Och så var det bara fyra lag kvar i fotbolls-EM. Italien-Spanien i ena semifinalen, England mot Danmark i den andra. Svag lutning åt en final mellan Italien och England - med betoning på svag. Spanien är Spanien, tråkigt men svårslaget. Och Danmark tycks ha hittat ett flow av närmast religiösa dimensioner. Samtidigt som man har ett antal extremt skickliga spelare, vilket förstås är viktigast.
*. *. *
Här hemma har allsvenskan smugit igång, trots att EM alltså inte är över. Jo, för svensk del. Men inte för dansk. Och därmed inte heller för mannen som brukar kallas ”allsvenskans bäste spelare”. Anders Christiansen, MFF. A C finns med i utkanten av Danmarks trupp och lyste därför med sin frånvaro i MFF:s omstartsmatch mot Norrköping. Om jag varit MFF:are hade jag blivit sur på riktigt över att matchen överhuvudtaget spelades. Nu nöjer jag mig med en fråga. Varför fick Helsingborg i superettan skjuta upp tre hela matcher för att Andreas Granqvist togs ut som ”sällskapsresurs” i Sveriges EM-trupp? Vad är skillnaden? Okej. En är svensk, en är dansk. Och däremellan finns en bro. Så långt hänger jag med. Men konsekvensanalysen går jag bet på. Såvida nu inte MFF självt propsade på att få spela, man kan aldrig veta vad stöddigheten tar sig för uttryck. Norrköping vann hursomhelst 3-2. Underhållande match i det stora hela - om man då bortser från det himmelsblå perspektivet. Totalt sexton insläppta mål nu. På tio matcher. Ett sådant läckage är illa för alla lag och direkt förödande för det som säger sig vilja vinna guld.
*. *. *
Fler frågor, nu apropå A C. Hur bra är egentligen Danmark? Och hur dålig är allsvenskan? Dess erkänt bäste spelare duger inte ens för ett inhopp i EM-fotbollen. Icke en sekund på planen har han fått, MFF-stjärnan. Mest har han suttit på läktar’n som en avbarrad grankvist. Något säger det ju, exakt vad får väl besserwissers som Lundh och Backe reda ut.
*. *. *
Från EM-fest till allsvensk serielunk. Lite som att gå från lyxkrog till gatukök. Inte mig emot: en grillad med bröd är sällan fel men ständigt underskattad som klassiker. Ungefär som allsvenskan för en jordnära fotbollsromantiker.
*. *. *
Såg Mjällby ikväll. Förlust 1-2 i Uppsala mot Sirius. Inte kul. Mjällby har spelarna, men fegar med spelidén. Kallar sin uppställning 3-5-2 eller ibland 3-4-3. Vilket som är bluff. Mjällby spelar i praktiken 3-6-1. Överbefolkat mittfält, den hedervärde kämpen Bergström som ensam anfallare. Det gör kanske laget relativt svårslaget - men samtidigt otroligt sårbart. Med så låg prio på anfallsspel räcker det ofta med något enstaka misstag bakåt för att poäng ska gå förlorade. Jag tycker behandlingen av Mamudu Moro är skamlig. Där har Mjällby det anfallskomplement Bergström så väl behöver - men det spelar liksom ingen roll vad han gör i sina sporadiska inhopp. Två mål t ex mot AIK i sista matchen före EM-uppehållet. Mål i båda träningsmatcherna som föregick dagens nystart. Moro får inte starta i alla fall, tränarparet Järdler/Westerberg vågar inte överge ängsligheten. Jag är rädd att detta i slutänden kan kosta Mjällby det allsvenska kontraktet. Och jag är helt säker på att det kommer att kosta Mjällby Mamudu Moro. Vilken spelare vill stanna i en klubb som inte värderar efter förtjänst?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar