Anel Ahmedhodzic, MFF. Hjalmar Ekdal, Djurgården. Två av allsvenskans bästa mittbackar, definitivt de mest lovande. Båda 22 år unga, båda med framtiden kvar och utlandskarriärer i sikte. Så lika - och ändå så olika. Tror du mig inte kan du kolla på Discovery+, där finns dokumentärsnuttar om duon. Korta ja, men ack så intressanta. Ahmedhodzic fåordig och till synes lite obekväm inför kamerorna, Ekdal avspänd och verbal som den journalist han säkert kunnat bli om han valt att gå i fars fotspår. Den ene pratar tidstypisk blatteskånska, den andre klockren stockholmsdialekt.
*. *. *
Pappa Ekdal heter alltså Lennart och är en av landets mer upphöjda tv-personligheter. Hjalmar är f ö yngre bror till Albin, landslagsmittfältaren. Var i huvudstaden pojkarna vuxit upp vet jag inte, det framgår heller inte av dokumentären om Hjalmar. Men alla som tror Rinkeby, Husby, Flemingsberg...räck upp en hand. Spela roll? På sätt och vis. Vad gäller Anel Ahmedhodzic görs ju nästan en huvudpoäng av att han vuxit upp - och fortfarande bor - på Rosengård. Det sägs inte rakt ut i filmen, men man anar att killen haft det tufft. Lite som Zlatan, hans store idol. Ett barn av sin miljö, besatt av fotboll, talangfull nog för att bli mer än bara en gårdsspelare.
*. *. *
Det är detta - bland annat detta - som gör fotbollen så fantastisk. Klasstillhörighet och social rang är inga avgörande faktorer, vem som helst kan bli stjärna. Och nej, jag värderar inte. Var och en gör sin resa, det har säkert funnits fallgropar även på Ekdals. Men finge jag chansen att en gång snackefika med någon av dem - ja, då hade jag valt Anel Ahmedhodzic. Mer min typ av umgänge, trots allt.
*. *. *
Till slut en halv rättelse på det där jag skrev igår. Mjällby var på intet sätt överlägset Göteborg. Delar av matchen var det snarare tvärtom. Sista halvtimmen var dock klart och tydligt Mjällbys, därav min text. Enögd? Jovars, men vilken supporter är inte det? Ska försöka skärpa mig, vid 76 är det ju hög tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar