förlorar, om inte av egen svaghet så för att domaren stjäl ett regelrätt mål. Tycker nästan lite synd om Djurgårdens IF nu. Föreningen förtjänar inte så mycket djävulskap. Ingen förening gör det. Idag rågades liksom måttet. Känslan var att Martin Hansson, Blekinges bidrag till den allsvenska domarkåren, sparkade på den som redan ligger. Förvisso omedvetet, men dock. Jag tänker alltså på Djurgårdens 1-0-mål mot Syrianska - det som Hansson negligerade för att han inte såg det mest elementära fotbollen har att erbjuda, nämligen en boll över mållinjen. Fatalt förstås. Förödande för ett lag, en klubb, i brygga. När så 0-1 kom i slutskedet av matchen kändes det nästan ödesbestämt. Man kan ju undra vad "supportrarna" ska hitta på härnäst. Inte utan att man bävar. Det tror jag alla tränare gör också - jag menar, inför tanken på att ta över efter Magnus Pehrsson. All heder åt honom förresten, avhoppet visar att han är människa och inte robot.

Rimbo vann åt Malmö...

HK Malmö förlorade som väntat mot Önnered ikväll - men kan ändå andas ut. Elitseriekontraktet är i praktiken säkrat. Tacka sensationslaget Rimbo som besegrade Skånela och avgjorde hela kvalserien. Illa förstås att inte HK förmådde göra det av egen kraft, fast skit samma. Vi som bryr oss får se elithandboll i Malmö även nästa säsong. Hoppas HK får ihop ett lag, årets spricker ju på mitten. Trist förresten att Skånela åker ur, Märstaklubben är en motpol till HK Malmö vad gäller ungdomsverksamhet och egen talangproduktion. Om man nu ska se objektivt på saken. Till sist får jag väl ändå smyga in en brasklapp inför kvalseriens slutomgång: om Malmö förlorar med tio bollar mot Rimbo samtidigt som Skånela vinner med cirka tjugo mot Helsingborg...ja, då blir det inte alls som jag precis skrivit utan precis tvärtom. Men så rund är nock inte en handboll.

Bayern's kross på Barca

Bayern München-Barcelona 4-0. Mycket ska man vá med om - men att se Barcelona förnedras var oväntat. Det brukar ju vara tvärtom; Barcelona förnedrar motståndarna, lånar knappt ut bollen, vinner efter behag. Kanske såg vi slutet på den eran nu, eller i alla fall början till slutet. Bayern står för en helt annan fotboll. Snabbare, rakare, aggressivare. Inte så mycket bollinnehav för bollinnehavets skull, men med maxfokus på omställningar i rasande tempo. Kändes ibland som ynka sekunder från avvärjda situationer i eget straffområde till brännheta målchanser i motståndarens dito. Barcelona hann inte med, tycktes det. Inte ens Messi hann med, så här mänsklig har han väl aldrig skådats. Ett bonusproblem för Barca blev att inte heller domarteamet verkade hinna med; åtminstone något av Bayerns mål borde kanske underkänts om reglerna följts. Å andra sidan hade Bayern bud på fler mål så 4-0 kändes inte i överkant, snarare som ett resultat i underkant. Och så måste jag bara nämna Arjen Robben, den holländske veteranen. Har sett honom ett otal gånger genom åren - men aldrig så bländande bra som i denna match. Returmöte för formens skull i Barcelona om en vecka, i sinom tid final mot antingen Dortmund eller Real Madrid. Det är vad som återstår innan Bayern München kan koras till mästare i Champions League 2013. Vågar man väl påstå?

Kvalfyllt i kvalet

HK Malmö har INTE säkrat sitt elitseriekontrakt i handboll, känns angeläget att påpeka det. Efter Rimbos seger i Västerås ikväll lever kvalserien i högsta grad, åtminstone fram till onsdag. Då möter Malmö Önnered på bortaplan samtidigt som Rimbo tar emot Skånela. Går det som jag tror, dvs vinster för Önnered och Skånela, kommer alla fyra lagen att stå på tolv poäng inför slutomgången. Där Skånela och Önnered har kassaskåpssäkra poäng att hämta mot kvalets båda strykpojkar Helsingborg och Västerås - vilket alltså skulle betyda att det inbördes mötet mellan Malmö och Rimbo blir av ren vinna/försvinna-karaktär. Får väl se på onsdag kväll om det finns nån substans kvar i spekulationerna.

Olika falla ödets Lotto

I lördags var det nån i detta arma land som vann en kvarts miljard på Lotto. Eller Lotto plus Joker, rättare sagt. De som bara prickade in sju rätt på Lotto fick visst nöja sig med några futtiga miljoner. Man kan tycka vad man vill om sånt där. T ex att det är vansinnigt roligt. Eller att det är enbart vansinnigt. Själv hade jag två rätt på Lotto och inget på Joker. I nivå, ungefär, med det snitt jag byggt upp under 33 års tid. En gång har jag haft sex rätt, det gav 1800 spänn. Det är då man blir förbannad på riktigt, inte när man har noll, ett eller två rätt. Det är bara som det ska vá. Sex rätt däremot lockar fram svimningsattacker och tunnelseende...jag minns hur jag vecklade ihop tidningen och liksom smög fram raden där utdelningen angavs. Tordes knappt titta. Vet egentligen inte vad jag inbillade mig, hade dålig koll på läget och noll erfarenhet av betydande vinstsummor. Men tiotusen nånting föreföll väl rimligt, mindre vore ju märkligt med tanke på den bisarra svårighetsgraden. Tänkte jag i mitt dimmiga inre. När det gick upp för mig att sexan var värd 1800 kronor kändes det som att bli spottad mitt i ansiktet (tror jag, har aldrig blivit), alternativt bli sparkad mitt i arslet (vet jag, har blivit). Det är tjugo år sen nu och jag är förbannad än. Mest på mig själv för att jag fortfarande lämnar in mina löjliga lottorader. Vecka in och vecka ut, år efter år. Jag kan ju dom förbannade siffrorna utantill, vågar inte sluta. Så korkad är jag.

Ställföreträdande Gislövfan

Var på fotboll idag, på Kroksbäcks idrottsplats. Vuk Karadzic mot Gislöv i femman. Mest för att hedra min vän som velat vara där men hindrades av Ödet. Gislövs IF är hans favoritlag i den lilla fotbollsvärlden och det är inte så udda som det låter; min vän växte upp i Gislöv, har fina barndomsminnen därifrån. Sånt bär man med sig genom livet, det vet jag av egen erfarenhet. Normalstatus för Gislöv är division 6, men ungefär vart femte år brukar det bli en vända i femman. Som nu. Tyvärr blev det förlust, 1-2. Avgörandet föll sent och jag svor tyst över att inte Gislöv lyckades hålla 1-1. En pinne hade nog glatt min vän. Hade jag svurit högt skulle det förresten ekat över hela Kroksbäck - med 34 åskådare runt en fotbollsarena blir luftrummet extremt ljudkänsligt, det ska man ha klart för sig. Matchen var inte så dum annars. Vuk hade några sköna lirare som, om de velat, nog kunde platsat på något högre nivå. Och Gislöv sålde sig i alla fall dyrt. Särskilt målskytten som i en tilltrasslad situation offrade precis allt för att få in bollen i nätmaskorna - sig själv, inte minst. Killen blev alltså skadad i situationen, kom aldrig tillbaka i spel. Det där måste jag berätta mer om vid nästa besök hos min Gislövsfrälste vän.

Gryning över Listerlandet

Ny seger för Mjällby ikväll, 1-0 mot Gefle. Det första ord jag kommer att tänka på då är - ödmjukhet. Ligga lågt, mana mig själv till besinning. Mjällby är fortfarande en liten klubb från ett litet landskap, fortfarande en fattig klubb bland alla bättre bemedlade. Och fortfarande en nedstigningskandidat i årets allsvenska. Men visst, sex poäng på tre matcher är en förbluffande stark upptakt. Kanske har jag underskattat Mjällbys spelartrupp, kanske har jag överskattat konkurrensen. Vi får se framöver hur saker och ting utvecklas. Ta det match för match, ställa in räkneverket på 30. Poäng alltså. Så många brukar krävas för nytt kontrakt. Fixar Mjällby det är faan i mig bragdguldet hemma.

Haveri i hårddisken

Hoppsan, jag måste ha nickat till under matchen igår kväll. Lugi hade inte alls tre femmålsskyttar som jag påstår i föregående inlägg. Inte två fyramålsskyttar heller. Tingsvall gjorde faktiskt sju proppar och stack ut lite i målprotokollet. Själv skriver jag aldrig ner sånt, jag lagrar det i skallen för att liksom testa mitt kom-i-håg. Löjligt ofta blir det rätt, dock inte den här gången alltså. Men faktum kvarstår: Lugi hade mycket jämnare spridning på målskyttet än Drott.

Lugi tuggar på mot final

Lugi-Drott 31-28. Tajt och tufft, som det skall vara i en semifinal i SM-slutspelet. Drott ledde med tre bollar i paus och med tre ännu vid 20-17 en bra bit in i andra halvlek. Sen tog Lugis metodik ut sin rätt. Just detta har blivit "nya" Lugis signum: laget tuggar på, tror på sitt spel, hetsar inte upp sig vid underlägen. Smått imponerande, faktiskt. Bäst av 5 gäller förvisso, men jag har svårt att se hur Drott ska kunna vinna tre matcher mot Lugi. Trots Magnus Persson som stänkte in tolv mål ikväll. Synd om honom att det blev förlust. I Lugi fanns ingen enskild dominant av det slaget, däremot ett bättre fungerande kollektiv. Vilket också avspeglade sig i matchprotokollet: tre man på fem mål, två på fyra osv. Den jämnheten kan kanske bli guld värd för Lugi...

Svåraste utmaningen återstår

HK Malmö-VästeråsIrsta 26-25. En ren viljeseger för HK. Att spelet var miserabelt drabbade bara oss åskådare, inte tabellen. En till vinst behövs dock för att säkra elitseriekontraktet. Med fyra matcher kvar, låt vara tre på bortaplan, bör det gå. Men sen återstår likväl det svåraste för HK Malmö, nämligen att fixa ett nytt lag till nästa säsong. Sex, möjligen sju eller åtta, av årets spelare försvinner, det är en massflykt som saknar motstycke i elithandbollen. Men mer om det en annan gång. Kvällens glädjeämne handlade f ö inte alls om handboll utan om fotboll. Helsingborg-Mjällby 1-2. Barskåpet kallar. Nu.

Konsten att vinna...

Kristianstad-Alingsås 25-24 (efter förlängning). Synd att det mest talangfulla laget försvann ur handbollens SM-slutspel redan nu. Men snacka om marginaler: fem matcher, hårfina avgöranden i alla. Någon måste till slut bita i det sura äpplet...och jo, det kunde lika gärna blivit Kristianstad. Borde nästan blivit; Alingsås kändes mer komplett, hade dessutom den bättre målvakten (även om Lucau i motståndarburen också var utmärkt). Man får ändå beundra Kristianstads förmåga att få ut väldigt mycket av relativt lite. Idag t ex spelade laget helt utan hot på högernio - Martinovic var skadad, Oskar Hansson och Johan Persson turades om att agera bollflyttare. Kanterna syntes inte heller och stjärnan Markus Olsson var ovanligt blek. Lik förbannat vinner laget. Inte snyggt, knappt ens välförtjänt. Men vem bryr sig om sånt? Resultatet räknas, inget annat. Jo, Möller Madsens alla mål förstås. Jättedansken bar Kristianstads offensiv nästan på egen hand. Grymt att se. Men hur det kunde räcka till seger grunnar jag fortfarande på. För att inte tala om hur Alingsås antagligen grunnar.

Beslut i strid med praxis

Jag trodde i min enfald att fotbollens regler är till för att följas. Nu vet jag bättre; de är till för att tummas på, beroende på vilka lag som är inblandade. Hur förklarar man annars förbundets beslut rörande den avbrutna matchen Djurgården-Mjällby? Omspel från ödesminuten 37 och ställningen 0-1, men inför tomma läktare. I så fall: varför återupptogs inte matchen meddetsamma, att evakuera en publik är väl snabbt gjort. Fel det också förresten, normalt funtade åskådare ska inte behöva plikta för att enstaka stollar vräker in diverse skit på planen. Nånstans kan jag tycka att inte heller arrangerande klubb, i det här fallet Djurgården, ska straffas s a s i gärningsmännens ställe - men det är ju precis vad som skett tidigare vid likartade skandaler i allsvenskan. MFF-HIF och Syrianska-AIK är två rätt färska exempel på avbrutna matcher där den "oskyldiga" parten i efterhand tilldömts seger med 3-0, helt enkelt för att regelverket föreskriver det. Inte längre tydligen. Nu får Mjällby göra en ny kostsam resa till Stockholm. Nu får Djurgården nästan en timma på sig att vända matchen. Och nu får publiken - all publik - stanna hemma. Kom igen, ansvariga på förbundet. Förklara er så att även en bleking begriper.

Bevare mig för besserwissers

Lyssnar inte mycket på Sportradion nu för tiden. På vägen hem från Helsingborg igår kväll blev jag dessvärre tvungen. Inget ont om busschauffören, han hade enbart goda avsikter med att skruva upp volymen. Det var ju Champions League-afton, Barcelona-Paris, Zlatan och hela den biten. Men duon som refererade/kommenterade från just den matchen...bevare mig väl. "Dagge & Emelie", presenterades de som (om jag hörde rätt). Den sistnämnda kände jag igen från fjolårets EM, radioberoende som jag just då var i en tv-fri sommarstuga i Småland. "Emelie", 20 plus nånting, var minsann fotbollsexpert redan då. Ingen direkt ödmjuk sådan heller. Snarare värsta besserwissern. En sån där som maxar svadan i övertygelse om att det ska höja trovärdighetsfaktorn. Tyvärr icke, den stannade kring nollpunkten. Inget har förändrats, märkte jag igår kväll. Vid fem tillfällen under resans gång var "Dagge & Emelie" ute i etern för att lämna rapporter från Barcelona-Paris. Hon dominant av ordflödet och analyserna, han lite artigt (?) tillbakahållen. De fyra första gångerna nämndes inte Zlatan vid namn överhuvudtaget, jag började faktiskt tro att han inte var med. Jag menar, en svensk spelare på den nivån och så förbigås han med kompakt tystnad i svensk radio. Märkligt. Men se, femte gången gillt! Paris hade tydligen fått frispark i farligt läge, Zlatan drog den i muren. Då bröts pakten eller vad det nu var, då blev "Dagge & Emelie" liksom tvingade att säga "Ibrahimovic". Expert Emelie lät oss dessutom förstå att någon annan borde lagt frisparken. "Någon som går på precision, Ibrahimovic går ju bara på kraft". Ja, herre min skapare. Emelie själv kanske? Så redig som hon låter kan hon säkert slå en frispark också. Bättre än "Ibrahimovic", bättre än alla andra i hela fotbollsvärlden. Tillåt mig fnysa. Och observera nu att detta inte är ett inlägg i någon könsrollsdebatt eller så. Jag hade tyckt likadant om besserwissern hetat Emil.

HK vinner - och försvinner...

O/V Helsingborg-HK Malmö 22-29. Såg matchen på plats eftersom HK hade vänligheten att anordna en bussresa för hugade handbollsnördar. Jag tror vi var tjugo pers ombord, HK-topparna Jörgen Rasmussen och Uffe Mohlin inräknade. Magert, men angenämt. Om matchen finns inte så mycket att säga, mer än att den liknade lagens möte i Malmö i söndags. Klasskillnad, med andra ord. Framförallt i försvars- och målvaktsspel. Kul också att se Linus Persson inte bara upprepa utan överträffa sin fina match från senast. Åtta distinkta mål den här gången, knappt en miss. Det är ju för väl att i alla fall han stannar i HK Malmö nästa säsong, hörde ikväll att antalet "flyttfåglar" nu är uppe i sju. Finns bestämt anledning att återkomma till det.

Ett offensivt fiaskofacit

Polen-Sverige 22-18. Tolv svenska spelmål på hela matchen, resten straffar. Då hjälper det föga att försvarsspelet är okej och målvakten (Andreas Palicka) närmast fenomenal. Man vinner inte en handbollsmatch med så klent offensivt facit. Niometersbesättningen höll helt enkelt inte måttet. Markus Olsson möjligen undantagen och Kim Andersson delvis ursäktad; axelskadan (?) gjorde att han inte kunde skjuta. Gottfridsson fick mycket speltid men saknar än så länge internationell speed och explosivitet. Larholm seg som kola, Jacobsson ensidig och utan split vision. Källman lyckades med konststycket att göra två insatser i samma match. En bra i försvaret och en urusel i anfallet. Fem brända frilägen är faktiskt horribelt, även mot en målvakt av Szmal's kaliber. Tröst i bedrövelsen är att förlusten som sådan inte spelar någon avgörande roll vad gäller EM-kvalificeringen. Sverige har kvar att möta B-nationer som Ukraina och Holland, vinst i en av matcherna räcker. Det går knappast att missa.

Tre vinster kvar innan saken är klar

HK Malmö-O/V Helsingborg 30-21. Tre raka vinster för HK nu. Problemet, om det nu blir ett problem, är att det behövs ytterligare tre för att säkra elitseriekontraktet. Alldeles säker ska man nog inte vara. Sex matcher återstår, fyra av dem på bortaplan för HK:s del. Men visst, för tillfället ser det lovande ut. Den här matchen vanns synnerligen bekvämt och för ovanlighetens skull på effektivt distansskytte. Thynell gjorde åtta mål, Linus Persson sex. Vilket f ö gav näring åt klyschan "släkten är värst"; båda har ju ett förflutet i just O/V Helsingborg. Retur på onsdag - och med dagens match på näthinnan har jag svårt att se nåt annat än en ny HK-seger.

Bäst utan att göra mål

Sverige-Polen 28-21. Handboll går ut på att göra mål och de flesta spelare är mer eller mindre målsugna. Fullt naturligt, helt i sin ordning. Men efter en sån här match frestar det på att framhålla en spelare som i princip aldrig får tillfälle. Han deltar inte i anfallsspelet, nämligen. Syftar förstås på Tobias Karlsson, den renodlade försvarskämpen. Magnifik ikväll igen. Om nu en burdus, bitvis brutal icke-elegant kan kallas magnifik. I vilket fall var det mycket hans förtjänst att polackerna stannade på 21 mål och blott något enstaka från linjen. Där hade ju Karlsson sin vana trogen pinkat revir, jag skulle nog säga omsorgsfullare än någonsin. T o m domarna verkade tagna eller möjligen imponerade; skoningslöse Karlsson slapp undan med en utvisning, han brukar få två eller tre. En härlig personlighet, ovärderlig för laget. Dessutom ödmjuk och fin mellan varven, som det verkar. Att sedan Tobias Karlsson råkar vara en äkta karlskronit med handbollsrötterna i Hästö gör ingenting sämre, snarare tvärtom.

Bistra tider på Listerlandet

Skrällfritt i den allsvenska fotbollspremiären. Inte ens Halmstads poängkap i Malmö förvånar mig - MFF är nog i vanlig ordning en smula uppreklamerat - och ännu mindre förvånar det att laget som ligger mig närmast om hjärtat fick däng av Norrköping. Mjällby alltså. Där f ö Marcus Pode blev skadad, vilket förvånar mig minst av allt. Den mannen kan snart inte beträda en fotbollsplan utan att gå sönder. Men det säger tyvärr också en del om läget i mitt favoritlag. Mjällby får ta vad som blir över, eller om man vill vara cynisk: det som ingen annan allsvensk klubb vill ha. Alla känner till Podes skadehistorik, alla vet att han aldrig är att räkna med en hel säsong. Mjällby vet säkert också, senast i fjol var ju Pode blott fläckvis disponibel. Synd om killen så klart, men mest synd om Mjällby som i brist på pengar inte kan konkurrera på lika villkor med övriga klubbar i allsvenskan. Inte ens en tränare lyckades man rekrytera utifrån inför den här säsongen, ingen etablerad ville/vågade/hade råd att anta utmaningen. Och spelartruppen...ja, den är som den är. Några unga lovande killar, några veteraner "over the hills", ingen spetskompetens nånstans, inget alls faktiskt som indikerar allsvensk överlevnad. Å andra sidan spelar det ingen roll: Mjällby är och förblir mitt lag, i med- och motgång.

Den klacken var det synd om

HK Malmö-Skånela 31-18. Råkade hamna mitt i en klack av Skånelasupporters på läktaren, led med dem. Tänk att åka från Märsta bara för att få se sina favoriter bli fullständigt förnedrade. 100 mil tur och retur, drygt det kanske. Inte kul. Pukorna och trumpeterna tystnade också relativt snabbt, det tackar mina trumhinnor för. Men Malmö är bra nu, i alla fall delvis. Ingen kan ju påstå att t ex Thynell och Carl Johan Andersson varit bra på sistone. Inte i den här matchen heller. Pecikoza däremot. Grym igen, nio mål. Nielsen i buren också utmärkt. Liverstam positiv, Skram pålitlig, Richard Eriksson fortfarande en tillgång mot anpassat motstånd. Roligast: Victor Grevstad från HK:s egna ungdomsled fick äntligen lite speltid och antecknade sig för första gången i målprotokollet. Klokt coachat, Magnus Andersson.