Om herrar och damer - och saknade blåbär

Bakom alla framgångsrika idrottskvinnor står en klok man. Nä, nu retas jag. Överdriver, spetsar till. Men. Vad hade damlandslagen i fotboll och handboll varit utan sina förbundskaptener? Medaljhopp på OS? Kanske, ingen kan säkert veta. Att Peter Gerhardsson respektive Tomas Axner har betydande del i en positiv utveckling går dock inte att komma ifrån. Fotbollsdamerna ser så här långt ut som ett blivande guldlag, att handbollsdamerna inte gör det beror bara på att konkurrensen är mycket tuffare där. En sak verkar säker: båda lagen är i trygga händer. Det märks på inställning, utstrålning, prestationer, resultat. Tjejerna gör jobbet, Gerhardsson och Axner gör jobbet möjligt.

*. *. *

Någon automatik ligger så klart inte i fenomenet. Typ, ge damer en manlig tränare och succén är given. Idrott är som livet i stort: mer komplicerat än så. Nämnda exempel är två lyckade, vän av ordning kan säkert dra fram misslyckade också. En intressant tankefigur är det omvända. Kvinnliga tränare/förbundskaptener för manliga landslag. Såvitt jag vet finns inga men se upp, kanske bubblar det i snåren. Och vill man kan man alltid hävda att friidrotten redan visat väg. Svensk förbundskapten där är ju Karin Torneklint och efter henne kommer snart Kajsa Bergquist. Inte helt jämförbart förstås; friidrotten har herrar och damer under samma paraply, dessutom begränsat landskampsutbyte.

*. *. *

Apropå friidrott känner jag hur mitt eget OS-intresse äntligen vaknat. All respekt för all sport, men det hjälps inte: friidrotten är och förblir sommarspelens höjdpunkt. Det har jag tyckt sen Melbourne 1956. Kanske för att själva OS-idén blir som tydligast där. Mångfalden, ytterligheternas möten, allas lika värde. Fenomen och blåbär i samma startfält, sistnämnda dock en utdöende eller möjligen bortsorterad art. Då menar jag inte svenska hinderlöpare (tre utslagna i nattens försök) utan extremerna. Killar från lilleputtnationer som kutar 100 meter på 13 sekunder. Långdistanslöpare som blir varvade två gånger - men kanske ändå sätter personligt rekord. Saknar dem. Nästan lika mycket som jag saknar publiken.