HIF ut - men vem slår följe?

Ikväll blev det klart: Helsingborgs IF åker ur fotbollsallsvenskan. Kalmars 1-0-seger borta mot AIK klippte sista livlinan. Jag är inte förvånad. Inte bestört eller särskilt nedstämd. HIF rönte exakt det öde man tjänat ihop till under säsongen. Den började illa, slutade ännu sämre, däremellan kom heller aldrig någon rejäl uppryckning. Hyggliga spelare på pappret, inget fungerande lag på planen. Ansvaret faller tungt på tränaren Olof Mellberg, det går inte att komma ifrån. Många av spelarna har sett vilse ut. Otrygga i systemet. Hämmade prestationsmässigt. En offensiv kraft som Max Svensson blev under Mellbergs ledning ”talangen som försvann”. Ur startelvan till bänken. Oklart varför men svårbegripligt för oss som bara tittar på.

*. *. *

Den återstående frågan nu är vem som slår följe med HIF till superettan. Kalmar jublade ikväll som om faran vore över för deras del - men så är det ju inte. Falkenberg, tre pinnar bakom, har Mjällby hemma i sista omgången. Vinst där och Kalmar måste ta poäng mot Häcken för att hålla undan. Ett Häcken som har den viktiga tredjeplatsen att bevaka. Upplagt för en riktig tvåfrontsrysare på söndag. Själv har jag lite svårt att förhålla mig till läget. Jag gillar verkligen Kalmar. Veterantränaren Nanne, den siste aktive Elmbrodern Viktor, Romario som varit i klubben så länge att man nästan glömt att han är brasse. Piotr Johansson inte minst. En av alla dessa MFF-plantor som fått se sig om efter ny fotbollsmiljö - och slutligen tycks ha landat alldeles rätt. Samtidigt hyser jag sympati för Falkenberg. Och fascineras av tanken att lilla Halland kan bli Stockholms jämlike i nästa års allsvenska. Tre klubbar i högsta serien, mot en enda i ”feta” Skåne.

*. *. *

Dock kan det vara lömskt att gå händelser i förväg. Kalmar och Falkenberg slåss trots allt bara om en kvalplats. Och där väntar sannolikt ett formstarkt Jönköping Södra. Det kan förvisso bli Degerfors som vacklat betänkligt på sistone - men möter avsågade jumbon Ljungskile i slutomgången. En poäng räcker, det vore förbluffande om inte Degerfors fixar det. Men som sagt, Jönköping skojar nog varken Kalmar eller Falkenberg med.  Den som håller i och håller ut får se: först kring lucia skingras alla dimmor detta märkliga fotbollsår.

Orealistiska spekulationer...

Jag läser i tidningarna att Janne Andersson varit på blixtvisit i Milano för att träffa Zlatan. Om en eventuell landslagscomeback, sensationellt nog. Eller ska jag säga sorgligt nog? Betänksam är jag i alla fall. Och inte så lite förvånad. Överväger verkligen Andersson på fullt allvar att ”göra om” sitt landslag? Skräddarsy en roll åt Zlatan, liknande den han har i Milan? Dvs överordnas de jobbiga delarna av lagspelet för att orka med det begränsat extravaganta. Ett sådant drag vore väldigt olikt Andersson - och väldigt olikt ett svenskt fotbollslandslag. Nä, jag tror inte det kommer att ske. Tror inte på vrida-klockan-tillbaka-idén överhuvudtaget. Och då är jag ändå hopplöst förlorad i Zlatan Ibrahimovic som fotbollsartist. Anser att han bör nämnas i samma andetag som Messi och Ronaldo. Men nästa år - när en landslagscomeback i så fall skulle bli aktuell - blir han trots allt 40. Det finns gränser, även för ett exklusivt undantag som Zlatan. Och säkert även för Janne Andersson när han fått grunna närmare på saken.

Olika hedras fotbollens hjältar

Diego Maradona är död. Människan, problembarnet, fotbollsguden. Kanske den största världen skådat, även om jämförelser av det slaget är omöjliga att göra. Maradona hade sin storhetstid på 1980-talet. Bar Argentina till VM-guld, Napoli i Italien till ligaseger. Och dessvärre sig själv till fördärvet. Droger, doping, diverse affärer; Maradona tycktes gå i alla fällor. Karriären blev därefter. Glansfull, men relativt kort på yppersta toppen. Ett par misslyckade comebackförsök, senare några gåtfulla tränaruppdrag längs en egentligen kusligt snabb resa mot uttrycket ”en skugga av sitt forna jag”. I Argentina var rörande nog allt förlåtet: geniet Diego förblev större än tragedin Maradona. Landssorg i dagarna tre nu, så avtackas endast en odödlig hjälte.

*. *. *

Vill man kan man jämföra detta med den svenska småaktigheten. Idag exemplifierat av Sydsvenskans sportkrönikör Max Wiman. I sitt eftermäle till Maradona radar han upp ett antal likvärdiga (?) namn ur fotbollens stjärnkatalog. Allt från Pele och Puskas förr i tiden till Messi och Ronaldo i våra dagar. Wiman hade säkert kunnat räkna upp 100 till -och ändå inte nämna Zlatan Ibrahimovic. Man kan, och får, så klart tycka vad man vill om den mannen men sanna mina ord: i vilket annat civiliserat fotbollsland som helst hade Zlatan nämnts bland tidernas största. Inte här. Framförallt inte i Skåne, och minst av allt i Sydsvenskan. En förklaring kan vara att krönikören helt enkelt är vad som på ren skånska brukar kallas ”pågaputt”. Vilket är en mix av sårad, arg och ledsen, sällan nyttig för sakligheten. Detta pga Zlatans brott. Nej, han har inte dopat sig. Aldrig figurerat i några drogskandaler. Zlatans brott är värre än så: han har köpt aktier i Hammarby.

*. *. *

Jag kan förstå att vanliga MFF-fans provoceras av sådant. Zlatan var trots allt ”blå” några år av sin ungdom. Men att sportkrönikören på en oberoende tidning helt ogenerat bekänner färg på det här sättet är lite väl barnsligt. Personliga känslor ödelägger liksom ordens trovärdighet, ut kommer bara en partsinlaga. Som möjligen kan älskas av statysabotörer och andra Zlatanfiender. I den världen är 1 Diamantboll större än 12 Guldbollar. Tio år på den internationella fotbollstoppen mer imponerande än tjugo. Förminskning viktigare än förstoring. Allt annat bättre än Sveriges one & only. Hade Diego Maradona förstått någonting av detta? Låt mig gissa: nej, absolut ingenting. Frid och ljus över hans minne.

Allt förlåtet nu, Thern?

För några veckor sedan gick Norrköpingsspelaren Simon Thern ut i ett högljutt angrepp på domarkåren i den allsvenska fotbollen. Thern menade att just hans lag var särskilt hårt drabbat. Av feldömda straffar och andra konstigheter som kostat poäng i förödande omfattning. Igår kväll var Simon Thern tyst, såvitt jag vet. Kanske av chock, kanske av eftertankens kranka blekhet. Om Norrköping missgynnats tidigare fick man ju tillbaka nu. Med ränta. Tre straffar på tretton minuter mot Falkenberg! Nytt allsvenskt rekord, vågar jag påstå utan att ha kollat. Lite svårt att snacka om ett förfördelat Norrköping i det läget. Särskilt som två av straffarna var rena gåvobrev från domaren. Den tredje diskutabel, men möjligen korrekt. Nyman satte hursomhelst alla straffarna, 0-1 förvandlades till 3-1 (och så småningom 4-1). I sak kan jag förstås hålla med Thern: fotbollen infekteras då och då av skumma domslut. Hoppas han beklagade Falkenberg den här gången, att oja sig bara i ”eget bo” imponerar inte.

Pandemin pausar parollerna

Idrotten känns plötsligt väldigt liten. Ja, inte bara känns. Den är de facto liten. I pandemin prövas liksom parollerna: idrott främjar hälsa och välstånd, idrott bygger broar, idrott fostrar och förenar. Etc, etc. Fraser i frysbox just nu. Gäller inte när de behövs som mest. Jag opponerar inte, jag konstaterar. Förundras nästan inte längre över den gåtfulla konsekvensanalysen i beslutsfattandet. Ta handbollen. Hela seriesystemet stängt - utom herrligan och dess motsvarighet på damsidan. Är risken för smittspridning lägre där? Varför då? Men jag ska inte göra mig dummare än jag är: elitspelare har handbollen som sitt levebröd, låt vara mer eller mindre. Och yrkesförbud får ju inte regeringen utfärda...bara hobbyförbud.

*. *. *

Det är därför de lägre serierna stängts. Formellt av handbollsförbundet, men på direktiv uppifrån. Att det finns allsvenska spelare med ligaliknande avtal och villkor hör tydligen inte hit. Eller också skulle det bli för komplicerat att ta åtgärdspaketet till individnivå. ”Du och du får spela, men inte du”. Handboll är trots allt en lagsport. Om eller när allsvenskan och serierna därunder kommer att återstartas är i skrivande stund oklart. Smittspridningen avgör. Ytterst har regeringen bollen, får man anta. För min högst personliga del kan det nästan kvitta, intresset har minskat i takt med alla ”tal till nationen” och liknande. Lider dock med klubbarna, ledarna, spelarna, hela detta i grunden fantastiska förenings-Sverige. Eliten är bara spiran på pyramiden. Det lilla i det stora. Inte ett dugg mer värd i det perspektiv som överskuggar allt annat just nu. Folkhälsan.

*. *. *

Ska man pausa idrottens fundament, dvs seriespelet, bör det ske rakt över. Då hade det liknat någon form av solidaritet. Och konsekvens. Och trovärdighet i själva smittspridningsfrågan. Nu blir det en markering som ingen (?) riktigt begriper. Och i förlängningen tekniska problem som inte låter sig lösas av simpel tjänstemannakonst. Seriesystemet bygger på upp- och nedflyttningar, piskor och morötter, kompletta omgångar inom en schemalagd tävlingssäsong. Vad händer med detta? Från division 1 och nedåt har det redan varit stängt ett bra tag. Allsvenskan pausades i helgen, preliminärt fram till jul. Under tiden ”försvinner” massor av matcher i ett uppskjutetvakuum. Det är svårt att se hur man ska kunna komma ikapp - om nu seriespelet överhuvudtaget kan återupptas. Men, men. Jag förstår att jag resonerar om futtigheter här. Idrotten var större och mer respekterad förr.

MFF-legendarens grymmaste match

Man kan möjligen diskutera vem som är tidernas bäste MFF:are (de flesta skulle förstås säga Bosse Larsson). Vad man inte kan diskutera är frågan om tidernas meste MFF:are. Ingen rör Krister Kristensson, mittback på den tiden sådana kallades centerhalv. Krister gjorde 626 A-lagsmatcher mellan 1963 och 1978. 626; risken för att rekordmannen en gång kommer att detroniseras är icke-existerande. Dagens fotboll är inte ”sån”. Förmodligen inte morgondagens heller. Utlandskarriärer lockar. Samma runda boll, men grövre slantar. Klubbkänslan förhandlingsbar. På Kristers tid var en komplett karriär i MFF nånting att vara stolt över. Visst, enstaka stjärnor kunde bli proffs då med men inte kreti & pleti som nu.

*. *. *

Jag hade nöjet att vara arbetskamrat med Krister Kristensson under alla åren på Sydis. Så var det förr: allsvenska fotbollsstjärnor jobbade som ”vanligt folk”. Fast inte riktigt. Matcher och träningar krävde ibland lösningar utanför boxen, så att säga. Inga problem på Sydis. Förstående chefer fanns det gott om. Någon med gult hjärta, fler med blått, alla med fotbollsintresse. Krister fick den ledighet han behövde - och Sydsvenskan fick en ”stjärna” på lönelistan. Win-win, innan uttrycket var uppfunnet. Själv blev jag en ganska hårdkokt blådåre under just den här perioden. Tack vare Krister faktiskt. Mittbacksklippan som närmast personifierade stöddigheten i MFF var, tro’t eller ej, mjuk under ytan. Vänlig, tillmötesgående, garanterat chosefri. Det hände mer än en gång att jag ringde honom efter match, lindrigt eller inte alls nykter, för att analysera skeendet ner på detaljnivå. Inga problem där heller, Krister tog sig tid. En bra påg, helt enkelt. Dessutom förbannat rolig. De vitsar jag asgarvat mest åt i livet har en och samma avsändare: tidernas meste MFF:are.

*. *. *

Och varför skriver jag allt detta, undrar du kanske. För att jag är berörd över den match Krister Kristensson utkämpar just nu. Hans 627e, om man så vill. Jag röjer inga hemligheter, Krister själv har berättat öppet i Expressen. Om den banala olyckan som skulle få förödande konsekvenser; infektion, kallbrand, amputation. Krister säger i intervjun att han ”gett sig faan på att en dag kunna gå med rullator”. När jag erinrar mig hans fotbollskarriär svider en tår i ögonvrån. Han, den osårbare. Atleternas atlet. Detta robusta praktexemplar. Då när livet lekte, när benen bar och matcher staplades på rad. 38 i landslaget, icke att förglömma. Inför ödet är vi alla små och utlämnade, gamla meriter saknar betydelse. Man kan möjligen kalla sådant en form av rättvisa. Grym rättvisa då. Men det gläder mig trots allt att Krister yttrar de där orden om ”gett sig faan på”. Så snackar en sårad MFF-legendar, där känner jag igen mannen som aldrig gav en boll förlorad.

Tänk på procenten...

Jag sitter här och tänker på Johan Giesecke. Smittskyddsexperten, känd från tv. Det där han sa i våras när coronaviruset var en ny och motbjudande bekantskap för världen. ”Alla i Sverige kommer att få det men 99 procent kommer inte att märka av det”. Precis så sa Giesecke. Och eftersom ingen sagt emot - nej, inte ens Folkhälsomyndigheten - får man väl anta att karl’n visste vad han pratade om. 99 av 100, 990 av 1000, drabbas utan att insjukna överhuvudtaget. Sensationella siffror, måste man ju konstatera. Vilken annan sjukdom kan uppvisa liknande procentsatser?

*  *. *

Nu, ett halvt år senare, försöker jag få ihop Giesecke’s utsaga med regeringens allt skarpare krav på befolkningen. Det är inte helt enkelt att finna någon röd tråd. Jag skulle snarare säga att det är omöjligt. Visst, i Sverige bor cirka tio miljoner människor. Den återstående procenten i Giesecke’s profetia omfattar alltså runt 100 000 individer. I sig en aktningsvärd andel. I det stora hela fortfarande en ynka procent av totalen. Flertalet i den här gruppen insjuknar kontrollerat, återhämtar sig utan sjukhusvård. Andra drabbas hårdare, många direkt livshotande. Ibland oförklarligt, ofta mer naturligt kopplat till ålder, allmäntillstånd, bakomliggande sjukdomar. Hittills har drygt sextusen människor i Sverige gått bort i covid-19. Medelåldern här ligger en bit över 80, åtminstone var det så senast jag såg en uppgift om saken.

*. *. *

Under samma tid - vi talar om ungefär åtta månader - har mångdubbelt fler i det här landet gått bort av andra anledningar. Detta är i all sin sorglighet helt normalt; cirka 90 000 människor dör i Sverige varje år. Sjukdom, olyckor, brott, personliga tragedier; allt inkluderat. Utan dagliga rapporter om exakta tal i medierna. Corona har satt en ny relativiserande norm för nyhetsvärdering, inget annat ”räknas”. Det är säkert inte avsikten, men så blir resultatet. Ett slags samspel mellan statsmakterna. Regeringen, Folkhälsomyndigheten, media. Budskapet löper liksom stafett. Håll i, håll ut. Respektera alla restriktioner, rätta in dig i ledet. Ja, jag försöker. Orkar inte kämpa eller käfta emot längre...bara lite i mina mörkaste stunder.

*. *. *

För övrigt saknar jag Giesecke i tv, har inte sett honom på länge. För mycket Tegnell numera, för lite Giesecke. För mycket domedag, för lite framtidshopp. Är viruset som skonar 99 procent av befolkningen värt allt detta? Hoppsan, där ställde jag en förbjuden fråga. Förlåt.

Fet plånbok, mager utdelning

Man ska inte gotta sig åt andras olycka - men ibland frestar det på. Som nu när FC Rosengård förlorar sin sista match i damfotbollens allsvenska. 0-1 hemma mot Växjö. Samma Växjö som Rosengård utarmade på spetskvalitet häromåret. Detta genom att helt enkelt - och fräckt - köpa Växjölagets två bästa spelare. Så kan de resursstarka klubbarna agera, Rosengård är inte den enda men ganska säkert nr 1 på damsidan. Allt för det allsvenska guldet. Det fiffiga i kråksången är emellertid att fotboll spelas med hjärna, hjärta och i någon mån fötter, inte med feta plånböcker. Därför gläds jag skamlöst över Växjös seger. Och har heller inga problem med att den tunga och självutnämnda förhandsfavoriten FC Rosengård snuvas på guldet av Göteborg. Slutligen med hela sju poäng, en marginal som brutaleliminerar alla bortförklaringar. Faktum är att FCR bör känna tacksamhet över andraplatsen. Kristianstad hade chansen att gå förbi, men brände den via förlust mot Linköping.

Vårda tränarfrågan, Mjällby

Mjällby AIF och Marcus Lantz går skilda vägar. Man borde inte bli förvånad över beskedet; Mjällby har utvecklat en märklig förmåga att kludda med tränarposten. Varför Lantz nu sällar sig till raden av ”korttidstränare” på senare år får man gissa, några kort läggs inte på bordet. Den enklaste förklaringen är att han själv tröttnat på pendlandet från hemmet i Göteborg till jobbet på Listerlandet. Men det har ingen sagt så därför är det väl något annat. Missnöje i spelarleden t ex. Ingen tränare blir älskad av alla - och i Mjällby har man kunnat se hur ”stjärnor” som Batanero och Moro förminskats till bänknötare stora delar av säsongen. Klart att de inte är nöjda med det. Lika lite som Victor Gustafson - fjolårets bäste Mjällbyspelare i mina ögon - vill kyssa Lantz’s fötter som tack för att han på sistone lämnats utanför matchtruppen helt och hållet. En tredje teori är att Lantz kommit på kant med den dynamiske sportchefen Hasse Larsson, det lär inte vara så svårt. Vad skilsmässan inte kan bero på är resultaten. Där har Mjällby överträffat alla rimliga förväntningar - och det kan inte gärna vara trots Lantz, snarare tack vare.

*. *. *

Det stör mig f ö att Mjällby offentliggör beslutet nu. Allsvenskan är faktiskt inte slut. Tre matcher återstår, Mjällby har ”småhugg” på en Europaplats. Då vore arbetsro en elementär plusfaktor, föreställer jag mig. Tyvärr signalerar klubben det rakt motsatta: säsongen är över, det gjorda bra nog, femma eller tia i tabellen  oviktigt. Frågan är också vem som vågar efterträda Marcus Lantz när resultat inte tycks spela någon roll. Mjällby får se upp, vårda sitt renommé. Kanske begrunda värdet av kontinuitet. Kompetenta tränare står knappast i kö för att komma på blixtvisit till just Listerlandet.

Rasken I Paradiset

Jag tänder ett ljus. Sätter på mig en röd slips. Slår på tv:n och bläddrar bland dokumentärerna som redan ligger ute till hans ära. Gustav Rask har gått bort. Eller Sven Wollter som han egentligen hette. Mannen som tände en hel lägereld på 1970-talet. Fem miljoner svenskar lär ha följt tv-serien, byggd på Vilhelm Mobergs roman om livet i 1800-talets fattig-Småland. Och då ska man komma ihåg att Sverige vid den här tiden hade runt åtta miljoner invånare. Småbarn borträknade måste nästan alla ha bänkat sig för att se ”Raskens”. Serien gick i åtta avsnitt år 1976, jag vill minnas om onsdagskvällar. Med den ”indelte” soldaten Rask i huvudrollernas huvudroll. Att förklara tittarsuccén enbart med honom är möjligen att överdriva, men inte med mycket. Wollter gick från etablerad skådespelare i mängden till hyllad stjärna i var mans mun, Rasken blev liksom hans identitet för lång tid framöver. Ett sällsamt genombrott, och trots allt lite svårförklarligt: Gurie Nordwall som Raskens fru Ida var ju lika bra hon. Tyckte i alla fall jag. Men för henne upphörde (den breda) berömmelsen i samma ögonblick som tv-serien tog slut. Sven Wollter för sin del blev egentligen bara större och större som skådespelare. På film, på teater, på stora och små scener. Det sista jag själv såg av honom var biofilmen  ”En sång för Martin”. Där gestaltar Wollter en demenssjuk kompositör. Så gripande, så annorlunda mot tv-serien 25 år tidigare. Men ändå med vissa beröringspunkter i rollprestationen. Inlevelsen, utspelet, trovärdigheten. Allt som slutligen gjorde Gustav Rask till - Sven Wollter.

*  *  *

Sven Wollter avled i sviterna av covid-19, 86 år gammal.

Ett guld som bara fick passera...

Aldrig har ett MFF-guld rönt så lite ståhej som årets. Icke en själ på Stadion i avgörandets stund, förutom några ackrediterade undantag från mediasfären. Ingen stämning, ingen spänning. Inga festligheter på lokal för ”hjältarna”. Inget särskilt pådrag i tv. Händelsen liksom bara passerade i skuggan av det glädjedödande coronaspöket. Så trist, så futtigt, så ovärdigt fotbollsallsvenskan. Sen kan man alltid fundera kring hur mycket MFF själv bidrog till att avdramatisera prestationen. Har man ”guld” som ett uttalat och stående mantra blir ju allt annat än just guld s a s mer upphetsande. Åtminstone utanför den trängre kretsen. För den breda massan av allmänt idrottsintresserade behövs ett moment av överraskning, beställningsverk utlöser sällan folklig hänförelse.

*. *. *

För egen del är jag ganska imponerad ändå. MFF har stått i särklass i årets allsvenska. Om det beror på egen styrka eller konkurrenternas svaghet vet jag inte, sannolikt både ock. Där alla andra dippat och svackat  har MFF gått nästan som tåget. Nyttjat förutsättningarna, kan man också säga: bästa spelarna, bredaste truppen, starkaste övertygelsen på den egna förmågan. Dessutom klarat sig hyggligt från skador. Målvakten Dahlin undantagen, men där kom Marko Johansson in och visade att han håller måttet med råge. En annan yngling har dock fått mer uppmärksamhet: Anel Ahmedhodzic, den utmärkte mittbacken. Han lär vara förlorad för MFF nu, världen lockar. Friska miljoner, frestande fotbollsäventyr. Och MFF får påspädning i kassakistan, drygar ut försprånget gentemot konkurrenterna även där. En kittlande fråga är vem som ska ersätta. Dags för Pontus Jansson att vända hem, kanske?

*. *. *

Tre omgångar från slutet leder MFF allsvenskan med tio poäng tillgodo på Elfsborg. Vill man kan man slå sitt eget rekord från 2017. Då vann MFF med sju poäng, största differensen hittills mellan ettan och tvåan i en 16-lagsallsvenska. Tveksamt dock om detta räcker som morot, när allt är klart brukar förnöjsamheten smyga sig på. Vad som återstår av riktigt intresse är medaljstriden i övrigt. Två silver (stora och lilla, gud vet varför) och ett brons ska fördelas. Spekulanterna är många, teoretiskt även Mjällby. Fast det vore onödigt fantastiskt, säsongen för mitt speciella lag är verkligen god nog som den redan är. Jag hoppas att Elfsborg försvarar sin andraplats. Boråslaget har faktiskt inte förlorat fler matcher än MFF (3), däremot kryssat i tid och otid. Om sedan Häcken slutar trea och Norrköping fyra blir alla nöjda och glada. Minus klubbarna och människorna i 08-bältet.

Plump a la Trump

Rösträkningen klar, USA-valet över. Joe Biden ny president. Så långt torra och odramatiska fakta. Återstår gör dock det svåraste: att förmå den detroniserade presidenten att avgå. Erkänna sig besegrad, komma ut som någorlunda tillräknelig demokrat. Inte mycket tyder på att Donald Trump är mäktig något sådant - men möjligen kan han få hjälp. Av partiapparaten t ex. Republikanerna är väl trots allt större än sin uppblåste ledare, om inte riskerar de att reduceras till marionettliknande bananrepublikaner. Utträdet löser sig nog, beklämmande bara att det ska behöva bli en fråga.

*. *. *

Om allt blir så mycket bättre med Joe Biden? Vet ej, beror på vad man menar med ”bättre”. Sjuttio miljoner amerikaner ville faktiskt ha kvar Trump, det viftar man inte bort med en flugsmälla. Något säger det röstetalet så klart också om skillnaden mellan USA och Sverige. Här hade han förmodligen fått rött kort även i en primitiv drängstuga, där kunde han få nyckeln till Vita Huset. I ett svårt splittrat land kan en egotrippad despot bli lika dyrkad som avskydd, Trumpexemplet talar för sig själv. Och nu ska alltså tidernas ”grabbigaste” president efterträdas av tidernas stabbigaste. Inte så kul det heller. Vid 78 borde man nog inte ha precis det ämbetet. Eller också borde man, kanske är det jag som fått det naturliga åldrandets problematik om bakfoten.

*. *. *

Det bästa med Joe Biden kan, när allt kommer omkring, visa sig vara - Kamala Harris. Hans utvalda vicepresident. Hon är förhållandevis ung och jämförelsevis ytterst vital. Skärpt, karismatisk, politiskt och juridiskt erfaren. Övertygande i tv, går genom rutan. Värdigheten personifierad. Harris är alltså blott en ”olycka” från tyngsta posten - och jag vill gärna tro att hon vore väl skickad för att i så fall bli USA:s första kvinnliga president. Fast då uppstår förstås ett annat problem. Vad ska hennes make kallas? ”The first gentleman of United States”? Är dagarna för ”the first lady” räknade? Den som lever får se. Och problem skrev jag förresten bara på skoj. Det seriösa problemet heter fortfarande Donald Trump. Måste han avhysas med milt våld, eller? Ovärdig fortsättning lär följa.

*. *. *

Idag avgjordes guldstriden i fotbollsallsvenskan. I den mån man kan tala om strid. MFF slog Sirius med 4-0 och befäste sitt tiopoängsförsprång i toppen. Tre matcher återstår, marginalen kan krympa, men särklassen består. Mer om detta senare i veckan.

Gammal man gör så gott han kan

Länge sen jag skrev nåt om Zlatan. För mycket varumärke i sporten, så att säga. Jag föredrar att minnas den gamle - eller snarare unge - Zlatan. Tiden fram t o m PSG i Paris, alla åren på svindlande toppnivå. Det är möjligt att han fortfarande, 39 år fyllda, är Sveriges bästa fotbollsspelare. Hur man nu mäter sånt. Kanske är han också hela världens bästa 39-åring - men det beror i så fall på att konkurrensen i det åldersspannet är väldigt mager. Zlatan själv är ju lite som en amerikansk presidentkandidat: aldrig för gammal, stapplar hellre fram på kvartsfart än slutar med åtminstone halvfart i behåll. Det är så klart upp till honom. Jag som hängiven beundrare tycker dock inte det är roligt längre. Visst är det bra att platsa i Milan på tjugonde året av utlandskarriären. Och visst imponerar sju mål på en handfull matcher i Serie A. Men. Den som tar detta för något slags bevis på en evigt ung Zlatan sitter nog fast i ett romantiskt skimmer av den komplette fotbollsartisten. Idag gör Zlatan vad ålder och omständigheter tillåter: står rätt, ransonerar krafterna, använder sin säregna skicklighet där det fortfarande går. Snabbheten är borta, de magiska dribblingarna avlägsna minnen. Och senast igår kom en obarmhärtig påstötning om tidens tand: Milan föll 0-3 mot Lille i Europa league, Zlatan byttes ut efter en dryg timme utan att ha varit med i matchen.

Bäst med derbyt? Publikförbudet...

Inte ofta jag blir förbannad av fotboll. Igår blev jag. Skånederbyt HIF-MFF var nog den sämsta match jag sett i årets allsvenska. Alla dessa felpassningar. Allt detta stök och bök, fumlande och famlande efter mål och mening. För en gångs skull kändes publikförbudet rätt, en matchbiljett kostar trots allt några hundra spänn. Den här tillställningen hade nog fått reklameras, något lite måste man ju kunna kräva för pengarna. MFF vann 1-0. Svag prestation, tunga poäng. HIF var egentligen mindre uselt i spelet - men desto mer märkt av det utsatta tabelläget. Utan självförtroende blir det enkla svårt, det möjliga nästintill omöjligt. Allra sämst var planen - om man nu ska leta efter ursäkter till det kvalitativa armodet. Men låt mig avsluta i positiv anda vad gäller MFF: Nielsen, Ahmedhodzic samt Marko i buren var bra. Faktiskt.

Konkurrenter utan mod och förmåga

Nähä. Inte Djurgården heller. Förlust i Falkenberg, tack och adjö till stil och klass värdigt ett topplag. Vet inte vad som är mest pinsamt med årets fotbollsallsvenska: mina förutsägelser eller konkurrenternas totala oförmåga att utmana MFF. Så fort det öppnar sig en liten, liten chans till närkontakt gör de på sig. Kryssar, kryster, snavar, snubblar. Törs inte. Faan, man kommer att bli tvåa på runt 50 poäng, kanske färre ändå. I fjol krävdes det 65, i förrfjol dito. Allsvenskan 2020 är sorglig ur många aspekter, den värsta förstås coronarelaterad. Publikfri fotboll genom en hel säsong, tveksamt om ens tabellen bör räknas. Det säger jag inte för att dissa MFF. Om något lag saknat sin ”tolfte spelare” är det väl just MFF. Riktiga proffs klarar dock att göra jobbet även under onormala omständigheter. Men bara för jag skriver det hotar säkert förlust i kvällens Skånederby mot HIF. All min respekt, slutligen, för Falkenberg. Sju poäng på de tre senaste, hopp om kontraktet. Må det gå vägen. Frågan vem som ska åka ut ”istället” lämnar jag öppen av ren självbevarelsedrift.

Livet i allhelgonatid

Än slank de dit, än slank de hit...och än slank de ner i diket. Ja, förlåt. Läget lämpar sig kanske inte för tramsiga trudelutter. Men det är svårt att låta bli när man begrundar de senaste coronadirektiven från regeringen, alias  Folkhälsomyndigheten. Var det inte vissa lättnader som presenterades vid den där presskonferensen för någon vecka sen? Jag vill minnas det. Föralldel, jag kan också ha drömt. I tider som dessa går man lätt vilse i sin egen verklighetsuppfattning. Hursomhelst - detta är jag säker på - tog det ett dygn eller två innan Regeringsmyndigheten gjorde helt om. Skärpta restriktioner, tillbaka till det ”nya normala”. Fast värre. Alibit: fler konstaterade fall, risk för ökad smittspridning.

*  *. *

Att opponera mot sådant är att gräva sitt eget dike, eller något ännu djupare. Det tänker jag inte göra. Makten vet alltid bäst, även i de vingliga stunderna. Man ska vara ödmjuk inför auktoriteter, gärna lägga sig platt. Och helst isolerat. Hålla i, hålla ut. Hur länge kan ingen säga, men sannolikt för överskådlig tid. Det handlar om solidaritet, tror jag. Med de drabbade, de hotade, de skräckslagna. Med alla som låtit rädslan att dö besegra lusten att leva. Min fulla respekt, existensiella avväganden är upp till var och en. Jag märker själv hur det blivit allt svårare att kämpa emot. Och då menar jag inte viruset utan pekpinnarna uppifrån. Man ska vara lydig, fin och följsam, annars kan man bli stämplad som en säkerhetsrisk för landet. Lite så kan jag känna i mörka stunder.

*  *  *

Kapitulerat har jag dock inte. I stridbara ögonblick bubblar mitt inre fortfarande av tvivel. Dessa återkommande hot om sjukvårdens kollaps t ex. När hörde någon Tegnell varna för idrottens kollaps? Kulturlivets? Företagsamhetens? Framtidshoppets? Allt detta är redan - i varierande omfattning - existerande faktum. Vad gör det med landet Sverige? Vad blir det vi lämnar efter oss till kommande generationer? Och apropå det: här och nu under pågående pandemi tycker jag mig ana början på ett generationskrig. Äldre skuldbelägger yngre, den ökade smittspridningen är liksom deras fel. Kan så vara, men personligen blir jag föga upprörd. Gammal idag var ung igår. Med allt vad det innebär av ohämmad livslust och inbillad odödlighet. Tids nog väcks insikten, längs vägen måste sorglösheten få spelrum.

*  *  *

Igår besökte jag Minneslunden. Hälsade på mor & bror. Tände ljus, reflekterade över livets förgänglighet. ”Berättade” i tysthet om corona. Det är en otroligt fin plats, Minneslunden på Limhamns kyrkogård. Som allra vackrast kanske just en allhelgonahelg. Ljusen, blommorna, stillheten, vördnaden. Nära och kära som kommer och går, sörjandets ordlösa gemenskap. Utan några som helst restriktioner.