Somligt var bättre förr

När jag blev en handbollsnördig pojke i Karlskrona under senare delen av 1950-talet låg stadens stolthet IFK i högsta serien och matcherna slutade ofta med resultat som 16-14 eller 15-18. Tempot var av typen gå & stå, kontringsidén knappt uppfunnen. 21-21 eller liknande klassades som målkalas - och då var speltiden ändå samma som idag, 2x30 minuter. Så kallade skyttekungar fanns dock även på 50-talet. IFK hade en som hette Lars Alexandersson. Han ensam kunde göra tio mål när laget gjorde sjutton och alla vi knattar ville vá "Alex" och lära oss underarmsskottet. Härliga tider, strålande tider. Dom här minnena kommer för mig när jag, mera på distans, följer dagens IFK. Det fungerar i någon mån som tröst. I igenkännandets vemod, så att säga. Vad gäller målproduktionen tycks ju tiden ha stannat för mitt kära IFK Karlskrona. Laget har fortfarande förbannat svårt att göra tjugo mål - och därmed förbannat svårt att vinna matcher i den division 1-serie man numera tillhör. IFK sticker verkligen ut i tabellen: nästjumbon som släppt in färre mål än topplagen men också gjort betydligt färre mål än alla andra lag oavsett serie (välgrundad gissning, har inte kollat). Jag vet inte om IFK praktiserar stå & gå-handboll än idag eller om måltorkan har någon annan förklaring. Vad jag vet är att laget gallskriker efter en Alex. Det framgår av protokollen. I match efter match har IFK cirka tio målskyttar på cirka tjugo mål, sällan någon enskild spelare som gör fler än fyra mål. Medioker bredd, obefintlig spets. Jag hade lovat mig själv att aldrig yttra de bevingade pensionärsorden men om handboll och IFK går det knappt att låta bli: det var bättre förr.