Om herrar och damer - och saknade blåbär

Bakom alla framgångsrika idrottskvinnor står en klok man. Nä, nu retas jag. Överdriver, spetsar till. Men. Vad hade damlandslagen i fotboll och handboll varit utan sina förbundskaptener? Medaljhopp på OS? Kanske, ingen kan säkert veta. Att Peter Gerhardsson respektive Tomas Axner har betydande del i en positiv utveckling går dock inte att komma ifrån. Fotbollsdamerna ser så här långt ut som ett blivande guldlag, att handbollsdamerna inte gör det beror bara på att konkurrensen är mycket tuffare där. En sak verkar säker: båda lagen är i trygga händer. Det märks på inställning, utstrålning, prestationer, resultat. Tjejerna gör jobbet, Gerhardsson och Axner gör jobbet möjligt.

*. *. *

Någon automatik ligger så klart inte i fenomenet. Typ, ge damer en manlig tränare och succén är given. Idrott är som livet i stort: mer komplicerat än så. Nämnda exempel är två lyckade, vän av ordning kan säkert dra fram misslyckade också. En intressant tankefigur är det omvända. Kvinnliga tränare/förbundskaptener för manliga landslag. Såvitt jag vet finns inga men se upp, kanske bubblar det i snåren. Och vill man kan man alltid hävda att friidrotten redan visat väg. Svensk förbundskapten där är ju Karin Torneklint och efter henne kommer snart Kajsa Bergquist. Inte helt jämförbart förstås; friidrotten har herrar och damer under samma paraply, dessutom begränsat landskampsutbyte.

*. *. *

Apropå friidrott känner jag hur mitt eget OS-intresse äntligen vaknat. All respekt för all sport, men det hjälps inte: friidrotten är och förblir sommarspelens höjdpunkt. Det har jag tyckt sen Melbourne 1956. Kanske för att själva OS-idén blir som tydligast där. Mångfalden, ytterligheternas möten, allas lika värde. Fenomen och blåbär i samma startfält, sistnämnda dock en utdöende eller möjligen bortsorterad art. Då menar jag inte svenska hinderlöpare (tre utslagna i nattens försök) utan extremerna. Killar från lilleputtnationer som kutar 100 meter på 13 sekunder. Långdistanslöpare som blir varvade två gånger - men kanske ändå sätter personligt rekord. Saknar dem. Nästan lika mycket som jag saknar publiken.

Olympiska spel på olika villkor

OS pågår och jag har all tid i världen. Ändå följer jag spelen förstrött, om ens det. För mycket stör. Publikförbudet är så klart en faktor. Det eviga zappandet mellan olika tv-kanaler en annan. Upplägget där påminner om fotbolls-EM nyligen: sprid ut, sprid ut, skit i oss som gärna vill kunna överblicka skeendet och förstå själva beslutsfattandet. Sen har vi behandlingen av Ryssland. Ingen nationsflagga, ingen nationalsång, ingen normal tillhörighet överhuvudtaget. Spelens styvbarn, med lite på nåder utanför kärnfamiljen. Allt sammantaget tär på intresset, i alla fall mitt.

*. *. *

Jodå, jag känner till bakgrunden vad gäller Ryssland. Massdoping, eventuellt statligt understödd. Ingen avlägsen jätteskandal, dock i förfluten tid. Så frågan är: vad har dagens ryska OS-atleter för skuld i detta? Runt 300 aktiva lär vara på plats i Tokyo, rimligen lika ”rena” som alla andra. Varför ska de då förödmjukas inför världen? Rada upp sig liksom i skam och lyssna på andras nationalsånger. Vad ont har de gjort? Valt att födas i just Ryssland? Sånt väljer man inte, det lärde jag mig redan på 1950-talets biologilektioner. Missförstå mig rätt: dopingfuskare ska straffas, gärna stenhårt. Vilket också skett här, såvitt jag vet. Men att av bara farten brännmärka även oskyldiga...nej, jag kan inte se att det är försvarbart. Än mindre värdigt ett begripligt rättssystem.

*. *. *

IOK menar tydligen att landet går före individen - och jag inser att många håller med. Just när det gäller Ryssland alltså. Skyldig eller oskyldig, Putinkramare eller Putinkritiker, alla med ryskt pass kan dras över en och samma kam. Utanförskapet på OS bara understryker detta. Hur grymt allt kan bli åskådliggjordes f ö i morse när Sverige och Ryssland radade upp sig för match i damhandbollsturneringen. Svenskorna sjöng hymnen för full hals, ryskorna markerade sin närvaro i påtvingad tysthet. Ett minst sagt udda möte arbetskamrater emellan ingick också. En av de svenska sångfåglarna - Anna Lagerquist - jobbar ju i detta förfärliga Ryssland, tjänar sitt levebröd där. Av fri vilja, eget val. Och i samma klubblag som flera av de ryska spelarna. Undrar om hon skänkte dem en tanke av sympati. Matchen? Körd på förhand. 36-24 till Sverige.

Vissa tränare är vinnare

Hammarby-Norrköping igår. Den bästa match jag sett i årets allsvenska. Ett fel bara: slutresultatet. Hammarby vann 2-1, oavgjort hade känts mer sympatiskt. Lagen var jämnstarka, båda med offensiva förtecken i spelidén. Högt tempo, rikligt med målchanser, oavbrutet underhållande...och så ett sent avgörande som störde rättvisan. Men Bajen har flyt nu, tränarbytet kan vara en förklaring. Inte vet jag vad Milos Milojevic har men det han har det har han sedan fyra matcher tillbaka i Hammarby. Den första slutade med kryss, därefter har det blivit idel segrar. Totalt tio poäng, företrädaren Billborn tog elva på dubbla antalet matcher.

*. *. *

Milojevic visade redan i Mjällby häromåret att han är en vinnare - men hur eller varför lämnar jag åt vetenskapen att utreda. Ämnet som sådant är intressant. Alla tränare har i grunden likvärdig utbildning och kompetens, men alla har inte tur på jobbet. Eller tur är kanske inte rätt ord. Nånstans, antar jag, handlar det väl om skicklighet. Pedagogisk förmåga. Ledarskap. Personlig utstrålning inte minst. Somliga tränare lyser av entusiasm, andra av svårmod. Vilket som kan säkert smitta av sig i en spelartrupp - men svårmodet på ett förödande sätt. Slutspekulerat om saken från min sida. Kul ändå att Milos Milojevic är tillbaka i svensk fotboll, om än i ”fel” klubb.

*. *. *

Apropå tränare fick jag stöd från oväntat håll för min salva mot Mjällby efter MFF-matchen i lördags. Igår såg jag nämligen presskonferensen med lagens respektive tränare. Och då framstod min text plötsligt som ganska mesig - jämförd med Christian Järdlers muntliga utfall mot sitt eget Mjällby. Där var det ord och inga visor, sågning rakt av. Tror aldrig jag hört en tränare kritisera det egna laget så skoningslöst. På sätt och vis hedrar det Järdler; vanligare efter en förlust är ju att skylla på ”något annat”. Typ domarna. Eller allmänt oflyt. Järdler glömmer dock en sak: ytterst ansvarig för ett lag som inte ”spelar som man kommit överens om” är alltid huvudtränaren. I det här fallet han själv.

Mjällby A förnedrat av MFF B

Mjällby-MFF 0-2. Styrkedemonstration av MFF. Svaghetsbesked från Mjällby. På sitt sätt en skrämmande fotbollsmatch. Så här avgrundsdjup borde inte nivåskillnaden vara mellan två allsvenska lag - framförallt inte när det ena botteninventerar i reservförrådet och lik förbannat leker hem segern. MFF vilade alltså alla sina spetsspelare, luftade truppen ner till 25e man. Och viftade bort motståndet som du & jag viftar bort en vilsen sommarfluga. Pinsamt Mjällby. Generande uselt. Sjunde raka matchen utan seger, spelmässigt den ojämförligt sämsta. Prestationer av det här slaget ger inte poäng ens i superettan. Och såvitt jag vet heter den ansvarige tränaren fortfarande Christian Järdler.

Som att äta buffé med munskyddet på

OS utan publik. Frågar du mig är detta obetydligt mer upphetsande än tvärtom: fullsatta läktare, men inga tävlingar. Jag vet, pandemin förlåter allt. Fast inte riktigt. I så fall hade man ställt in OS helt, nu gör man det bara till hälften. Den öppna folkfesten blir en sluten firmafest, förvisso exponerad i tv. Jag är lite besviken - inte förvånad - att atleterna köper upplägget rakt av. Någon eller några enstaka lär ha hoppat av med hänvisning till att ett OS utan publik aldrig kan bli ett riktigt OS, respekt åt dem. Men övriga verkar bejaka själva OS-drömmen, bryr sig mer om egot och mindre om den allmänna ödeläggelsen. Obs, inget moraliserande. Mer ett konstaterande av uppenbara fakta.

*. *. *

Manifestationer ligger annars i tiden. Vi såg en senast igår när OS smygstartade med damfotboll. USA och Sverige gjorde gemensamt knäböj före avspark, jag tror det var på temat ”människors lika värde”. En stor och samlad manifestation mot publikförbudet hade säkert varit väl så effektfull - men samtidigt för mycket begärt, jag fattar ju det. Idrottsmän och idrottskvinnor på yppersta elitnivå får välja sina strider. Anta de rimliga, avstå de orimliga. Publikförbudet är inte deras idé, de bara drabbas av det. Hur kul blir det att tävla på öde arenor? Överträffa sig själv i kompakt tystnad? Bestiga en prispall utan att bejublas? Var inte OS-drömmen så mycket större? Så fundamentalt annorlunda? Så befriande ren från pandemihot och andra spöken?

*. *. *

Sommar-OS 2021 blir nu som det blir. Halvt, i någon mening. Avskalat. Utarmat på stämning. Lite som att avnjuta en lyxbuffé med munskyddet på. Men förhoppningsvis småroligt för de aktiva. Början igår var ju inte så dum för svensk del. Fotbollsdamerna vann med 3-0 över USA, spelmässigt rörde det sig om utklassning. Här finns ett OS-guld inom räckhåll, helt klart. Nästan provokativt lättfångat för övrigt: endast tolv nationer är med, bland dessa varken Tyskland eller Frankrike. Allt för den olympiska grundtanken; hela världen ska inkluderas, om så till priset av de bästa. Skönt att något är sig likt...

Sevärt och tankeväckande om Anel & Hjalmar

Anel Ahmedhodzic, MFF. Hjalmar Ekdal, Djurgården. Två av allsvenskans bästa mittbackar, definitivt de mest lovande. Båda 22 år unga, båda med framtiden kvar och utlandskarriärer i sikte. Så lika - och ändå så olika. Tror du mig inte kan du kolla på Discovery+, där finns dokumentärsnuttar om duon. Korta ja, men ack så intressanta. Ahmedhodzic fåordig och till synes lite obekväm inför kamerorna, Ekdal avspänd och verbal som den journalist han säkert kunnat bli om han valt att gå i fars fotspår. Den ene pratar tidstypisk blatteskånska, den andre klockren stockholmsdialekt.

*. *. *

Pappa Ekdal heter alltså Lennart och är en av landets mer upphöjda tv-personligheter. Hjalmar är f ö yngre bror till Albin, landslagsmittfältaren. Var i huvudstaden pojkarna vuxit upp vet jag inte, det framgår heller inte av dokumentären om Hjalmar. Men alla som tror Rinkeby, Husby, Flemingsberg...räck upp en hand. Spela roll? På sätt och vis. Vad gäller Anel Ahmedhodzic görs ju nästan en huvudpoäng av att han vuxit upp - och fortfarande bor - på Rosengård. Det sägs inte rakt ut i filmen, men man anar att killen haft det tufft. Lite som Zlatan, hans store idol. Ett barn av sin miljö, besatt av fotboll, talangfull nog för att bli mer än bara en gårdsspelare.

*. *. *

Det är detta - bland annat detta - som gör fotbollen så fantastisk. Klasstillhörighet och social rang är inga avgörande faktorer, vem som helst kan bli stjärna. Och nej, jag värderar inte. Var och en gör sin resa, det har säkert funnits fallgropar även på Ekdals. Men finge jag chansen att en gång snackefika med någon av dem - ja, då hade jag valt Anel Ahmedhodzic. Mer min typ av umgänge, trots allt.

*. *. *

Till slut en halv rättelse på det där jag skrev igår. Mjällby var på intet sätt överlägset Göteborg. Delar av matchen var det snarare tvärtom. Sista halvtimmen var dock klart och tydligt Mjällbys, därav min text. Enögd? Jovars, men vilken supporter är inte det? Ska försöka skärpa mig, vid 76 är det ju hög tid.

Mjällby bäst - men lottlöst

Bra lag har tur, enligt en populär fotbollsklyscha. Inte alltid, vill jag hävda. Mjällby var ett bra allsvenskt lag ikväll. Klart bättre än IFK Göteborg, framförallt mot slutet av matchen. 2-2-läget där kändes nästan lite taskigt, Mjällby förtjänade mer. Men vad händer? Ett tröttkört och tillbakapressat Göteborg kommer upp i ett ströanfall och avgör hela skiten. Tredje raka uddamålsförlusten för Mjällby, sjätte raka utan seger. Allt är inte otur, självklart inte. Men ikväll var det. Köp lotter Göteborg, med tre poäng in för den här insatsen lutar det åt högvinst.

*. *. *

Synd om Amin Sarr. Mjällbys MFF-lån gjorde en succédebut. Båda målen, plus en massa fina prestationer i spelet. Den klassen visade han aldrig i MFF - av en enkel anledning: han fick inte. Från bänken kan ingen talang blomma, bara på planen. Respekt till Mjällbys tränarteam som använde Sarr fullt ut och precis rätt. Starkt av honom själv också att ”överleva” en lång period av sporadiska inhopp, oftast ingen  speltid alls. Rost hade varit naturligt men inget sådant märktes. Med Sarr fick Mjällby äntligen ett anfallsspel värt namnet - fast då måste det så klart svikta i den andra änden. Försvaret. Tre insläppta är inte okej, samtliga föregicks f ö av förlorade dueller.

*. *. *

Noterade att Adu var tillbaka i startelvan. Två gånger spelade han bollen framåt - vid Sarr’s båda mål. Annars är ju sidled och bakled Adu’s favoritpass, och det skall inte föraktas. Då håller man bollen inom laget, skapar tid och andrum. Men lite djärvare får han gärna bli, mittfältsgnuggare Adu. Det tror jag Mjällby skulle ha glädje av. Nästa gång väntar MFF. Finns det ett korn av rättvisa i fotbollsvärlden vinner Mjällby den matchen med 1-0 - trots 90-10 för MFF i bollinnehav. Typ. Tur och otur jämnar ju ut sig, för att dra en annan klyscha med eller utan substans.

Koll på läget, Larsson?

Säga vad man vill om Mjällbys dynamiske sportchef Hasse Larsson, mannen ligger inte på latsidan. Inför säsongen värvade han hej vilt, delvis tvungen eftersom flera av fjolårets succéspelare försvann. Utfallet blev sådär. Någon har redan fått packa och sticka, andra sitter på bänken och anses knappt duga för inhopp. Så vad gör Larsson? Värvar nytt så klart. Senast i raden: Amin Sarr, MFF-talangen. På lån. Intressant, absolut. Men given förstärkning? Tveksamt.

*. *. *

För att få ut någonting av Sarr måste Mjällbys tränarduo Järdler/Westerberg våga tänka nytt. Överge 3-6-1-modellen, spetsa anfallslinjen, offra någon i mittfältsöverflödet. Vilket man i och för sig redan gjort. Prestigevärvningen Adu satt på bänken senast, blev inte ens inbytt. Jag skrev det redan när han presenterades: ”Batanero-varning” på Adu. Alltså att han skulle möta precis samma öde som den spelskicklige Sundsvallsspanjoren året innan. Några få matcher från start, successivt utfasad, slutligen såld. Mycket pekar mot att det blir så även för Adu. Jag undrar ibland: vet Larsson vad han värvar? I de matcher jag sett - dvs alla - har ju Adu faktiskt varit sig lik från MFF-åren. Slitstark, nyttig, bra på att göra jobbet. Enkel men rejäl, kugge mer än stjärna. Duger inte det i Mjällby?

*. *. *

På anfallssidan lär Amin Sarr i första hand få konkurrera med Mamudu Moro. Den ”matchen” vinner Sarr alla dar i veckan. Inte för att Moro är en sämre spelare - jag tycker snarare tvärtom - men för att tränarparet konsekvent agerat som om han vore. Moro har nött betydligt mer på bänken än på gräset, aldrig fått chansen över tid. Offer för spelidé och tränarflum: en (1) anfallare, punkt. Det är till den miljön Sarr ansluter. Tufft, ovisst, otroligt långt från MFF. Jag önskar både honom och Mjällby allt gott. Sportchefen önskar jag lite lugn och ro - och en gnutta reflektion. Det är kanske inte spelartruppen som är problemet, utan hur den används?

Pickade korn från politikens hönsgård

Får jag kackla lite i den politiska hönsgården? Tack. Då börjar jag med Annie Lööf, Centerledaren. Henne gillar jag. Åtminstone till hälften: hon håller soprent åt höger, ger inte SD en lillfingernagel. Rakryggat och konsekvent, till skillnad från diverse krumryggade gamla allianskollegor. Problemet, som jag ser det, är Lööf’s renhållningslinje även mot vänster. Detta att jämställa V med SD. Hur tänker hon där? Vad har dagens svenska vänsterparti att skämmas för? Avlägsna förbrytelser i öststatskommunismens namn? Stalins vedervärdiga härjningar för snart hundra år sedan? Nä, det vill jag inte tro att Annie Lööf menar. Det finns många partier med fläckar i det förflutna, bl a hennes eget. 

*. *. *

”Svin-Olle”, någon? Sjöbocenterns omsusade ledare på 1980-talet, mannen som drev igenom en lokal folkomröstning i flyktingfrågan. Efter att först ha kampanjat ursinnigt på temat ”Håll Sjöbo rent”. Vad har  det med Stalin att göra, undrar du kanske. Svar: ingenting, absolut ingenting. Men däremot med SD. Sven-Olle Olsson var helt enkelt en föregångare till dagens Sverigedemokrater. Samma tankegods, bara lite olika tillvägagångssätt. Men skulle det vara ett skäl för att trettio år senare isolera Annie Lööf’s Centerparti från politiskt inflytande? Självklart inte. Lika lite bör V diskvalificeras på (andras) gamla synder. Där och då kan aldrig jämställas med här och nu. Att Lööf ogillar V:s sakpolitik förstår jag ju, men det duger knappast som ursäkt för total utfrysning. Den dan hon kommer på bättre tankar ska jag högakta henne fullt ut.

*  *  *

Hellre en rödgrön röra än en blåbrun sörja.

*. *. *

SD är inget avskyvärt parti. Det avskyvärda partiet är S. Fråga M och KD. Eller L för den delen.

*. *. *

Relevant fråga: är Liberalernas ledare liberal? Överflödigt svar: inte särskilt. Nästan inte alls. Riktiga liberaler gullar inte med antiliberala krafter. Priset verkar bli högt men välförtjänt: L stämplar ut på 2,5 % i  en färsk opinionsundersökning, långt under riksdagsspärren. Som man sår får man skörda.

*. *. *

Nej, jag störs inte av att det finns för många utlänningar i Sverige. Jag störs av att det finns för många Sverigedemokrater.

*. *. *

Är kvinnliga politiker mer grälsjuka än manliga? Ful fråga, jag vet. Råkade bara höra KD-ledaren från riksdagens talarstol. Elakheter staplade på skrivna rader, usch.Noterade även hur Vänsterledaren var den som iscensatte misstroendeomröstningen mot Stefan Löfven häromsistens. Liberalledaren har jag redan nämnt. Ingen fredsduva precis. MP:s nya språkrör verkar vara ett stolpskott i opinionen, lite dryg och lite för duktig för sitt eget bästa. Och på detta Centerns kompromisslösa förgrundsgestalt. Idel kvinnor. Idel bråkstakar, om än olika mycket och från skilda utgångspunkter. En slump naturligtvis. Könet alltså. Vill jag helst tro. Det finns säkert manliga bråkstakar också. Dock inte statsministern. Jämfört med damerna framstår Stefan Löfven som en ytterst timid person. Jämfört med Ebba Busch framstår han rent utav som en genomsympatisk liten prick, nästan för snäll för sitt ämbete.

*. *. *

Därmed slutkacklat. För den här gången. Kuckilikuuu.

Sorry England - rätt lag vann

Italien-England 4-3 efter straffar, 1-1 vid full tid inkl förlängning. Drömstart upplöst i mardrömsslut. För England. Tvärtom för Italien. En grym EM-final. Högdramatisk, säkert fängslande även för den måttligt fotbollsintresserade. Själv undrar jag om inte Englands tidiga ledningsmål (två minuter in) blev förödande - för England. Man fick plötsligt ett resultat att gå på. Ett läge att bevaka. En anledning att backa hem. Försvara sig, snegla mot klockan. Mental guldfrossa liksom. Italien bjöds på initiativet och bollinnehavet, fick en hel match på sig att komma igen. Kvitteringsmålet kändes som en tidsfråga, ett ”lågt” stående England nästan bad om det. Drygt tjugo minuter från slutet blev 1-1 ett logiskt faktum. Ger man italienarna lillfingret tar de näven, metodiken och skickligheten slår igenom.

*. *. *

Självklart kunde England vunnit. Straffavgörande är alltid fifty-fifty. Kalla nerver, små marginaler. Med målvakter i ofrånkomlig fokus. Här förtjänade egentligen båda hjälterollen: Pickford i den engelska buren räddade två straffar precis som Donnarumma i den italienska. Utslagsgivande - om jag nu minns rätt - blev att England missade ytterligare en, men då genom skott utanför målramen. Hårt, för att inte säga brutalt. Dock inget övergrepp på rättvisan. Sett över hela EM-turneringen - finalmatchen inkluderad - var Italien snäppet bättre än alla andra. Ja, snäpp. Ingen särklass, det vore för mycket sagt. Snarare viss tur i ett par jämna matcher - men det hör till, tur kommer sällan ur en slump.

*. *. *

Här hemma rullar allsvenskan på. I helgen såg jag MFF göra en utmärkt match mot Sirius. 4-0 är starka papper, låt vara att motståndet kan ifrågasättas. Är inte Sirius bättre än såhär väntar nog bottenstrid. Liksom för Mjällby. Ett lag som snittar mindre än ett mål per match går aldrig säkert för nedflyttningsspöket. 0-1 mot Norrköping var tyvärr bara så typiskt Mjällby: ängsligt, modlöst, tjockt mittfält, en ensam anfallare. Något slags diffust hopp om att målchanser uppstår av tillfälligheter, inte av spelidén. Horribelt. Mjällby har ett allsvenskt lag, absolut. Men har man en allsvensk tränare? Det ser inte så ut.

Livet på bänken...

Livet efter arbetslivet är egentligen inte så dumt. Man äger sin tid, gör som man vill. Eller som hustrun vill, beroende på dagsform och kompromissvilja. Mycket glidande, lite ansträngning. Inga tider att passa utom vid läkarbesök. Sådana ingår så att säga i paketet. Man njuter sitt otium och lider sin ålder, tralala. Betalt får man också. Pension kallas det. Studsar in på kontot varje månad, som tack för gamla bedrifter. Eller tack och tack, man har visst själv jobbat ihop till den. Under alla år man var arbetsför, som det heter. Som om man inte var det nu. Sånt tål att fundera kring, även om jag förvisso är bekväm med själva systemet.

*. *. *

Jag är inte typen som måste ha nåt att göra hela tiden. Jag trivs med att bara va’. Lalla omkring i marginalen, försöka vara allmänt hygglig. Rätt mycket sitter jag bänk. Det finns en sådan på gården där jag bor. Som gjord för dagdrönare och annat löst folk. Dessvärre är den kategorin kraftigt underrepresenterad i området. Noga räknat verkar jag vara the one and only. Men det gör inget. Någon måste vara äldsta barnet i församlingen, och jag är ödmjuk inför fördelarna. Som att man ser mycket när man har tid att titta. Hör mycket när man har tid att lyssna. Tänker större när inget stör. Sitta bänk är okej. Fast inte alltid förstås. Då kan man stelna i formerna och bli helt ”å banan”.

*. *. *

Ett favorituttryck bland pensionärer är ”det var bättre förr”. Personligen föredrar jag en mer självkritisk variant: man var bättre förr. Den ligger liksom närmre sanningen. Ja, åtminstone i mitt fall. Man var ung, bara en sån sak. Hade tiden för sig. Spänsten i behåll, vikten under kontroll. Dansant var man också, lätt på foten i de mest delikata sammanhang. En man att räkna med på den fria marknaden, helt enkelt. I någon mån var allt säkert inbillning - men det kvittar: i väldigt många avseenden var man bättre förr. Vilket ”det” skulle ha varit bättre förr? Fotbollen? Politiken? Folkhemmet? Hästen & vagnen? John Botvid på filmduken? Frågor om tycke och smak, medges. Och inte ett ont ord om Botvid, min gamle idol. Men nog kan ”annorlunda” vara ett bättre ord för ”bättre”.

*. *. *

Tack för uppmärksamheten. Nu bänken för ett nattabloss. Leve friheten.

...och så återstår bara finalen

”Svag lutning åt en final mellan England och Italien - med betoning på svag”. Skrev jag bestämt för några dar sen. Sämre profetior har man levererat, det ska gudarna veta. 

*. *. *

Det blir alltså precis så: England-Italien i final. Men det var på marginalerna. Båda semifinalerna gick till förlängning, mellan Italien och Spanien krävdes dessutom straffar för ett avgörande. Där jag sent ska glömma den sista, den som frälste hela Italien. Jorghino’s kroppsfint som grundlurade målvakten, bollen som smektes in helt utan kraft men med fonder av känsla. Enkel straffspark upphöjd till stor fotbollskonst. Ett fantastiskt ögonblick...fast bittert för Spanien förstås. Spelmässigt jämbördigt med Italien, långa stunder bättre. Utan att få ”betalt” annat än i sympati. Utslagsmatchernas förbannelse, någon måste tömma kalken.

*. *. *

Även mellan England och Danmark krävdes en straff för ett avgörande. Dock inom ordinarie förlängningstid. Och tyvärr på hårresande grund, som jag ser det. Sterling, snabb och svårfångad, fick helt enkelt vad han sökte. Ett ben att falla över. En lättare beröring att dramatisera på. En domarsignal för straff, mystiskt godkänd av VAR. Usch och fy för sådana upplösningar av olidligt spännande fotbollsmatcher. England var förvisso bättre än Danmark, efterhand markant mycket bättre. Så segern i sig var motiverad, nåt annat går inte att hävda. Enbart tapperhet räcker sällan till stora segrar - och mot slutet fanns inget annat kvar i Danmark.

*. *. *

Italien har mitt hjärta, men England blir Europamästare. Säger jag här och nu. På söndag får vi se.

Dagens rekordsiffra...

Idag fyller jag år. Sjuttiosex. Att du bara vill va så gammal, som moster Greta brukade säga redan när man fyllde typ tjugonio. Hon hade klart för sig, min favoritmoster: det man inte kan styra över kan man lika gärna skämta om. Själv skulle hon fyllt 116 i år - om livet hade varit evigt. Sol och hjärta över hennes vackra minne. Och ärligt: födelsedagar är kul. Det blir liksom personligt rekord varje gång.

*. *. *

Apropå sjuttiosex förresten. Hörde på tv-nyheterna i morse att det satts ett nytt något udda världsrekord. Nämligen i korvätning. Sådana tävlingar anordnas i galenskapens USA. Mannen som vann - jo det var en man, inte en fiskmås - mumsade i sig just 76 korvar. Med bröd. På femton minuter. Fem per minut, lite drygt. Undrar vad han fick i pris. En bal toapapper? Tvåan i tävlingen rapade in på jämnt 50, rejält utklassad. Man ska inte svära vid matbordet, men tillåt mig ett undantag: fy faan va äckligt.

*. *. *

Jag har fått synen tillbaka på höger öga! Bästa presenten. Ödmjukt tack.

Tillbaka vid ”gatuköket”

Och så var det bara fyra lag kvar i fotbolls-EM. Italien-Spanien i ena semifinalen, England mot Danmark i den andra. Svag lutning åt en final mellan Italien och England - med betoning på svag. Spanien är Spanien, tråkigt men svårslaget. Och Danmark tycks ha hittat ett flow av närmast religiösa dimensioner. Samtidigt som man har ett antal extremt skickliga spelare, vilket förstås är viktigast.

*. *. *

Här hemma har allsvenskan smugit igång, trots att EM alltså inte är över. Jo, för svensk del. Men inte för dansk. Och därmed inte heller för mannen som brukar kallas ”allsvenskans bäste spelare”. Anders Christiansen, MFF. A C finns med i utkanten av Danmarks trupp och lyste därför med sin frånvaro i MFF:s omstartsmatch mot Norrköping. Om jag varit MFF:are hade jag blivit sur på riktigt över att matchen överhuvudtaget spelades. Nu nöjer jag mig med en fråga. Varför fick Helsingborg i superettan skjuta upp tre hela matcher för att Andreas Granqvist togs ut som ”sällskapsresurs” i Sveriges EM-trupp? Vad är skillnaden? Okej. En är svensk, en är dansk. Och däremellan finns en bro. Så långt hänger jag med. Men konsekvensanalysen går jag bet på. Såvida nu inte MFF självt propsade på att få spela, man kan aldrig veta vad stöddigheten tar sig för uttryck. Norrköping vann hursomhelst 3-2. Underhållande match i det stora hela - om man då bortser från det himmelsblå perspektivet. Totalt sexton insläppta mål nu. På tio matcher. Ett sådant läckage är illa för alla lag och direkt förödande för det som säger sig vilja vinna guld.

*. *. *

Fler frågor, nu apropå A C. Hur bra är egentligen Danmark? Och hur dålig är allsvenskan? Dess erkänt bäste spelare duger inte ens för ett inhopp i EM-fotbollen. Icke en sekund på planen har han fått, MFF-stjärnan. Mest har han suttit på läktar’n som en avbarrad grankvist. Något säger det ju, exakt vad får väl besserwissers som Lundh och Backe reda ut.

*. *. *

Från EM-fest till allsvensk serielunk. Lite som att gå från lyxkrog till gatukök. Inte mig emot: en grillad med bröd är sällan fel men ständigt underskattad som klassiker. Ungefär som allsvenskan för en jordnära fotbollsromantiker.

*. *. *

Såg Mjällby ikväll. Förlust 1-2 i Uppsala mot Sirius. Inte kul. Mjällby har spelarna, men fegar med spelidén. Kallar sin uppställning 3-5-2 eller ibland 3-4-3. Vilket som är bluff. Mjällby spelar i praktiken 3-6-1. Överbefolkat mittfält, den hedervärde kämpen Bergström som ensam anfallare. Det gör kanske laget relativt svårslaget - men samtidigt otroligt sårbart. Med så låg prio på anfallsspel räcker det ofta med något enstaka misstag bakåt för att poäng ska gå förlorade. Jag tycker behandlingen av Mamudu Moro är skamlig. Där har Mjällby det anfallskomplement Bergström så väl behöver - men det spelar liksom ingen roll vad han gör i sina sporadiska inhopp. Två mål t ex mot AIK i sista matchen före EM-uppehållet. Mål i båda träningsmatcherna som föregick dagens nystart. Moro får inte starta i alla fall, tränarparet Järdler/Westerberg vågar inte överge ängsligheten. Jag är rädd att detta i slutänden kan kosta Mjällby det allsvenska kontraktet. Och jag är helt säker på att det kommer att kosta Mjällby Mamudu Moro. Vilken spelare vill stanna i en klubb som inte värderar efter förtjänst?

Rapport från smärttröskeln

Kan man skriva av sig smärta? Så klart man inte kan. Möjligen skingra tankarna på den. Jag gör ett försök, ser om det funkar. Alltså. Vill bara meddela att jag är tillbaka på ruta ett i ögonproblematiken. Om nu mina personliga små bekymmer är av intresse. Om inte får du gärna sluta läsa precis här.

*. *. *

Ruta ett i det här fallet betyder följande. Högt tryck. Satanisk smärta. Tänk brinnande tandvärk, fast i och omkring ögat. Svart synfält. Planerade återbesök varvat med spontana akutbesök på Ögonmottagningen i Lund. Allt detta pga en så kallad oljeevakuering dan före midsommarafton. Jag bad inte om den, tvärtom faktiskt. Var bekväm med oljan, hade onda aningar kring ett nytt ingrepp i ögat. Men läkaren övertygade mig: att avlägsna oljan några månader efter en näthinneoperation är i princip lika självklart som att ta bort gipset från en läkt armfraktur. Olja, förklarade han, är ingen naturlig substans i ögat, bara ett slags nödalternativ till gas om något skulle gå snett under operation. Typ att en blödning uppstår, vilket skedde i mitt fall. Ingen lag utan undantag dock: vid upprepad näthinneavlossning höjs oljans status till att bli en bestående komponent i läkningsprocessen. För att förstå sådant fullt ut måste man nog vara ögonkirurg.

*. *. *

Nåväl. Onda aningar ska man aldrig skoja bort. Efter oljeevakueringen har jag tvingats till fyra återbesök på åtta dagar. Alla som känner mig vet att jag aldrig belastat sjukvården i onödan. Det nya normala är liksom inte jag. Plötsligt kretsar hela livet kring nivåer på smärta. Rimlig, orimlig? Uthärdlig, outhärdlig? Jag är härdad, har erkänt hög smärttröskel. Men det finns ju gränser. Och just nu har jag nått en punkt där det blivit allt svårare att förneka fakta: för varje nytt besök blir jag sämre. Det är som om ögat inte tål den genomlysning och penetrering omständigheterna kräver, sprängvärken kommer alltid tätt inpå. Trycket som rusar mot skadliga höjder, hammarslagen i tinningen. Knaprandet av smärtlindrande tabletter. Ibland till viss nytta, ibland till ingen nytta alls. Sjukfokus mest hela tiden. Sedan cirka sju månader tillbaka, räknat från covidinfektionen som föregick näthinneavlossningen.

*. *. *

Synd om mig? Nej, gud. Absolut inte. Medlidande undanbedes. Jag är inget oskyldigt litet barn som råkat bli född i Syrien eller Palestina. Jag är ingen svart fläck på SD:s Sverigekarta. Jag är blott en åldrad man som påmints om att livets sista tredjedel är den minst sorglösa. Det finns så många fallgropar, så många farthinder och bromsklossar och lömskheter. Så lite kvar av uppblåst självgodhet och inbillad odödlighet. Mitt öde är mitt, men i det stora hela inte ens en fotnot. Samtidigt kan andras olycka sällan lindra din personliga: var och en är sin egen smärta närmast. Trots allt.