Otrogen pga julfest

HK Malmö-Ystads IF 28-25. Min vana trogen borde jag varit där. MFF-Dynamo Kiev 4-3. Min vana trogen borde jag åtminstone sett matchen på tv. Inte igår. En julfest kom i vägen. Ibland är själva livet trots allt något större än en boll. Man får heller inte stelna i formerna, då kan man bli insnöad och betraktad som tomte på riktigt. Nog av. Julfesten tillsammans med Sydsvenskanseniorerna var trevlig, men odramatisk. Inga bengaler, inget fyllevrövvel, ingen huliganism överhuvudtaget. Bara onödigt lite allsång och onödigt mycket mat. Samt brännevin efter individuellt behov. Själv lyckades jag med en "MFF" där: 4-3 i snapsar mot damen mittemot, avgörandet på stopptid. Men inte faan blev jag hyllad för det. Möjligen beundrad, lite i smyg. På småtimmarna cyklade jag hem genom en stad i fotbollsyra. Tänk att Rosenberg i sin avskedsföreställning inför hemmafansen fick bli tvåmålsskytt och matchhjälte. Vem bryr sig om lille Zlatan efter detta?

Alla (mindre) goda "news" är tre

Nej, inget damlag i MFF. I alla fall inget färdigköpt. Medlemmarna röstade med förkrossande majoritet ner klubbstyrelsens förslag till övertagandet av LB07. Ganska väntat; sanna supporters gillar varken genvägar eller kryphål till toppen. Lite förvånande att MFF-ledningen inte insåg det, kan jag tycka. En annan fotbollsnyhet från igår är att Östersund fråntas sin elitlicens och därmed tvingas lämna allsvenskan. Inte särskilt överraskande, det heller. Ekonomin var för tunn, spelartruppen för dyr, föreningsdemokratin för diffus, sagan helt enkelt för bra för att vara sann. Östersund har förvisso överklagat - mer för ordningens skull än för övertygelsen om en stabiliserad framtid, skulle jag tro. Offer i soppan är publiken, alla nyväckta fotbollsvänner i det gamla snöriket norr om "gröna fältets schack". Och så den tredje nyheten, den som överskuggade allt: Stefan Löfven kom ut som Sverigedemokrat. Nä, fejk. Zlatan kom ut som Hammarbyare. Ja, sant. Inte som spelare men som inflytelserik delägare. I Hammarby, Stockholm. Inte i MFF. Inte i FC Rosengård. Ett slag på flabben för alla Malmönostalgiker, möjligen ett skott i foten av Den Långe själv i egen hög staty. Undrar vad som händer med den nu. Statyn alltså. Känns som den lever farligt.

Livets Ord i politisk skrud

Det svämmade över i Örebro helgen som gick. Svämmade över av självgodhet. Och nej, det var inte Livets Ord som intog Närkemetropolen. Det var Sverigedemokraterna. Skillnaden är i och för sig marginell. L O ropar halleluja i tid och otid, SD nöjer sig i regel med handklapp. L O talar i tungor, SD i gåtor. Men självförhärligandet är exakt detsamma. Extasen över de egna profetiorna likaså. Och till råga på allt råkar ledarna vara lika som bär: pastor Ekman i L O respektive "pastor" Åkesson i SD. Slickade frisyrer där inte ett hårstrå tillåts ligga fel, vita leenden till sydländskt utseende, oklanderlig klädstil. Jämte förmågan att förföra massorna. Äga scenen, förkunna budskapet. Oemotsagd för guds skull, annars kan ju bubblan spricka. Ekman på 90-talet, Åkesson här och nu. SD är ett slags L O i politisk skrud, det är nog det snällaste jag kan komma på att säga efter att ha sett och hört delar av partiets s k landsdagar. Halleluja, amen.

Felstämplade TFF-profiler

Kollar för säkerhets skull på mitt tangentbord. Ligger bokstäverna T och M nära varandra så att risk för felskrivning kan uppstå? Svar nej. T återfinns på övre raden, M på nedre. Och så långa fingrar tror jag inte ens en sportreporter på min kära morgontidning har. Återstår alltså bara att konstatera att Sydsvenskan på fullt allvar menar att den som en gång satt sin fot - eller blott en tåspets - i Malmö FF:s organisation är och förblir en "MFF-profil". Även när de i själva verket är TFF-profiler, om man nu tvunget måste "profilera" personer. Igår var det Anders Grimberg som stämplades, idag Patrick Winqvist. Den förstnämnde hade i avlägsen tid en kort sejour som MFF-spelare i reservleden, den senare har från och till jobbat i skymundan på MFF:s ungdomssida. "MFF-profiler"? Herregud så långsökt och inkrökt. Båda har haft sina bästa och mest uppmärksammade fotbollsår i Trelleborgs FF, det vet varenda måttligt sportintresserad människa söder om Knohult. Fattar inte hur Sydsvenskans sportredaktion kunnat missa detta. Kanske för att den tappat karta & kompass i sin egen MFF-profil?

Proffsboxning på knockoutens rand

Hur mycket stryk tål svensk proffsboxning innan den självdör? Trist fråga - men berättigad. På kort tid har tre karriärer släckts pga yrkesrelaterade hjärnskador. Frida Wallberg 2013, Erik Skoglund 2017, Sven Fornling helgen som gick. Inga dussinboxare, snarare tre av våra mest upphaussade och framgångsrika namn i modern tid. Ödena är desamma, graderna varierar: Wallberg lider fortfarande svårt av sviterna från sin hjärnblödning, Skoglund går en envis men ojämn kamp mot "den han en gång var", Fornling är nyutskriven från sjukhus med gott hopp om att slippa framtida men. Den senare visar f ö upp sig i dagens nummer av Sydsvenskan. Ingen vacker syn. Misshandelsoffer blir sällan prydliga på bild. Inte mycket idrott i exponeringen, så att säga. Inte heller vill Fornling lova att han lägger handskarna på hyllan. Tvärtom lämnar han en dörr på glänt för fortsättning. Hjärnblödningen var ju begränsad och behandlingsbar - den här gången. Själv är jag rätt säker på att Sven Fornling gått sin sista fajt, bakom masken verkar ju killen vara vid hyggligt omdöme. Sen förstår jag om han vill hålla grytan kokande, det är en naturlig del av den mytomspunna proffsboxningsvärlden. Varför Sydsvenskan sväljer den så okritiskt är en annan fråga i sammanhanget. Fornling - och andra - har länge fått en uppmärksamhet i spalterna som på intet sätt står i proportion till deras sportsliga bedrifter. Det hade varit mycket bättre journalistik att belysa proffsboxningens baksida. "Öststatsklientelet" som flänger runt och får på flabben mot blygsam betalning, svenskar som på så vis kan bygga fläckfria s k rec, djungeln av organisationer som gör att snart sagt vem som helst kan kalla sig världsmästare. Förutom alla sorgliga hjärnblödningsexempel då. Som gjort för ett seriöst gräv, Sydis. Helst innan svensk proffsboxning räknat ut sig själv.

En glimt av framtiden...

Sverige-Färöarna 3-0. Kan inte bestämma mig. Var det sympatiskt eller osympatiskt av Janne Andersson att byta ut i princip hela startelvan från Rumänienmatchen? Rätt eller fel att lufta hela bänken på en och samma gång? Okej, vi säger väl rätt. Vem kan kritisera en förbundskapten som alltid kommer ut som vinnare? Generellt ogillar jag dock signaler av det här slaget: när matcher inte gäller något, när tävlingsnerven saknas, då plötsligt duger de som annars sitter fastnitade på bänken. Alla samtidigt, utan en tanke på stöd och hjälp av några rutinerade pjäser som s a s är inne i systemet. Nu blev också spelet därefter. Ambitiöst men hackigt, individuell bravur mer än solitt lagarbete. Delvis kanske en glimt av framtiden. Unga killar som Isak, Svanberg och Kulusevski tog för sig utan hämningar, i Svanbergs fall kan man nästan tala om succé. Den förre MFF-talangen gjorde både mål och assist. Alla dessa tre torde ha goda chanser att komma med i den slutliga EM-truppen. Mera osäkert för spelare som t ex Sema, Gagliolo och Tankovic. Viktor Claesson, just nu skadad, ska in. Augustinsson på vänsterbacken likaså. En gammal Anderssonfavorit som Jakob Johansson ligger nog också bra till för en biljett. John Guidetti? Kan ha "räddat" sig igår: hans 3-0-mål med skallen ribba-in var onekligen praktfullt. Även Sebastian Andersson gjorde ett vackert nickmål, det som gav förlösande 1-0. Fast frågan är om inte bästa reserven av alla återfanns i buren. Kristoffer Nordfeldt alltså. Det var helt och hållet han som förhindrade att Färöarna fick åtminstone ett välförtjänt tröstmål.

Fullmatad handbollssöndag

Igår gav jag handbollsnörden i mig fritt spelrum. Sportkanalen hade ju vänligheten att visa två matcher från ligan: RIK-Kristianstad och Guif-Skövde. Såg båda. Och följde dessutom mitt speciella favoritlag IFK Karlskrona online. Lystmäte de luxe, liksom. Mest imponerande: IFK Kristianstad. Äntligen visade ligans förhandsfavorit lite muskler. 39-22 mot RIK, ren slakt. Kanske har jag varit för snabb med att ifrågasätta Vranjes som tränare - eller också är laget så starkt att det reder sig självt. Om nu RIK ska betraktas som en värdemätare. Det är nog tveksamt. Den anrika Göteborgsklubben har berövats sin klassiska hemmaborg Lisebergshallen och tvångsförflyttats till nåt provisorium i hockeytemplet Scandinavium. Där man ännu inte vunnit en enda match. Skvallrar inte om trivsel direkt. Fast ett allvarligare problem är kanske att RIK dessutom berövats sin utomordentlige målvakt Thulin. Han är numera proffs i Tyskland. Kul för honom, kostsamt för moderklubben. Alla vet vad en målvakt betyder, i handboll inte minst. RIK har f ö stolta traditioner på området: en gång i tiden Donald Lindblom, senare Andreas Palicka, senast alltså nämnde Tobias Thulin. Här och nu ingenting av den digniteten, bara ett "normalhyggligt" målvaktspar. Nå. Om det var avslaget i Göteborg så var det desto mer upphetsande i Eskilstuna. Guif, hårt drabbat av spelarflykt inför säsongen, kämpade till slut ner Skövde och vann med uddamålet 24-23. Bra gjort. Och säkert befriande för nye tränaren, den gamle H 43-profilen Zoran Roganovic. Ett förflutet i H 43 har även Guifs högersexa Pavle Karacic. Ung och diskret då, högre svansföring nu efter ett antal år i utvecklande miljöer. Karacic bidrog med sex mål igår, fixade dessutom den avgörande straffen i slutsekunden. För Skövde en del frågetecken: lagmaskinen hackar, fjolårsklassen är långt borta. Än så länge, är väl säkrast att tillägga. Slutligen "datormatchen". Där var det lugnt. IFK Karlskrona, nu för tiden hemmahörande i division 1, avfärdade Kristianstads farmarlag med hela 34-19. Inte så konstigt. Kristianstad kom med ett rent ungdomslag, om ens det. Den här typen av lag brukar ju annars spetsas uppifrån, men nu hade Vranjes varit hygglig nog att plocka med sig hela A-truppen till Götet. Som vän till IFK Karlskrona tackar jag ödmjukt - som ovän till farmarlag i det traditionella seriesystemet suckar jag djupt.

Svensk fotboll duger

Rumänien-Sverige 0-2. Länge sen jag såg ett svenskt fotbollslandslag göra en så här övertygande insats. Tillfället kunde heller inte varit lägligare: segern säkrade en plats i nästa års EM-turnering. En ny fjäder i hatten för Janne Andersson och övriga i ledarstaben, en ny tankeställare för mig och andra i "gnällklubben". Svensk fotboll duger som den är, vi som ivrar för förnyelse får ge oss till tåls. Hoppas bänknötarna resonerar likadant. Tankovic, Sema, Kulusevski, Cagliolo m fl; alla som sitter där match efter match utan att få spela. Fast kanske mot Färöarna härnäst? Nu när allt är klart borde det vara läge att släppa "fångarna" loss. Och låta t ex Lindelöf och Forsberg vila - som tack för femstjärniga prestationer i matchen mot Rumänien. Kom igen Andersson, visa lite tomtekaraktär.

SD skjuter i höjden...

Det fanns en tid då folk inte tordes berätta att de var Sverigedemokrater. Skammen var för stor, partiet för litet. Idag vågar folk knappt berätta att de INTE är Sverigedemokrater. Skammen har bytt sida, partiet blivit för stort. Sveriges just nu största, enligt Demoskop's aktuella mätning. "Jag är inte förvånad", kommenterar SD-ledaren Åkesson siffrorna på 24 procent. Nä, inte jag heller. Inte med det eldunderstöd partiet får från Malmö. För varje ny skjutning i den här fördömda stan kläcks en ny Sverigedemokrat. Orsak och verkan fungerar så. Enkelt uttryckt: alla vet, eller tror sig veta, att de som skjuter och spränger och släcker liv ytterst sällan heter Nilsson eller Johansson. Vansinnet bär nästan alltid utländskt klingande namn och kan på ett eller annat vis kopplas till migration. Att även offren i de allra flesta fall bär utländskt klingande namn anses tydligen ointressant...eller kanske "naturligt" i en SD-kontext. Mot den här bakgrunden är det inte svårt att förstå varför människor vänder sig till ett parti som erbjuder olika varianter på temat "ut med packet". Enkla lösningar, hårda tag, nolltolerans för humanism. Om inte gängkriminaliteten i Malmö och annorstädes upphör - vilket absolut ingenting tyder på - går SD mot cirka 40 procent i valet 2022. Undrar i mitt stilla sinne om Åkesson någon gång känner tacksamhetsskuld. Gentemot invandrare generellt alltså. Utan dem hade han ju fått se sig om efter en annan födkrok här i livet. Vem skulle rösta på SD av andra skäl än etniska?

Handbollskväll med skottlossning

HK Malmö-Varberg 30-23. Handbollsligan är sig lik. Ett övre skikt och ett undre, däremellan en klasskillnad som är förödande för allmänintresset. Många matcher duger inte ens som spelobjekt, utgången är given redan på förhand. Detta var ett typexempel. Ett halvinspirerat HK kunde tillåta sig ett 1-5-underläge i början, alla visste hur det skulle sluta. En eloge till Varberg dock. Ligajumbon saknade flera normalt tongivande spelare men stred tappert tiden ut, därav de anständiga förlustsiffrorna. HK gick runt på manskapet, som det heter. I slutminuterna så runt att tre juniorer fick beträda banan samtidigt. Tim Hilding, Linus Svensson, Elias Hall. De två förstnämnda antecknade sig i målprotokollet, Hall hade säkert också gjort det om inte Berentsen varit så förbannat målsugen för egen del. Glädjande var kvällens publiksiffra: nästan 1300 på en match med förutsägbar brist på spänningsmoment. Det måste man säga är smått imponerande, även i beaktande av att HK bjudit in egna knatte- och ungdomslag till åskådarleden. Sorgligast var kvällens samtalsämne vid pausfikat. Handboll? Alls inte. Nya skjutningar i Malmö? Exakt. Några kvarter bort från Baltiskan bara. Som någon sa: faan vet hur länge till man vågar gå på match.

Lång väg mot fred i Malmö

Jaffar den här gången. 15 år ung. Ihjälskjuten på en pizzeria vid Möllan. Hans jämnårige kompis livshotande skadad i samma vansinnesdåd. Två av Guds bästa barn? Spela roll? Malmö fortsätter blöda, tragedierna staplas på hög. Och mitt i sorgen denna beklämmande politiska pajkastning. Sossarnas fel, ryar Moderaterna med instämmande från SD och KD. Att dom bara orkar. Inget om föräldraansvar. Inget om egetansvar. Ingen djupanalys av den samhällsutveckling alla som vill föreställa vuxna bär ansvar för: du, jag, hon, hen, han, politiker från hårdaste höger till vänaste vänster. Hur kunde kriminalitet bli ett karriäralternativ? Vem faan uppfann knarket? Vem i helvete tog skjutvapnen utanför bioduken? Vem eller vilka slaktade människokärleken, respekten för liv och lem? Sossarna? Lägg ner, det är inte seriöst. Lika lite som tanken på att Moderaterna med bihang skulle vara alla problemlösningars Moder. Hur då? Mantrat om hårdare tag har redan ekat länge, men har det hjälpt? Knappast. Om så vore hade Jaffar - och flera med honom - kanske levt idag. Repressiva åtgärder avskräcker sällan den som aldrig läser en tidning, aldrig tar del av samhällsdebatten. "Noll koll" ligger liksom i utanförskapets natur. Och förresten...hårdare tag; mot vem? Uppklarningsprocenten i dessa sammanhang är ju nära nog noll den också. Malmö har en lång, lång väg mot varaktig fred, den saken är klar.

Vinna, ja - förnedra, nej

Tittade in i Söderkulla sporthall idag. Damhandboll, HK Malmö mot IK Lågan från Hörby. Lagen bytte mål fram till 3-3, fast klasskillnaden syntes redan där. HKM var så mycket bättre, så mycket längre, så mycket tyngre och så mycket snabbare. Paussiffrorna skrevs till 20-10 - och snart nog kom jag på varför jag aldrig skulle kunna vara coach i lagidrott. Jag är för blödig, helt enkelt. Sympatiserar för mycket med blåbären. Gillar att vinna, avskyr att förnedra. Om jag tagit timeout säg vid ställningen 30-12 hade jag säkert sagt till mina spelare: coola ner, spänn av, gör inget om ni bjuder lite. Dan därpå hade jag förmodligen fått kicken för tjänstefel. Detta skriver jag alltså inte för att förlöjliga rådande norm, bara för att klargöra varför jag cyklade hem vid 33-13 tio minuter från slutet. Jag tycker man ska vara hygglig mot blåbären. Utan dem hade det inte funnits något seriesystem.

Ut med språket, Lugi

Jaha. Jag hade tydligen fel, eller åtminstone delvis fel, i mitt antagande om att Lugis handbollsdamer inte gillar att bli kallade "barn" eller "halvdivor" av sin egen tränare. De spelare som hittills trätt fram ger sitt oreserverade stöd till Dragan Brljevic - och säger sig dessutom tala för alla i laget. Därmed tätnar mystiken kring varför Lugi kickar Brljevic. Vad är det man inte vill säga? Är det klubben mer än spelarna som stört sig på tränarens uttryckssätt? Snacket om "oenighet kring synen på talangutveckling" ger jag inte mycket för: Brljevic har tjänat Lugi i tio års tid och profilerat sig just som talangutvecklare av rang. Skulle han plötsligt skiftat spår och blivit obekväm i den delen? Ut med språket, Lugi. För min egen del blinkar f ö en liten yrkesreflex: om nu Brljevic är en s k bad loser som direkt efter förlorad match kallar sina spelare för oöverlagda saker...måste man som journalist citera honom ordagrant till allmänt beskådande i den tidning som kommer ut dan därpå? Nä, det måste man inte. Men det är en annan diskussion - och kanske en annorlunda uppfattning från min sida.

En förolämpning för mycket

Dragan Brljevic kickas med omedelbar verkan som tränare för Lugis handbollsdamer. På ytan kan det verka sensationellt: Lugi är inte känt för att kicka tränare och Brljevic har haft klubbens fulla förtroende i närmare tio år. Något måste ha hänt, eller? Man får helt enkelt gissa, som vanligt i liknande sammanhang läggs locket på. Lugi talar lite kryptiskt om oenighet kring synen på talangutveckling, den "gren" som genom åren ofta beskrivits som Brljevic's bästa. Tränaren själv har, som det heter, inte gått att nå för en kommentar. Gissningen - inte alltför djärv - blir då att missnöje i spelarleden är den egentliga anledningen till beslutet. En, flera eller alla i Lugis damlag har känt sig obekväma med Dragan Brljevic's ledarskap. En handfull spelare slutade f ö inför säsongen, redan det var en signal om läget. För egen del har jag ibland reagerat över, och även påtalat, Brljevic's uttryckssätt i medierna i samband med att hans lag förlorat. Jag tror t ex inte att spelare i 20-årsåldern uppskattar att tränaren kallar dem "barn". Eller, som härförleden, "halvdivor". En tränare som offentligt förolämpar sina spelare på det sättet ber liksom om trubbel. Stolta tjejer tar ingen skit. Varför skulle de, Dragan Brljevic?

Allsvenskan 2019

Undrar om det inte sattes en del kuriosarekord i årets fotbollsallsvenska. Inte bara "däruppe" med MFF:s och Hammarbys makalösa siffror i poäng- och målprotokoll - utan att det räckte till guld. I nedre delen av tabellen inträffade också udda saker. Östersund och Falkenberg tog död på myten om de 30 poängen. Alltså att så många krävs för att undgå nedflyttning eller åtminstone kval. Båda stannade på 25 poäng, men klarade sig med råge. Falkenberg dessutom med hela minus 37 i målskillnaden. En tabell ljuger aldrig, sägs det. I så fall måste årets allsvenska ha varit ovanligt stark på toppen och ovanligt svag i botten. Fyra lag över 60 poäng respektive sex lag under 30...utan att säga för mycket vågar jag påstå att sådär brukar inte en allsvensk sluttabell se ut. Och när jag ändå håller på: vad ska man säga om IFK Norrköping? Femma på 57 poäng. Ett oblitt öde. Alla "normala" fotbollsår räcker en sådan poängskörd till medalj. Såg förresten lagets avslutande match mot Djurgården igår. Valde den med hänsyn till omständigheterna. Var säker på att Djurgården skulle greja guldet, ville bara se hur. Defilering eller dramatik? Inte defilering i alla fall. Ett inspirerat Norrköping tog en tidig 2-0-ledning och väckte säkert förhoppningar i både MFF och Hammarby. Men. Inspiration är en sak, motivation något annat och mer utslagsgivande. Djurgården drabbades aldrig av guldfrossa eller självtvivel, tron och tryggheten var så mycket starkare. Återhämtningen till 1-2 och 2-2 kändes mest som en fråga om tid - och om 3-2 behövts hade nog Buya Turay fixat det också. Anfallaren från Sierra Leone har varit Djurgårdens speciella guldklimp under säsongen, typiskt nog var det han som stod för kvitteringsmålet. På kuppen blev han årets skyttekung i allsvenskan med totalt 15 mål. Ytterst välförtjänt: Buya Turay är ingen "lucky striker" som gör hattrick vid lyckliga tillfällen, han är en notorisk enmålsskytt som påfallande ofta avgör matcher. Slutligen ett Årets lag, baserat på personlig smak och diffust minne. Målvakt: Isak Pettersson Norrköping. Backlinje: Simon Sandberg Hammarby, Rasmus Bengtsson MFF, Marcus Danielson Djurgården, Rami Kaib Elfsborg. Mittfält: Alexander Kacaniklic Hammarby, Alhassan Yusuf Göteborg, Fouad Bachirou MFF, Darijan Bojanic Hammarby. Anfall: Mohamed Buya Turay Djurgården, Sead Haksabanovic Norrköping. Tränare: Hans Eklund Falkenberg.

Djurgården värdiga mästare

MFF 65 poäng och 40 plusmål. Hammarby 65 poäng och 75 gjorda mål, nytt allsvenskt målrekord. Straffar man sådana siffror är man ett ovanligt värdigt mästarlag. Så grattis till guldet, Djurgården. 2-2 och en pinne i Norrköping var precis vad som behövdes. 66 poäng tricksar man inte bort med snack om tur eller otur, det är iskalla fakta. Sen kan man alltid drömma sig tillbaka i tiden sisådär trettio år. Då när en seger i fotboll fortfarande innebar två poäng. Om så vore än idag hade MFF tagit guldet. Jag skrev det redan i somras vill jag minnas: MFF håller på att kryssa bort guldet. Detta efter en räcka av oavgjorda matcher, lika med två förlorade poäng (i förhållande till seger) varje gång. Å andra sidan: Djurgården förlorade inte en enda match utanför Stockholm och gick dessutom plus på MFF i inbördes möten. Rätt lag vann allsvenskan 2019, punkt. Samtidigt: sällan sågs värdigare tvåa respektive trea. Återkommer med fylligare sammanfattning.

Om Pehrsson's avhopp

Med en match kvar och det allsvenska kontraktet på spel väljer Magnus Pehrsson att stiga av tränarjobbet i Kalmar FF. Ja, "väljer" är kanske fel ord. Snarare ser det ut som om Pehrsson tvingas bort. Av omständigheterna, så att säga. Supportrar som konfronterar honom direkt efter match. Spelare som säger sig sakna förtroende. En klubb som lämnar honom ensam mot pöbeln. En familj - Pehrssons egen - som fått lida helt oförskyllt. Jag har skrivit det förr: vem faan vill vara fotbollstränare? Det är en galen värld, en vidrig arbetsmiljö. Välkommen ut i det fria, Magnus Pehrsson.