Proffsboxning på knockoutens rand

Hur mycket stryk tål svensk proffsboxning innan den självdör? Trist fråga - men berättigad. På kort tid har tre karriärer släckts pga yrkesrelaterade hjärnskador. Frida Wallberg 2013, Erik Skoglund 2017, Sven Fornling helgen som gick. Inga dussinboxare, snarare tre av våra mest upphaussade och framgångsrika namn i modern tid. Ödena är desamma, graderna varierar: Wallberg lider fortfarande svårt av sviterna från sin hjärnblödning, Skoglund går en envis men ojämn kamp mot "den han en gång var", Fornling är nyutskriven från sjukhus med gott hopp om att slippa framtida men. Den senare visar f ö upp sig i dagens nummer av Sydsvenskan. Ingen vacker syn. Misshandelsoffer blir sällan prydliga på bild. Inte mycket idrott i exponeringen, så att säga. Inte heller vill Fornling lova att han lägger handskarna på hyllan. Tvärtom lämnar han en dörr på glänt för fortsättning. Hjärnblödningen var ju begränsad och behandlingsbar - den här gången. Själv är jag rätt säker på att Sven Fornling gått sin sista fajt, bakom masken verkar ju killen vara vid hyggligt omdöme. Sen förstår jag om han vill hålla grytan kokande, det är en naturlig del av den mytomspunna proffsboxningsvärlden. Varför Sydsvenskan sväljer den så okritiskt är en annan fråga i sammanhanget. Fornling - och andra - har länge fått en uppmärksamhet i spalterna som på intet sätt står i proportion till deras sportsliga bedrifter. Det hade varit mycket bättre journalistik att belysa proffsboxningens baksida. "Öststatsklientelet" som flänger runt och får på flabben mot blygsam betalning, svenskar som på så vis kan bygga fläckfria s k rec, djungeln av organisationer som gör att snart sagt vem som helst kan kalla sig världsmästare. Förutom alla sorgliga hjärnblödningsexempel då. Som gjort för ett seriöst gräv, Sydis. Helst innan svensk proffsboxning räknat ut sig själv.