Tredje gången gillt för Lugi

HK Malmö-Lugi 25-30. Tänkte väl det. Malmö slår inte Lugi tre gånger av tre, två av tre är anmärkningsvärt nog. Eller illa nog, med Lugiögon sett. Och kanske var det de tidigare bakslagen som drev Lugi till skärpning ikväll. Första halvlek var förvisso jämn men sen växlade Lugi upp och avgjorde tämligen bekvämt. Mest på ett suveränt försvarsspel - om man nu kan kalla knuffar, omfamningar och tröjdragningar för suveränt. Det kan man kanske i handboll. Särskilt utsatt var Pecikoza, Lugi lyckades faktiskt med konststycket att nolla Malmös biffige mittsexa. Annars var kvällens namn Hampus. Jildenbäck i Lugi, Svännel i Malmö. Den senare fick äntligen några utspel att jobba med och han förvaltade dem väl. Fem mål, blott någon enstaka miss. Fast Jildenbäck var förstås ett nummer större. Tappade räkningen på alla hans mål, tror att det blev nio. Alltmedan Kristian Meijer, tidigare given högersexa i Lugi, fick sitta på bänken och titta på. Sånt é livet, inget varar för evigt. Själv hade jag f ö nöjet att språka lite med Lugis långtidsskadade vänstersexa Niklas Gudmundsson på läktaren. Sympatisk kille, hoppas han kommer tillbaka. Man vet aldrig med korsband - men sugen var han i alla fall.

Frankrike i särklass

Frankrike-Danmark 41-32. Jaha. Då sitter man i klistret. Jag hade ju mer eller mindre lovat att Danmark skulle vinna EM. I god tro förvisso, men det är inte mycket till tröst när allt går åt fanders. Får nog passa mig nu: snart tippar jag lika uselt som de riktiga experterna. Axnér i tv t ex. Han tippade Kroatien i bronsmatchen och Danmark i finalen. Där sket det sig dubbelt. Men seriöst. Frankrike var fruktansvärt bra när det verkligen gällde, Danmark kunde inte ens ge dem en kamp. Den förväntade finaldramatiken övergick snabbt i ett enda spänningsmoment. Ett udda: skulle Frankrike undgå att göra mål i något anfall överhuvudtaget? Danmark var ju bokstavligt talat försvarslöst och kunde lika gärna hängt en handduk på målvaktsribban. Alla bollar visslade in, målvakterna tog i princip ingenting. 23 franska mål redan i första halvlek, 16 danska. Osannolika siffror. Andra halvlek blev obetydligt annorlunda. Frankrike gjorde mål efter behag och defilerade mot guldet, Danmark var tappert men ohjälpligt tillplattat. Mikkel Hansen undantagen, han ensam höll fransk klass matchen igenom. En som man nästan tyckte synd om var målvakten Niklas Landin. Normalt en fantom, här en alldeles vanlig människa. Men ingen skugga: det franska precisionsskyttet var liksom inte gjort för målvaktsräddningar. Ett värdigare mästarlag får man leta efter, den saken är klar. Med det konstaterandet avslutar jag mina utläggningar om EM-handbollen. Hög tid att doppa tårna i en klisterburk.

Kul med handboll, Ystad?

HK Malmö-Ystad IF 31-17. Ovärdigt av gamla fina YIF att uppträda så här. Ingen stolthet, inget jävlaranamma, ingenting någonstans. Antar att tränaren Engblom gjort sitt nu, detta blev nog droppen. Om förfallet är hans fel kan säkert diskuteras - men att kicka ett helt lag går ju inte. Att stjärnskottet Lukas Nilsson och den danska floppvärvningen Mikkel Sjöberg saknades duger inte som ursäkt, på papperet var det ändå ett hyggligt manskap som mönstrades. Heder åt HK som höll skärpan uppe trots bristen på seriöst motstånd. Tönnesen hade försenad julafton, nio mål i en match har han väl inte gjort på år och dar. Linus Persson också vass, som nästan alltid numera. Ett omnämnande förtjänar även Simic i buren; han ensam stod säkert för dubbelt så många räddningar som Ystads båda målvakter tillsammans. Men hoppas det blir mer match på onsdag när Lugi kommer till Baltiskan. Och gärna mer publik...drygt 700 som idag är för dåligt.

Kors i golvet, Danmark till final

Danmark-Kroatien 29-27. Danmark vann på bättre målvaktsspel och bättre ork. Men dessvärre också på regelvidrigheter som fick passera. Jag tänker på de fyra kantmålen av Anders Eggert. Alla borde dömts bort. Eggert var solklart "nere" varje gång, dvs han stod i golvet innan bollen lämnade handen. Tyvärr har detta blivit en sjuka i dagens handboll och ytterst sällan ser man domare göra sitt jobb på just den punkten. Att man släpper gränsfallen kan jag förstå - men här var det flagrant, odiskutabelt. Ingen match ska få avgöras på det sättet, framförallt inte en EM-semifinal. Okej, Danmark hade kanske vunnit ändå, på ett eller annat sätt. Det är svårt att förlora med den publiken i ryggen - och med den mannen i målburen. Niklas Landin. Grym ikväll igen. Inte hela matchen, långtifrån. Men väl när det gällde, alltså under senare delen av andra halvlek. Där knäckte han Kroatien med en serie svettiga räddningar. En fascinerande match var det, en riktig kraftmätning på hög nivå. Bortsett då från "fusket" på den danska vänsterkanten. Må det icke upprepas i finalen...fast vid närmare eftertanke kan det kanske kvitta lika där. Frankrikes högersexa Abalo brukar ha god golvkontakt, han med.

Det är nåt med Kroatien...

Kanske är det som att svära mitt på Öresundsbron - men: jag håller inte på Danmark i kvällens semifinal i handbolls-EM. Jag håller på Kroatien. Av stilistiska skäl, eller hur jag nu ska försvara mig. Det är nåt redan med nationalhymnen som knäcker, jag vet ingen så pampig som den kroatiska. Sen är det varje spelares hållning under densamma: handen över hjärtat, blicken på fanan. Man anar liksom en lycka här, en stolthet bortom den nordiska. Något, tänker jag, som kanske går tillbaka till landets historia. Framförallt är det spelarna. Kroatien har alltid haft konstnärerna, de extravaganta handbollstyperna. Förr Balic, nu Duvnjak. Fast Balic var förstås fantastisk bara åt ett håll. Framåt. Duvnjak är komplett, sanslöst bra i alla delar av spelet. Men Kroatien i handboll vore inte Kroatien utan allt det andra: sylvassa kanter, stark mittsex i gamle Vori, kapabla nior både till höger och vänster. Och så en målvakt, Alilovic, som i sina bästa stunder stänger igen helt. Så Danmark kan hälsa hem ikväll, är det det jag tror? Svar nej. Jag hoppas lite försiktigt bara.

Snygg svensk sorti

Sverige-Frankrike 30-28. Frankrike hade ingenting att spela för, blablabla. Jag skiter faktiskt i sånt tugg och föredrar att glädjas åt Sveriges välförtjänta seger. Framförallt gläds jag med Andreas Nilsson som fullbordade en makalös personlig svit. Fem avslut, fem mål. Inte en miss på hela turneringen! Och totalt 24 mål, inte 23 som tv-paret Perlskog/Hellgren påstod. Illa att sekretariatets miss i matchen mot Vitryssland tydligen upphöjts till sanning - Nilsson själv påtalade f ö saken vid en intervju med Sydsvenskans Rikard Åkesson häromdan. Rätt bör vara rätt, särskilt när det gäller rekordsiffror. Hursomhelst blev det snyggast möjliga sorti ur EM för Sveriges del, bra jobbat. Nu ska jag kolla på dagens höjdpunkt: Polen-Kroatien om avancemang till semifinal. Kan Polen skrälla? Nja, tvivlar. Men som Putte Kock plägade säga i tid och otid: osvuret är bäst.

Den svenska modellen

Tidig morgon, har inget bättre för mig än att tänka tillbaka på gårdagens debacle i handbolls-EM. Den svenska modellen...är det den som bör ifrågasättas? På flera punkter skiljer den sig sedan länge från övriga nationer i toppskiktet. Två förbundskaptener, två renodlade försvarsspelare, ingen uttalad förstemålvakt; allt detta är Sverige ensamt om. Säkert på gott och ont - silvret vid OS 2012 visar ju att modellen kan fungera, åtminstone vid enstaka tillfällen. Men i längden? Själv är jag särskilt tveksam till det här dubbelkommandot i försvarsblocket. Jernemyr/Karlsson-epoken. Undrar om den inte nått vägs ände. Dubbelbyten anfall-försvar fördröjer spelet, stör rytmen. Kontringar kommer av sig, tempot sänks pga denna ständiga trafik till och från bänken. Jag förstår egentligen inte vitsen. För mig får det lika gärna bli 35-33 som 25-23, seger som seger. Känns som Sverige vänt på devisen "anfall är bästa försvar", som om man inte tror fullt ut på sin egen offensiva kraft. Dags kanske att tänka nytt? Sagt och skrivet med all respekt för det sympatiska paret Olsson/Lindgren - och för de lojala försvarskrigarna Jernemyr/Karlsson, inte minst. Förvånar mig dock att ingen i TV4:s fylliga expertstab tagit upp frågan, så heliga är väl inte vänskapsbanden till det landslag man är satt att bevaka?

En riktigt gedigen genomklappning

Sverige-Polen 25-35. Bär mig emot att använda ordet fiasko men det är svårt att komma på nåt bättre. Skulle väl vara genomklappning i så fall. Sverige fick ju den start man ville ha: 3-0 efter hattrick av Ekdahl Du Rietz, 5-1, 10-6 vid kvarten spelad. Där bytte Polen målvakt - och mer behövdes inte. Andrekeepern (har glömt hans namn) spikade igen fullständigt och det svenska spelet bara dog. Försvarsspelet, målvaktsspelet, anfallsspelet; allt slocknade i en kollektiv kollaps. Smärtsamt att se, omöjligt att förstå. Samtidigt måste man naturligtvis respektera motståndet. Jag tror Polen spelade på toppen av sin potential och den är ruggigt hög, det visste vi innan. Når de den även i morgon kan de kanske lugga Kroatien och knipa semifinalplatsen, jag skulle inte bli förvånad. Sverige för sin del blir sjua eller åtta i turneringen och det vill jag inte kalla fiasko. Placeringen motsvarar nog vår nuvarande standard tämligen väl. Just ikväll känns den t o m smickrande. Usch och fy, vilken överkörning.

Skrällfritt - än så länge

Är det något jag saknar i den pågående EM-turneringen i handboll så är det en skräll. Ett enda oväntat resultat istället för idel förutsägbara. Det blir lite tröttsamt när inget händer utanför ramarna, när de fyra stora verkar kunna defilera mot semifinalerna. Danmark, Frankrike, Spanien och Kroatien alltså. Men man ska kanske inte ge upp, än finns tid för outsiders. Hoppet står till Sverige. Alternativt Polen, beroende på utgången av morgondagens möte lagen emellan. Vinnaren kan spränga den givna semifinalkvartetten av egen kraft, det ger sig på onsdag när Sverige ställs mot Frankrike och Polen mot Kroatien. Allt som behövs är det där jag saknat.

Från kört till skört...

Sverige-Ryssland 29-27. En läskig match med lyckligt slut. Sverige ledde 20-13 i paus men ryssarna kom tillbaka på ett beundransvärt sätt, var ikapp och förbi med bara några minuter kvar. Varpå en svensk kraftsamling återställde ordningen utan att man förstod hur. Skit samma, jag tyckte det var otroligt starkt att ta sig ur krampen och vinna. Fredrik Petersen satte ett par straffar i slutskedet, det minns jag. Den mannen saknar nerver. Ekdahl Du Rietz bidrog visst också med ett mål i skarpt läge. Zachrisson nyttig, Källman och "Stycket" likaså. Allra nyttigast var de berömda marginalerna - i de avgörande ögonblicken tog de Sveriges parti. Usch ja, vilken pärs. Handboll när handboll är som jävligast. Synd att Johan Jakobsson gick ner sig i andra halvlek, i den första var han bäst. Matchens artist fanns dock i det ryska laget: Konstantin Igropulo, högernian. Elva mål och en rad målpass, han ensam höll på att dra ner rullgardinen för blågult. Nu lever vi vidare i EM, seger mot Polen närmast kan ge en helt avgörande match mot Frankrike om avancemang till semifinal. Tanken svindlar.

Sverige bra, Kroatien bättre

Sverige-Kroatien 24-25. Viljan fanns där. Det goda målvaktsspelet likaså, den här gången genom Johan Sjöstrand. 90-talisterna fanns också: Andreas Nilsson, Mattias Zachrisson, Magnus Persson, jättebra alla tre. Dessvärre för Sverige fanns även de tekniska felen - och en förbannat stark motståndare. Kroatiens storvuxna manskap är inte att leka med, ett par av de svenska spelarna verkade närmast paralyserade inför utmaningen. Tänker på Ekdahl Du Rietz och Jakobsson. Båda föll igenom totalt, distansskyttet uteblev. Satt och önskade att de haft ett uns av det mod som ungtupparna visade upp, då möjligen kunde Sverige tagit det här. Nu rök av allt att döma semifinalchansen, tre raka segrar i mellanrundan (vilket antagligen krävs) är inte realistiskt. Tvärtom finns det nog risk att just den här matchen blir ett sänke för det svenska laget. Det brukar bli så när en kraftödande urladdning inte ger nåt mer än en hedersam förlust. F ö blir det Danmark som vinner EM. Om inte lovar jag att smeta in mig i handbollsklister.

Det kom ett brev...

Pensionsmyndigheten har skickat ut brev i dagarna. Innehållet är sådär upplyftande, kan man väl säga. Det räcker liksom att läsa rubriken: Din pension sänks. Cirka 400 spänn netto i månaden, jämfört med i fjol. Man tackar ödmjukt - och med djupaste förståelse för själva problematiken. Vi har blivit för många helt enkelt, vi som gått från att vara närande till att bli tärande. Pensionssystemet orkar inte med oss. Det är nästan så man känner sig manad att be om ursäkt. För att man fortfarande finns till.

Ett mål betyder så mycket

Läste i Sydsvenskan i morse att Andreas Nilsson gjorde sju mål i gårdagens EM-match mot Vitryssland. Som vän av petitesser blev jag en smula upprörd: åtta gjorde han väl, eller kan jag inte räkna längre? Men så köper jag Kvällsposten och ser man på: stort reportage om ÅTTAmålsskytten Nilsson. Tack för den. Både KvP och jag kan ju inte ha fel samtidigt. Eller jo, det kan vi kanske men inte i det här fallet. Uppgiften om sju mål kom tydligen från det officiella matchprotokollet och sådana har tyvärr blivit fel förr. Den i det svenska laget som fick ett mål för mycket (fem istället för fyra) på Nilssons bekostnad var Kim Ekdahl Du Rietz.

Pågarnas match

Skåne-Vitryssland 30-22. Skojar bara, klart att det var Sverige som vann. Men spelarna som gjorde skillnad var skånska, det kommer man inte ifrån. Mattias Andersson med ett vettlöst bra målvaktsspel, Fredrik Petersen och Andreas Nilsson med vardera åtta mål. Två från Ystad, en från Trelleborg. Eller Gislöv om man ska vara riktigt noga med Nilssons ursprung. Både han och Petersen var hundraprocentiga ikväll, ingen av dem missade ett enda avslut. Mest gladdes jag åt Andreas Nilssons insats. "Stycket", som han tydligen kallas internt, fick äntligen lite bollar att jobba med, det var inte en match för tidigt. Men, men. Kroatien på fredag blir en annan nöt, betydligt svårare att knäcka. Inte omöjlig dock. Med det här försvarsspelet och det här målvaktsspelet kan Sverige nog störa allt och alla på EM. Det trodde jag inte för en vecka sen, men så känns det just nu. Angenämt.

När "folket" ringer...

Apropå Jerringpriset. Folkets röst, sägs det vara. Fakta eller bullshit? Lutar nog åt det senare. Det är inte antalet röstande personer som räknas, det är antalet telefonsamtal. Henrik Stensons fru säger sig t ex ha ringt tretton gånger om för att rösta på maken. Såvitt jag förstår hade inget kunnat hindra henne från att ringa hundra gånger. Eller tusen. Men det kanske andra nära och kära har gjort? Inte mig emot: det är ju lite rart att hålla på "de sina". Tjockast släkt vinner, typ. Okej, jag överdriver nu. Något. Men borde inte en spärr mot kampanjröstande kunna införas? En person, en röst, punkt. Priset som sådant skulle nog vinna på det.

Störst, bäst och förbigången

Jag borde egentligen inte kommentera idrottsgalan eftersom jag inte såg den. Men ändå: Sverige har faktiskt en världsstjärna i den globalt sett särklassigt största sporten. Fick han nåt pris? Nej, just det. Inte ett enda. En golfare däremot, han gick hem i både jury och stuga. Jag har ingenting emot Henrik Stenson, han är naturligtvis skicklig på sitt område. Men kom inte till mig och säg att golf är en allemanssport, tillgänglig för fattig som för rik. Lika lite som hockey är det. Eller ridsport. Det är det som är det fina med fotbollen. Alla kan vá mé, ingen påg eller tös behöver slås ut redan i portgången av ekonomiska skäl. Tack och lov, säger jag bara. Annars hade ju inte Zlatan kunnat bli den han é. Att han förbigicks på den svenska idrottsgalan var s a s lite otur för det blågula omdömet: samma kväll nominerades han av en internationell jury i fotbollens världslag.

En rak linje av tränarkompetens

Ulf Sivertsson. Det är bara att konstatera: endast det bästa är gott nog för HK Malmö när det kommer till val av tränare. Först Jan Proppen Karlsson, sedan Magnus Andersson och nu alltså mannen som ledde Drott till SM-guld förra säsongen. Bra jobbat, HK.

Delvis lysande EM-premiär

Sverige-Montenegro 28-21. Lätt att ta till överord efter sjumålsseger i en EM-premiär - men jag nöjer mig med att säga: lovande. Och det omdömet baseras på första halvlek. Då fanns det en tveklöshet i det svenska spelet som verkligen imponerade. Fart och mod, kreativitet och effektivitet, kontringsmål och linjemål varvat med grymma sologenombrott av den så långt lysande Ekdahl Du Rietz. Vad som hände sen vet jag inte, men andra halvlek kan nog ha varit turneringens hittills sämsta rent handbollsmässigt. Massor av tekniska fel från båda lagen, taskiga avslut, inget drag alls förutom i varandras tröjor. Sverige för sin del återföll i ett statiskt spel där mittsex och kanterna (särskilt den vänstra) glöms bort, inte används. Det kom lite oväntat med tanke på hur det sett ut i första halvlek. En svensk höll stilen oavbrutet: Mattias Andersson, målvakten. Fenomenalt bra. Okej, ytterligare två kändes igen: Tobias Karlsson och Jernemyr i mittblocket. Lagom fula, alltid redo till krig. Där har Sverige ett vapen att lita på. Närmast mot Vitryssland på onsdag. Får man be om två goda halvlekar?

Derby i mitt fotbollshjärta

Såg Derby County på tv igår kväll. Inte kul. 1-4 mot Leicester, ett försvarsspel under all kritik. Annat var det förr. 1970-talet, tipsextratiden. Det var då jag fattade tycke för Derby, det var då klubben faktiskt vann premier league vid något tillfälle. Eller engelska ligan som man fortfarande sa. Några av hjältarna minns jag som igår: Roy McFarland, Colin Todd, Archie Gemmill, Kevin Hector. Fräcka namn, färgstarka lirare. I dagens Derby finns inga av den kalibern, tyvärr. Dock gillar jag den rödblonde mittfältaren Hughes skarpt. 18 år ung, fin blick för spelet. Han kan nog bli nå't. Men för klubben är det andraligan som gäller numera - och det gör inget. Inte ens ett debacle en fredagskväll mot Leicester gör nånting, bara lite ont för stunden. Min sympati består.

Trägen vinner...

Sverige-Spanien 30-25. Simpel idrottslogik. När två lag möts om och om och om igen så vinner till slut det sämre laget i alla fall någon av matcherna. Detta sagt utan att förringa den svenska insatsen. Men Spanien ställde ut skorna ikväll, så kändes det. Sverige däremot spelade som om EM redan börjat. Härligt att se. Kul också att en träningslandskamp kan locka publik i annars så handbollskalla Malmö. Över tvåtusen åskådare i Baltiskan, det måste väl vara snudd på rekord i modern tid.

Hareide i MFF - nu?

Åge Hareide. Särskilt spännande känns den inte, MFF:s lösning på tränarfrågan. Snarare lite som om man skulle värva, säg, Mattias Asper som ny målvakt efter Dahlin. Tryggt, fast i senaste laget. Hareide är 60 plus, även fotbollstränare brukar ha svårt att få nytt jobb i den åldern. På senare år har han väl heller inte haft några större succéer vad jag vet...och hemma i Norge var han tydligen rätt kall på marknaden. Annars hade väl inte MFF fått napp? Men nu ska inte jag, 68 fyllda, sitta här och flumma om ålder eller "bäst före", Hareide är kanske med sin tid mer än man kan tro. Lycka till säger jag, ärligt och uppriktigt. F ö skippar jag handbollen ikväll. Cykla i hällregn bara för en träningsmatch, ånej inte ens jag är så tönn. Det blir tv.

Något bättre - men inte bra nog

Sverige och Spanien fortsätter trimma varann inför handbolls-EM. Ikväll möttes de för andra gången på kort tid och som om det inte var nog väntar ännu ett möte i morgon. I Baltiska hallen, Malmö. Funderar på att gå dit, livehandboll ger kanske ett annat intryck än tv-handboll. Kvällens match i Kristianstad var sådär ur svensk synvinkel. Något bättre än senast, men inte tillräckligt bra för att rubba Spanien när Spanien väl bestämde sig för att vinna. Då lyste klasskillnaden igenom. 24-28 den här gången, spansk miniskärpning i slutet räckte för ett avgörande. Trots fantomspel av Mattias Andersson i buren, trots ett försvarsspel i nivå med det bästa "vi" kan. Även framåt fanns ljusglimtar: Ekdahl Du Rietz var en, Magnus Persson en annan, Lukas Karlsson en tredje. Men nåt riktigt flow ser man sällan i de svenska anfallen, mittsex t ex blir nästan aldrig involverad. Om det beror på Andreas Nilssons relativa orörlighet eller på niornas totala oförmåga vet jag inte...men det lutar nog åt det senare. Just här saknas Kim Andersson som mest. Känns som det finns för mycket enögt skytte i laget nu - och för lite split vision. Kanske duger det mot Montenegro i EM-premiären på måndag, kanske senare mot Vitryssland också. Men mot de bästa står vi oss slätt, är jag rädd. Danmark, Spanien, Frankrike, Kroatien; luggar vi nån av dem på EM skulle jag bli förvånad.

Guldet gled ifrån Sverige

Sverige-Finland 2-3. Sverige hade pucken, trycket, skotten, publiken, domarna...Finland hade taktiken, tålamodet, lagarbetet, målvakten och turen. Förlängning krävdes för ett avgörande, det kunde gått hur som helst där men Finland kändes lite hetare. Eller kyligare kanske. Finskt JVM-guld, den upplösningen kom nog som en kalldusch för det blågula publikhavet i Malmö Arena. Över 12000 åskådare, fantastiskt. En rysligt spännande final blev det, Sveriges juniorkronor har all heder av sin insats. Tycker i alla fall jag, som inte begriper så mycket av hockey.

Handfallet handbollslandslag

Vet inte vad den här fyrnationsturneringen i Spanien tätt inpå handbolls-EM varit värd. För Sveriges anseende just ingenting, kan man väl konstatera. I dagens avslutande match blev det pisk med sex bollar mot Spanien, 22-28. Detta efter en avklädning i rekordformat under den första halvlekens senare del. Sverige ledde med 8-6 när brallor och allting plötsligt bara flög av. Elva raka spanska mål! Från 8-6 till 8-17 i ett rasande huj. Blågult liknade ett blåbär i det läget, klasskillnaden var enorm. Tur att Spanien slog av på takten och lät Sverige vinna andra halvlek. Men gud vad jag saknade Kim Andersson. Hans utspel och inspel, hans förmåga att värdera lägen och situationer; ersättaren Johan Jakobsson har inte alls de egenskaperna. Däremot ett ego som heter duga. Femton skott den här gången, fem i mål. Inte bra - men bättre än det som övriga skyttar i laget visat upp genom hela turneringen. Dvs ingenting. Slutgnällt nu om handboll. Ikväll ska jag kolla på hockey. Faktiskt. JVM-final, svensk guldvittring. Det kan ju ingen vettig människa missa. Ingen ovettig heller.

Pucko på hockey

Det är nåt med hockeyn som jag aldrig riktigt förstått. Nåt som får Marie Lehmann och Chris Härenstam på SvT att tindra med ögonen som barn på julafton så fort det nalkas ett nedsläpp. Nåt som får tiotusentals människor att vallfärda till Malmö Arena för att kolla på junior-VM. Nåt som rör den blågula folksjälen på ett sätt som ingen annan idrott kommer i närheten av. Det stör mig att jag inte kan komma på vad, att jag inte kan ryckas med. Det verkar ju rätt kul, onekligen. Men jag min fåne sitter mest och funderar över hur en så liten sport kan bli så stor. Jag menar, så länge jag levt har hockeyn dominerats av exakt samma Big Five. Kanada, USA, Sverige, Ryssland, Tjeckoslovakien (numera Tjeckien och Slovakien var för sig). Någon gång har Finland stuckit upp, på senare år även Schweiz. Men var finns England? Spanien? Holland? Frankrike? Italien? Balkanländerna? Sydamerika? Afrika? Asien? Mellanöstern? Inte på hockeykartan överhuvudtaget, möjligen i marginalen vad gäller fransoser och italienare. Jämfört med fotboll, och även handboll, är hockey liksom en lort i universum. Fast det är nog jag också, vid närmare eftertanke. Hursomhelst har jag inga problem med att välja bort juniorkronornas tv-sända semifinalmatch mot Ryssland i eftermiddag. På en annan kanal visas ju handboll delvis samtidigt, Sverige mot Egypten. Man e som man e. Puckad.

Förövning med frågetecken

Bara en dryg vecka kvar till EM-premiären i handboll. Det märktes inte på Sverige i dagens förövning mot Brasilien. Förlust 29-31, ofokuserat och oinspirerat spel. Noll stolthet. Så borde det inte se ut veckan före ett mästerskap, kan man tycka. Misstanken gnager: Sverige är kanske inte bättre än så här. Har kanske ingen säker förstauppställning? Ingen given förstemålvakt? Inga tillräckligt kvicka fötter i försvarsarbetet? Känns som förbundskaptenerna famlar lite, letar efter nåt som försvunnit. I den här matchen bytte de friskt men allt förblev rörigt och plottrigt, stelt och stabbigt. Jakobsson ensam stod för skyttet, jag tror han gjorde elva mål. Godkänt förstås, även om han ödslade väl mycket krut och värderade lägena dåligt ibland. Vet inte varför Ekdahl Du Rietz matchades så sparsamt, berodde det på nån skadekänning är det riktigt illavarslande inför EM. Men okej, vänta & se lär ju vara en dygd. Så låt oss göra det - och hoppas på att Sverige har mer att komma med när det väl gäller.