Den svenska modellen

Tidig morgon, har inget bättre för mig än att tänka tillbaka på gårdagens debacle i handbolls-EM. Den svenska modellen...är det den som bör ifrågasättas? På flera punkter skiljer den sig sedan länge från övriga nationer i toppskiktet. Två förbundskaptener, två renodlade försvarsspelare, ingen uttalad förstemålvakt; allt detta är Sverige ensamt om. Säkert på gott och ont - silvret vid OS 2012 visar ju att modellen kan fungera, åtminstone vid enstaka tillfällen. Men i längden? Själv är jag särskilt tveksam till det här dubbelkommandot i försvarsblocket. Jernemyr/Karlsson-epoken. Undrar om den inte nått vägs ände. Dubbelbyten anfall-försvar fördröjer spelet, stör rytmen. Kontringar kommer av sig, tempot sänks pga denna ständiga trafik till och från bänken. Jag förstår egentligen inte vitsen. För mig får det lika gärna bli 35-33 som 25-23, seger som seger. Känns som Sverige vänt på devisen "anfall är bästa försvar", som om man inte tror fullt ut på sin egen offensiva kraft. Dags kanske att tänka nytt? Sagt och skrivet med all respekt för det sympatiska paret Olsson/Lindgren - och för de lojala försvarskrigarna Jernemyr/Karlsson, inte minst. Förvånar mig dock att ingen i TV4:s fylliga expertstab tagit upp frågan, så heliga är väl inte vänskapsbanden till det landslag man är satt att bevaka?