Det är nåt med Kroatien...

Kanske är det som att svära mitt på Öresundsbron - men: jag håller inte på Danmark i kvällens semifinal i handbolls-EM. Jag håller på Kroatien. Av stilistiska skäl, eller hur jag nu ska försvara mig. Det är nåt redan med nationalhymnen som knäcker, jag vet ingen så pampig som den kroatiska. Sen är det varje spelares hållning under densamma: handen över hjärtat, blicken på fanan. Man anar liksom en lycka här, en stolthet bortom den nordiska. Något, tänker jag, som kanske går tillbaka till landets historia. Framförallt är det spelarna. Kroatien har alltid haft konstnärerna, de extravaganta handbollstyperna. Förr Balic, nu Duvnjak. Fast Balic var förstås fantastisk bara åt ett håll. Framåt. Duvnjak är komplett, sanslöst bra i alla delar av spelet. Men Kroatien i handboll vore inte Kroatien utan allt det andra: sylvassa kanter, stark mittsex i gamle Vori, kapabla nior både till höger och vänster. Och så en målvakt, Alilovic, som i sina bästa stunder stänger igen helt. Så Danmark kan hälsa hem ikväll, är det det jag tror? Svar nej. Jag hoppas lite försiktigt bara.