Äventyrligt byte av klubb, Olsson

Läser att Drotts högersexa Hampus Olsson skrivit på för HIF Karlskrona till nästa säsong. Gissningsvis för chansen att få spela i ligan. Där ska nog Olsson inte vara för säker. Karlskrona har i nuläget förvisso några poäng tillgodo på köduon Hammarby och IFK Ystad men båda de lagen visade uppåtgående form innan VM-uppehållet. Det gjorde verkligen inte HIF Karlskrona. Fortsätter den trenden är Olssons nya klubb snart i riskzonen för direktnedflyttning, det är bara att konstatera. Ett eventuellt kval garanterar ju heller inget, inte som HIF Karlskrona sett ut hittills. Hampus Olsson har för sin del varit ljuset i ett annars tämligen kompakt Drottmörker den här säsongen. Närmare 100 mål - många på straff - gör honom i skrivande stund till fyra i allsvenskans skytteliga. Ligan/elitserien har han prövat på tidigare, mest som bänknötare dock. Dels i H 43, dels i Drott. Den anrika Halmstadklubben hänger f ö löst i allsvenskan så det kan ju bli att Olsson byter upp sig. Oavsett, liksom.

Värdigt mästarlag - ovärdigt upplägg

Frankrike-Norge 33-26. 18-17 i halvtid, spännande så långt. Men resten. Uppvisning, fransk defilering mot VM-guldet. Detta var finalen som kom av sig - och möjligen visade hur galet det är att semifinalerna inte spelas samtidigt. Frankrike som värdnation fick alltså en extra dags återhämtning jämfört med Norge, vars semi mot Kroatien dessutom gick till förlängning. Den som kallar sådant sportslig rättvisa måste nog vá skrupelfri affärssnubbe. Nu säger jag inte att förutsättningarna avgjorde VM-finalen, det vore att förringa ett värdigt mästarlag. Frankrike var grymt genom hela turneringen och hade säkert vunnit även utan otillbörlig fördel i själva upplägget. Men heder åt Norge, så länge orken höll gjorde laget en storartad insats.

Somligt var bättre förr

När jag blev en handbollsnördig pojke i Karlskrona under senare delen av 1950-talet låg stadens stolthet IFK i högsta serien och matcherna slutade ofta med resultat som 16-14 eller 15-18. Tempot var av typen gå & stå, kontringsidén knappt uppfunnen. 21-21 eller liknande klassades som målkalas - och då var speltiden ändå samma som idag, 2x30 minuter. Så kallade skyttekungar fanns dock även på 50-talet. IFK hade en som hette Lars Alexandersson. Han ensam kunde göra tio mål när laget gjorde sjutton och alla vi knattar ville vá "Alex" och lära oss underarmsskottet. Härliga tider, strålande tider. Dom här minnena kommer för mig när jag, mera på distans, följer dagens IFK. Det fungerar i någon mån som tröst. I igenkännandets vemod, så att säga. Vad gäller målproduktionen tycks ju tiden ha stannat för mitt kära IFK Karlskrona. Laget har fortfarande förbannat svårt att göra tjugo mål - och därmed förbannat svårt att vinna matcher i den division 1-serie man numera tillhör. IFK sticker verkligen ut i tabellen: nästjumbon som släppt in färre mål än topplagen men också gjort betydligt färre mål än alla andra lag oavsett serie (välgrundad gissning, har inte kollat). Jag vet inte om IFK praktiserar stå & gå-handboll än idag eller om måltorkan har någon annan förklaring. Vad jag vet är att laget gallskriker efter en Alex. Det framgår av protokollen. I match efter match har IFK cirka tio målskyttar på cirka tjugo mål, sällan någon enskild spelare som gör fler än fyra mål. Medioker bredd, obefintlig spets. Jag hade lovat mig själv att aldrig yttra de bevingade pensionärsorden men om handboll och IFK går det knappt att låta bli: det var bättre förr.

Det norska handbollsundret

Detta Norge. Sedan länge världsbäst i damhandboll, nu i VM-final även på herrsidan. Smått fantastiskt. Jag kan förstå deras dominans i skidspåren, det har väl med tradition och kultur och Holmenkollen att göra. Och smart medicinering, kanske. Men handboll? Vad exakt är det som gör Norge så bra där? Träningsmetodik? Ledarskapsutbildning? Talangutveckling? Teambuilding? Satsningar på läger och liknande, som överträffar t ex Sveriges? Di lärde får ta fram en rapport, själv anar jag bara lite vagt att det måste vara en mix av allt. Och så ser jag ju för blotta ögat att tempot är en faktor. Norge - damer som herrar - spelar en extremt fartfylld handboll. Det är de förvisso inte ensamma om - men intrycket är att de behärskar det bäst. Gårdagens semifinal mot Kroatien såg jag i partiskt sällskap. Dvs med kroatiska vänner. Efter förlängningsdramatik och norsk seger med 28-25 får jag väl medge att stämningen var sådär. Kroatien hade ju matchen, tyckte vi lite till mans. Ett par diskutabla (eller uteblivna) domslut senare sket sig allt. Kul för Norge förstås. Och kul för Lugi: målvaktshjälten Bergerud har ett förflutet där, precis som hans stand-in Espen Christensen. Nu återstår det bara för norrmännen att sätta Frankrike på plats i finalen. Troligt är det kanske inte, men vem skulle bli förvånad?

Ett stycke till om handboll

Dan efter depparedan för svensk handboll. Behärskat vemod, dock. De flesta tyckare verkar ta förlusten mot Frankrike med fattning, fiaskoordet lyser med sin frånvaro. Allt annat vore förstås märkligt. Sverige gjorde ett bra VM, nådde den kvartsfinal som var primärmålet. Vann fem matcher av sju, alla i utklassningsstil. Nya stjärnor tändes: Lagergren, Tollbring, Jeppsson. Ystadkulturen strålade: Gottfridsson, Ekberg, Lukas Nilsson. Och mästerskapsdebuterande förbundskaptenen Kristjan Andresson visade hur positiv coaching kan se ut. Dessutom kallade han lagets mittsexa, tillika min personliga favorit, för "Stycket", det var ju lite kul. Stycket är alltså ett slags nidnamn på Andreas Nilsson, pågen från Gislöv. Vill minnas att det var Oscar Carlén som lanserade det en gång, med anspelning på Nilssons välhängda kroppshydda. Ganska fyndigt, onekligen. Men just "Stycket" blir ifrågasatt efter Frankrikematchen, ser jag idag. "Vi var för dåliga på mittsex", anser t ex SVT:s expert Magnus Grahn. Sant är att Andreas Nilsson gjort bättre landskamper - och att han i den här turneringen har haft rätt många övermän på positionen. Samtidigt måste man ha respekt för själva uppdraget...en mittsexa är sällan bättre än vad med- och motspelare tillåter. Mot Frankrike fick "Stycket" inte mycket matnyttigt att jobba med, inspelsvägarna sumpades eller blockerades bort. Däremot bidrog han förtjänstfullt i det osynliga spelet: spärrarna, zonförflyttningarna, manmanduellerna, allt som ger utrymme för distansskytte. Så kom inte till mig och kritisera "Stycket", då blir jag putt som en dålli far. Och med det sagt går VM vidare. Frankrike-Slovenien i ena semifinalen, Kroatien-Norge i den andra. Heja Kroatien.

Sorti med all glans i behåll

Sverige-Frankrike 30-33. Surt men logiskt. Det är svårt att stå emot fransmännen i 60 fulla minuter. Sverige gjorde det i nästan 55 innan tyngd, rutin och metodik tog ut sin rätt. Vackert så, heroiskt kämpat. Det finns heller ingen anledning att leta bortförklaringar: Sverige var bra, domarna var bra, matchen som sådan bättre än bra. Och Frankrike bäst när det drog ihop sig till ett avgörande. Veteraner som Narcisse och Karabatic är fortfarande viktiga i skarpa lägen - men mest imponerad blev jag av lagets nya unga spelare. Mittsexan Fabregas, högernian Ramili, den toksäkre straffskytten Mahe (sju av sju). Okända storheter före VM, i alla fall för mig. Inte längre. I Sverige gjorde Gottfridsson en storstilad insats, en av flera från hans sida under mästerskapet. Palicka inledde i målet, med facit i hand kan man alltid säga att det var fel. Appelgren avlöste tidigt och fick bättre fatt på bollarna, det bidrog i hög grad till matchens dramaturgi. Lukas Nilsson blixtrade till med en fantastisk första halvlek men försvann i andra, oklart varför. Vad som inte riktigt stämde den här gången var försvarsspelet. Sju straffar mot, förutom en hel del mål från mittsex. Sammantaget dock en jättefin turnering av Sverige, det kan inget bakslag i världen ta bort.

Allt att vinna, succén redan ett faktum

Sverige-Vitryssland 41-22. Åttondelsfinal i handbolls-VM och kattens lek med råttan i 60 oavbrutna minuter. Om jag minns, och räknar, rätt har Sverige nu på sina fem segermatcher i turneringen 72 plusmål. Man behöver inte vara kalenderbitare för att inse att detta måste vara någon typ av rekord. Idag såg det ut som vanligt: strålande målvaktsspel, gediget försvar, ett minimum av tekniska fel, massor av kontringsmål. Och massor av olika målskyttar, beroende på Andressons coachfilosofi om att "alla ska mé". Hoppas vissa svenska klubblagstränare ser och lär. F ö var det bombernas dag i VM. Danmark rök, Tyskland likaså. Mot Ungern respektive Qatar. Det såg man inte komma. Ska vi ta det som ett omen? Alltså att även den tredje - och största - förhandsfavoriten Frankrike ryker i kvartsfinalen mot Sverige. Nä, det ska vi nog inte. Frankrike har så mycket på sin sida: rutin, fysisk urstyrka, hemmaplansfavören, publikstödet, i värsta fall kanske domare som inte pallar trycket. Sveriges unga lag har förstås inget att förlora, VM-succén är redan ett faktum. Bra läge, påstår dom som begriper. På tisdag smäller det, man kan knappt bärga sig.

Svensk handboll "great again"

Vitryssland i åttondelen. Det kallar jag en sjyst lott för Sverige i handbolls-VM. Alternativet var Ungern och kunde blivit marigare, där finns trots allt en potential som inger viss respekt (fast inte hos Vitryssland av gårdagens resultat att döma). Som Sverige sett ut hittills i turneringen kan man inte förlora mot vitryssarna, punkt. Men sen. Sannolikt Frankrike i kvartsfinalen. Hårda, skickliga, favorittyngda Frankrike. Svårare, ja. Omöjligt, nej. Vill jag gärna tro. Hursomhelst är det skönt med ren idrott. Som motvikt till politikens smutsiga spel.

Ska faan till att vara gud...

Man kan le, man kan förfasas, man kan må fysiskt illa - men faktum kvarstår: Donald Trump har tillträtt som president i USA. Jag hade i det längsta hoppats på en gudasänd reträtt, de pratar ju mycket om Gud over there. God Bless The World, liksom. "Fräls oss ifrån ondo", för att göra ett tillägg på den bibelsvenska man lärde sig i plugget. Vackra fraser då, tomma floskler idag. I en galen värld firar galenskapen triumfer, det ska nog själve faan till att vara gud. Här i Sverige snackas det ofta om politikerförakt - men sanna mina ord, jänkarna slår oss. På knockout. Att välja en icke-politiker till politikens mäktigaste ämbete, vad är det om inte det ultimata uttryckssättet för politikerförakt?

Moderaterna bekänner färg

Det pratas mycket om rött, grönt och blått i svensk politik. Nu vill Anna Fiiinberg-Smartra kladda ner paletten med en nyans av brunt - och jag är inte förvånad. Som jag skrivit förr: M och SD har i grunden väldigt mycket gemensamt. Synen på människors olika värde. Hojtandet om lag & ordning...åtminstone för andra. Sossehatet. Det är knappast en tillfällighet att toppfigurerna i SD har ett mangrannt förflutet som moderater. Fiiinbergmoderater, så att säga. Eller Göran Holm-moderater, om man hellre vill erinra sig ett exempel från den skånska myllan. Reinfeldt? En angenäm parentes. Historiskt mjuk, retoriskt oändligt mycket smartare än Smartra. En "ny" moderat, kompromisslös mot SD, internt förlåten bara för att han lyckades med det allt överskuggande: maktskiftet, förödmjukelsen av S. Normalmoderaterna och SD klär varann, helt enkelt. Huruvida de klär som svensk regering är en fråga för oss som kallas väljare, men med några droppar KD i giftsoppan kan det säkert bli så. Man anar liksom en helt ny allians. En ohelig. Inte utan att det svartnar för ögonen.

Ett lag det strålar om

Sverige-Qatar 36-25. Propagandahandboll! Det här svenska laget börjar banne mig likna en ren sensation. Målvaktsspelet, försvarsspelet, bolltempot, kontringarna, kombinationerna, Gottfridssons dirigentskap och Andressons coaching; allt imponerar. Ikväll var det framförallt kontringarna som stack ut. Tappade räkningen på alla mål i den delen, det kan ha varit tio eller rent utav femton. Ekberg och Lagergren stod för de flesta - och den sistnämnde borde ju inte varit involverad just där, kan man tycka. Samtidigt säger det kanske allt om en tilltänkt reservs spelglädje: Lagergren ersätter alltså skadade Johan Jakobsson som niometersskytt, att han skulle bli ett vapen i kontringsfasen fanns inte på kartan. Men med förtroende förlöses tydligen både mod i barm och spring i ben, killen låg ju i frontlinjen i nästan varje omställning. Häpnadsväckande. Måste även nämna Lukas Nilsson. Blek mot Danmark, tillbaka nu med fina in- och utspel plus några egna bomber i nätmaskorna. Härligt att se. Slut på berömmet för den här gången. Snart nock väntar tuffare utmaningar för Andressons frejdiga "ungdomslandslag".

Orent trav i spalterna

Bor de under en sten? undrar en Sydisjournalist med travsport som personlig födkrok. "De" avser alltså alla som - på goda grunder - inte längre kan ta Jerringpriset på allvar. Vi är rätt många, faktiskt. Och nej, vi bor inte under en sten, Sydis travskribent kan vara lugn. Men vi bor heller inte på en hästrygg.

Kaspersen succégalans drottning

Jerringpriset kippar efter frisk luft men Idrottsgalan som sådan lever i all välmåga. Det måste jag säga efter att ha sett dagens reprissändning (VM-handbollen var prio ett igår). Årets gala kan ha varit den bästa någonsin. Talen var bättre än normalt, de rörande ögonblicken fler. Hyllningarna till J-O Waldner inte minst. Artisterna också jättebra, humorinslagen eleganta och stämningshöjande. Men bäst av allt och alla var ändå programledaren. Kristine Kaspersen! Antingen överträffade hon sig själv eller också var det jag som hade glömt hur charmant hon är. Såg att mamma Lill-Babs satt i publiken. Kände hon stolthet är jag den förste att förstå det.

Det var en gång ett Jerringpris...

Ryttar'n eller golfar'n? Kampen om Jerringpriset säger nåt om tillståndet i landet Sverige. Jag menar, i vilket annat land skulle ridsport och golf gå före t ex fotboll och simning? I vilket annat land skulle OS-silver värderas högre än OS-guld eller stallberömmelse högre än världsberömmelse? Något överhuvudtaget? Tvivlar. Tror heller inte att resultatet - ryttar'n vann - speglar den svenska folkviljan. Vilket en gång, vill jag minnas, var meningen med Jerringpriset. Idag är "folkets röst" snarare lika med den starkes möjligheter. Det är liksom inte förortskidsen eller deras föräldrar som ringer in och röstar om och om och om igen, kosta vad det kosta vill. Det är inte ens Stefan på Söderkulla som gör det. Folket, i det här fallet, står för de som har tid, lust och inte minst råd med de dyraste sporter som finns - och som har tid, lust och inte minst råd att kampanjrösta när en sådan chans gives. Om jag är sur? Inte alls. Den välmående majoriteten får gärna ha sitt. Be mig bara inte att ta Jerringpriset på allvar.

Hårt jobb, ingen belöning

Sverige-Danmark 25-27. Nära, nära en svensk skrällpoäng. Danmark tilläts ett minutlångt anfall i slutet, avgjorde när bollen borde varit i blågul ägo. Synd. Oavgjort hade känts som en rättvis belöning för Sveriges orutinerade men ack så viljeladdade manskap. Andra halvlek var smått heroisk från svensk sida, första dessvärre fylld av missade avslut och tveksamma taktiska dispositioner. Men det är förstås lätt att sitta i tv-fåtöljen och tycka. Hursomhelst fick Zachrisson 30 minuter på sig att visa att han inte kunde överlista danskarnas målvaktsfantom Landin - innan Ekberg kom in och visade att han minsann kunde. Sju gånger om, om jag räknade rätt. Det bytet bidrog så klart starkt till Sveriges upphämtning. Gottfridsson var annars, än en gång, den som drog lasset. 24 år ung är han redan lagets härförare, skytt och spelfördelare i samma paket. Fin match också av Lagergren. Och av Appelgren i målet, om man bortser från en besvärlig svacka under senare delen av första halvlek. Däremot hopar sig frågetecknen kring talangen Lukas Nilsson. Tillfällig formdipp? Stagnation? Mörbultad av umgänget med bundesliga? Inte vet jag men nåt e på tok, det blev tydligt ikväll igen. Med normala prestationer från V9-positionen hade Sverige kanske vunnit...men okej, det är bara spekulation. Danmark har trots allt världens bästa Mikkel Hansen, mannen som landar på åtta mål i protokollet även när han intensivbevakas.

Övertygande - så långt...

33-16 mot Bahrain, 35-17 mot Argentina. Sverige har inlett handbolls-VM övertygande, för att uttrycka saken milt. Visst, man kan alltid vifta bort utklassningssegrar med snack om blåbärsmotstånd men det får andra göra, själv gläds jag ohämmat så länge det går. Dvs till i morgon. Då möter vi Danmark och där vaknar man kanske med en filt i örat, det skulle inte direkt förvåna. I det danska laget finns all den mästerskapsrutin som saknas i det svenska. Dessutom en tyngd som nog kan te sig rätt skrämmande för en blågul knatte på typ 1,93/90. Och så Mikkel Hansen, inte för inte betraktad som världens bästa handbollsspelare. Killen gör alltså cirka femton mål per match - om man räknar in alla geniala dukningar till medspelarna. Förlust mot dansken vore liksom ingen skam...och det kan ju möjligen vara ett bra utgångsläge. F ö gillar jag Sveriges nya ledarpar Andresson/Boquist. Smart coaching, smittande entusiasm, stort förtroende (som det verkar) för samtliga spelare i truppen. Hittills, är väl ändå säkrast att tillägga.

Nostalgisk afton på Arenan

Avstod Sveriges VM-premiär i handboll ikväll. Örongodis fick gå före. Körberg & Skifs gästade ju Arenan med en kavalkad av 60-talslåtar, odödliga klassiker såväl som försumbara småhits. Bäst och mest bejublad var tagningen av Brian Wilsons fina In My Room. Med Körberg och Skifs - och kören och bandet - i välljudande samklang blev den till en hymnliknande rysare, nästan plågsamt vacker. Annars var det övervägande ösiga nummer, tidstypiska s a s. Beatles, Stones, Kinks etc. Den som väntade på Michelangelo och Stad i Ljus fick vänta förgäves; huvudpersonerna höll sig strikt till 60-talscovers. Varvat med mellansnack som var nog så underhållande och applådknipande. Körberg & Skifs har ju med åren utvecklats till entertainers av rang, med visst frågetecken för Körbergs danstalang behärskar de hela artisteriregistret. Väldigt mycket folk var på plats i Arenan, fler faktiskt än på en ordinär MFF-träning. Än finns det hopp om mänskligheten.

Blåfruset fotbollsintresse

Läser i Sydsvenskan att det var 1570 besökare på MFF:s första träning. Någon hade tydligen ställt in ett räkneverk i svängkorsen. Men alltså, 1570 pers i skånsk vinterkyla. För att kolla på träning. Så många är vi sällan i Baltiska hallens värme när HK Malmö spelar match. Handbollen är iskall i den här stan, det visste man förvisso förut. En mer relevant jämförelse är kanske fotboll vs fotboll, MFF vs FC Rosengård. Fast då blir slutsatsen så "opassande" att den förtigs i Sydis: herrars träning väcker större intresse än damers match. Oavsett väder, liksom. Tufft att vara i redaktör Fimans kläder, den saken är klar.

VM-fest i faggorna...

I veckan börjar handbolls-VM med Frankrike som värdnation - och som huvudfavorit till trofén. Ett bra lag blir sällan sämre av hemmaplansfavör. Kanske kan Tyskland hota. Möjligen Danmark. Men knappast Sverige, det vore mot sunt förnuft. Generationsväxling har sitt pris, resultat kan inte förväntas "över en natt". Kvartsfinal känns som ett realistiskt mål såhär på förhand, inte mer. Lovande förövningar dock: två vinster mot Norge, en kross på Chile. Okej, även för ett föryngrat blågult landslag är det väl pliktskyldigt att besegra den typen av motstånd. Hursomhelst ett spännande VM att se fram emot för oss med handboll på hypofysen. Och jag flaggar gärna lite extra för Islands nya mittnia. En ung grabb vid namn Smarason, mycket talangfull. Kolla på honom, det är han värd.

Stina vår tids Stenis

Stina Nilsson! Nej, formellt vann hon inte skidsportens världscup. Det gjorde norskan Weng. Men spela roll? Inte för mig. Stina Nilsson vann fyra etapper av de sex som handlade om normal skidåkning. Dagens avslutande och helt avgörande rörde sig om omänsklig skidklättring. Brant uppför i tjugo oavbrutna minuter, exakt hur brant och långt vill jag inte veta. Plågsamt bara att se, obegripligt som utmaning. Inget för en stilåkare som Stina Nilsson, inget för någon som har livet kärt eller vägrar knapra astmamedicin. Själv får jag lite Stenmarkvibbar av Stina N. Dragningskraften är nästan samma, man försakar gladeligen ett ordnat liv för att inte missa nåt magiskt i tv:n. Som medial personlighet slår hon förstås Stenis med skidlängder. Där han på sin höjd sa "jo" säger hon massor av visdomsord. Helt obesvärad, liksom. Får man säga att hon dessutom råkar vara naturligt vacker? Jaså inte. Då gör jag det i alla fall.

Pengar talar - men inte i det sagda

Lite rörande med alla fotbollsspelare som säger sig vara redo för "nästa steg i utvecklingen" - och därför flyttar till botten- eller mittenlag i den turkiska ligan. MFF:s Adu är senaste exemplet i en lång rad. Bland föregångarna finns Gabriel, Jimmy Dixon, Labinot Harbuzi...om nu någon minns dessa ex-MFF:are överhuvudtaget. Förhoppningsvis tjänade de en slant på "nästa steg i utvecklingen", det unnar jag dem. En fotbollskarriär är kort, vi som saknar begåvning och får nöja oss med att titta på begriper att spelarna vill se om sitt hus så länge bud gives. Men det vore välgörande om någon ville säga det. Mumlandet om "steg i utvecklingen" alternativt "behov av ny utmaning" blir bara innehållslöst trams.

Vapenvila nu, tack

En man ihjälskjuten på cykelbanan mellan Söderkulla och Hermodsdal igår kväll. Natten innan en annan skjutning vid Persborg/Rosengård, där med en ung tjej som offer. Skott mot bussar, skott mot bostadshus. Fyra dagar in på 2017 - och här i Malmö framstår frasen om Gott Nytt År redan som ett makabert skämt. Nytt rått år ser ut att rimma bättre med den förbannade verkligheten. Som om den inte var tragisk nog i fjol: 145 skjutningar, hur många med dödlig utgång har jag glömt eller förträngt. Malmö behöver inte fler släckta människoliv. Malmö behöver tro, hopp och vapenvila.