Bistra tider på Listerlandet

Skrällfritt i den allsvenska fotbollspremiären. Inte ens Halmstads poängkap i Malmö förvånar mig - MFF är nog i vanlig ordning en smula uppreklamerat - och ännu mindre förvånar det att laget som ligger mig närmast om hjärtat fick däng av Norrköping. Mjällby alltså. Där f ö Marcus Pode blev skadad, vilket förvånar mig minst av allt. Den mannen kan snart inte beträda en fotbollsplan utan att gå sönder. Men det säger tyvärr också en del om läget i mitt favoritlag. Mjällby får ta vad som blir över, eller om man vill vara cynisk: det som ingen annan allsvensk klubb vill ha. Alla känner till Podes skadehistorik, alla vet att han aldrig är att räkna med en hel säsong. Mjällby vet säkert också, senast i fjol var ju Pode blott fläckvis disponibel. Synd om killen så klart, men mest synd om Mjällby som i brist på pengar inte kan konkurrera på lika villkor med övriga klubbar i allsvenskan. Inte ens en tränare lyckades man rekrytera utifrån inför den här säsongen, ingen etablerad ville/vågade/hade råd att anta utmaningen. Och spelartruppen...ja, den är som den är. Några unga lovande killar, några veteraner "over the hills", ingen spetskompetens nånstans, inget alls faktiskt som indikerar allsvensk överlevnad. Å andra sidan spelar det ingen roll: Mjällby är och förblir mitt lag, i med- och motgång.