Kan man skriva av sig smärta? Så klart man inte kan. Möjligen skingra tankarna på den. Jag gör ett försök, ser om det funkar. Alltså. Vill bara meddela att jag är tillbaka på ruta ett i ögonproblematiken. Om nu mina personliga små bekymmer är av intresse. Om inte får du gärna sluta läsa precis här.
*. *. *
Ruta ett i det här fallet betyder följande. Högt tryck. Satanisk smärta. Tänk brinnande tandvärk, fast i och omkring ögat. Svart synfält. Planerade återbesök varvat med spontana akutbesök på Ögonmottagningen i Lund. Allt detta pga en så kallad oljeevakuering dan före midsommarafton. Jag bad inte om den, tvärtom faktiskt. Var bekväm med oljan, hade onda aningar kring ett nytt ingrepp i ögat. Men läkaren övertygade mig: att avlägsna oljan några månader efter en näthinneoperation är i princip lika självklart som att ta bort gipset från en läkt armfraktur. Olja, förklarade han, är ingen naturlig substans i ögat, bara ett slags nödalternativ till gas om något skulle gå snett under operation. Typ att en blödning uppstår, vilket skedde i mitt fall. Ingen lag utan undantag dock: vid upprepad näthinneavlossning höjs oljans status till att bli en bestående komponent i läkningsprocessen. För att förstå sådant fullt ut måste man nog vara ögonkirurg.
*. *. *
Nåväl. Onda aningar ska man aldrig skoja bort. Efter oljeevakueringen har jag tvingats till fyra återbesök på åtta dagar. Alla som känner mig vet att jag aldrig belastat sjukvården i onödan. Det nya normala är liksom inte jag. Plötsligt kretsar hela livet kring nivåer på smärta. Rimlig, orimlig? Uthärdlig, outhärdlig? Jag är härdad, har erkänt hög smärttröskel. Men det finns ju gränser. Och just nu har jag nått en punkt där det blivit allt svårare att förneka fakta: för varje nytt besök blir jag sämre. Det är som om ögat inte tål den genomlysning och penetrering omständigheterna kräver, sprängvärken kommer alltid tätt inpå. Trycket som rusar mot skadliga höjder, hammarslagen i tinningen. Knaprandet av smärtlindrande tabletter. Ibland till viss nytta, ibland till ingen nytta alls. Sjukfokus mest hela tiden. Sedan cirka sju månader tillbaka, räknat från covidinfektionen som föregick näthinneavlossningen.
*. *. *
Synd om mig? Nej, gud. Absolut inte. Medlidande undanbedes. Jag är inget oskyldigt litet barn som råkat bli född i Syrien eller Palestina. Jag är ingen svart fläck på SD:s Sverigekarta. Jag är blott en åldrad man som påmints om att livets sista tredjedel är den minst sorglösa. Det finns så många fallgropar, så många farthinder och bromsklossar och lömskheter. Så lite kvar av uppblåst självgodhet och inbillad odödlighet. Mitt öde är mitt, men i det stora hela inte ens en fotnot. Samtidigt kan andras olycka sällan lindra din personliga: var och en är sin egen smärta närmast. Trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar