Eftertankens högtidsdag

Nyårsafton. Spöregn i arla morgonstund. Typiskt, tänker jag. Har inte hela året varit ett spöregn av elände? Pandemirelaterade restriktioner, politiskt kaos, personliga tillkortakommanden på hälsofronten. Allt kokar förstås ner i futtigheter jämfört med läget ”där ute”, i stora vida världen. Människorna på flykt, barnen som övernattade i skogarna vid den stängselbelamrade gränsen till Polen, ditlurade av diktatorn i Belarus. Vad hände med dem när tv-kamerorna slocknade? Är de kvar? Lever de? Firar de nyår? Hur? Var? Vad gör EU? Sverige? Jag? Samvetsfrågor - i bästa fall. Var och en är sitt eget armod närmast och just nu är Europa stängt, empatin’s gränser går vid tv-skärmen.

*. *. *

Vår tids verkliga hjältar är männen och kvinnorna i hjälp- och biståndsorganisationerna. Utan dem inget hopp.

*. *. *

Min egen blygsamma insats i sammanhanget är att jag aldrig för mitt liv skulle rösta på Sverigedemokraterna.

*. *. *

Ja, det sköts som aldrig förr i Sverige 2021. Gängrelaterade uppgörelser, unga människoliv till spillo.  ”Alla” vet vid det här laget att gärningsmännen nästan alltid är av utländsk härkomst - i andra eller tredje generationsled spelar mindre roll, själva huvudsaken är att peka på det osvenska. Mera sällan nämns att offren har exakt samma bakgrund. Det ena ger politiska poäng, det andra inte.

*. *. *

Såg en s k nattpatrull från en av Stockholms förorter på tv. Idel mammor. Förtvivlade, förkrossade, förenade i kampen mot det våld som tagit deras egna söner ifrån dem. Var fanns männen? Papporna? Det svaga könet?

*. *. *

En man att beundra: Nicolas Lunabba, verksamhetsansvarig för organisationen Helamalmö. I den rollen gör han allt som politikerna inte gör. Träffar ungdomar i riskzonen, leder dem in i föreningslivet, idrott eller annat. Mjukt men fast, förebyggande och kärleksfullt. Jobbet är svårt, utfallet blandat. Men Lunabba tror på det goda och skulle aldrig rya om ”hårdare tag och slängd nyckel”. Det vore liksom under hans värdighet. F ö skrev jag om Nicolas Lunabba i Sydis en gång i tiden. Sent 90-tal, närmre bestämt. Då var han profilerad poängmaskin i basket, spelade för Lundaklubben Eos. Ung, nästan lite Zlatankaxig, väldigt intressant att prata med. Nog anades ett socialt patos utöver det vanliga redan då.

*. *. *

Om jag ska fira nyår? Fira och fira. Inte som förr när livet var sorglöst och samhället öppet. Men visst, attiraljerna ligger framme. Glitterhatten i rött. Matchande skjorta och slips. Färg är glädje, svart och grått strängeligen förbjudet på årets sista dag. Till och med snapsen som jag just la på kylning går i rött: Kopparbergs smultron/lime, 40 %. Fick den av en älskvärd dotter på Fars dag. God fostran betaler sig, tralala. 

*. *. *

Tack alla som gav mig kraft och mod under sjukdomsåret 2021. Ni som läste mina rader och lyfte min motivation. Bättre rehab kunde jag inte önskat mig. Ikväll höjer jag en skål till er ära. Gott slut, gott nytt!

Handbollsfest på bandyns stora dag

Förr i tiden var annandag jul starkt förknippad med bandy. Och då menar jag klassisk bandy, den som spelas på is med ett rött nystan till boll. Skutskär. Västanfors. Lesjöfors. Slottsbron. Forsbacka. Och allt vad metropolerna hette; det fanns fler men de vackraste namnen minns man bäst. Plus Tranås och Nässjö förstås. Boende i Oskarshamn föll det sig naturligt att hålla på det småländska. Man satt med örat till radion och lyssnade på Lennart Hyland och hans lärjungar, bandyreferaten var liksom annandagens enda nöje för minderåriga sportnördar. Men då var då, nu är nu, jag har blivit överårig och inget är sig likt. 

*. *. *

Visst. Full omgång i bandyns högsta serie, som alltid. Men på tv - handboll. Dagen lång. Tre matcher från ligan i rak följd. Jag såg alla. Tack och lov fanns en måltidslucka mellan första och andra, annars hade jag hamnat i hungersnöd. Det började med Sävehof-Guif Eskilstuna. Sistnämnda en gammal favorit från mina tidiga tonår i Karlskrona. Varför går inte att förklara, vet bara att jag brevväxlade med Bengt Hogbring. Vilket inte heller går att förklara; Hogbring kan ha varit största doldisen i 1950-talets Guif. Spelade i B-kedjan, gjorde nästan aldrig mål. Kanske ville jag göra honom glad, jag hade sådana tendenser i mig. Hellre ett brev till någon på jorden än till någon bland molnen. Större chans att få svar också, inbillade jag mig. 

*. *. *

Jodå, jag träffade Bengt Hogbring. På hans förslag. Guif skulle till Karlskrona för match mot IFK - vi kunde ses på planen direkt efter, skrev min nyfunne ”brevvän”. Så blev det. Ett klistrigt handslag, ytterligare något brevutbyte, sen inget mer. Utom min kvardröjande sympati för Guif. I dagens lag finns ingen Hogbring, ingen B-kedja. Och vad värre är: inget försvarsspel. Sävehof tilläts göra 25 mål i andra halvlek. Givmildhet i juletid är fint - men kanske inte när det rör handboll på elitnivå. 35-29 skrevs slutresultatet till, detta efter paussiffrorna 10-13. Sånt hände inte på 50-talet, kan jag säga. 

*. *. *

Skånederbyt mellan Kristianstad och Lugi blev annandagens höjdare. Ett fel bara: matchen slutade 27 lika. Lugi hade förtjänat full pott. Det unga Lundalaget inledde säsongens ligaspel som strykpojke men har lyft sig på ett sensationellt sätt. Detta utan att gå panikvägen. Typ värva nytt eller damma av slocknade stjärnor. Sådana exempel finns - och inget ont om det: var och en blir salig på sin övertygelse. Lugi valde lugnet före stressen, långsiktighet före tillfällig hasard. Det gjorde man rätt i, av allt att döma. Kul att se. Kunde bara tränaren coola ner sig lite och inse att alla domslut inte alls går emot Lugi, ja då blir jag nog vinröd på riktigt.

*. *. * 

Tredje matchen? Hammarby-Önnered. 30-29. Inte lika spännande som det låter, Bajen grejade segern med säkerhetsmarginal till slutsignal. Jag gladdes med Viktor Ahlstrand. Den killen lyckliggjorde HIF Karlskrona under ett par säsonger och är svårt saknad där. Tillbaka i Hammarby visar Ahlstrand att högsta ligan är hans rätta nivå. Sju mål igår, prisad med blommor och blad som bäste man. Puh, detta blev långt. Hogbring’s fel. I kombination med min lidelse för handboll. God fortsättning. Punkt.

Ny bok, nötta myter

Fick den nya Zlatanboken i (för tidig) julklapp. Tacksamt förstås. Boken lär vara julens mest sålda - och som gammal Zlatandyrkare blir man ju både glad och nyfiken. Så har han något nytt att komma med? Några nyanser av det redan kända? Tyvärr. Det verkar inte så. Jag har med möda tagit mig igenom första kapitlet och en bit även av andra. Så långt är det knappast en bok, snarare ett idolporträtt nedtecknat av idolen själv. Fast inte ens det. Zlatan kan mycket, men inte skriva böcker. Där tvingas han anlita s k spökskrivare. Svensk författare senast, italiensk journalist nu.

*. *. *

Jag har generellt svårt för den typen av böcker. Hur mycket i Adrenalina är Zlatans egna ord? Hur mycket är hitte-på eller tillrättalagt av spökskrivaren? Och översättningen till svenska...gjord av proffs den också, men föga övertygande. Boken hårdodlar alla myter som finns kring huvudpersonen. Superegot, geniet, besserwissern med stående tolkningsföreträde gentemot tränare och lagkamrater. Klassresan från Rosengårds bakgårdar till världsfotbollens strålkastarljus. Jag har aldrig haft problem att acceptera Zlatan som Zlatan - men har man läst allt ett antal gånger förr blir det prövande. Tröttsamt, ointressant.

*. *. *

Nytt är möjligen att Zlatan nämner sin familj lite mer än tidigare. Hustrun, sönerna. Här kan man åtminstone ana drag av en ganska ordinär man, distanserad från fotbollsstjärnan. Likaså i tankarna om livet efter det annalkande karriärslutet. Sådant känns dock mest som pliktskyldiga små utvikningar - steget till nästa skryt, nästa självförhärligande, är aldrig längre bort än några få rader. Men som sagt, detta är intryck baserade på delar av helheten. Kanske tar det sig. Och om inte spelar det tydligen ingen roll. Boken säljer oavsett, Zlatan är vår tids populäraste ”författare”. Arma litteratur.

*. *. *

48 personer på julottan i Limhamn i morse. Handsprit innanför kyrkporten, annars inga påminnelser om tiden vi lever i. Kyrkan står friare än jag trodde från staten. Ödmjukt tack.

Lillejulafton, händelsevis

Dan före doppare’dan, sa man förr. Dan före deppare’dan, kan man säga nu. Om man har lust att leka med ord och inte dukat under av pandemisk tristess. Lätt hänt; två år i restriktionsbubbla har ett pris. Exakt vilket får framtida forskning visa, själv vill jag nog inte veta. Och aktuellt virus verkar inte bry sig det minsta. Här har ändå åttio procent av svenskarna lommat iväg och låtit sig vaccineras. Till vad nytta? Okej, villkorlig frigivning nån gång i höstas. Men den upphörde ju nu, alldeles lagom till jul. En mutation kom emellan. Omikron. Ökad smittspridning, nygamla pekpinnar åt folket att förhålla sig till.

*. *. *

Jag var på Ica i morse. Utan munskydd - men med gud i hågen. Mycket folk, inga direkta tecken på fullskalig panik. Trots att de avdammade restriktionerna alltså gäller från och med idag. Lillejulafton, händelsevis. Taskig tajming från regeringen och folkhälsan, kan jag tycka. Har dom inte hört talas om julklappsköp? Sista-minuten-shopping? Lutfisk? Familjehögtid? Snälla barn? Tomten som inget hellre vill än jobba säcken ur sig? Skämt åsido. Maktens män och kvinnor vill oss säkert väl. Framförallt vill de vården väl. Inte pressa, inte överbelasta. Det som förr i tiden kallades ”ofantlig” sektor är idag en skör sektor, känslig för sjukdomsutbrott utanför boxen.

*. *. *

I fjol vid den här tiden var jag själv svårt sjuk i corona. Jag har inte glömt. Kampen, ångesten, månaderna det tog att komma tillbaka som fungerande människa. Turen, eller ödet, som tillät mig att göra det. Jag känner djup tacksamhet, reflekterar nästan varje dag över ”varför”. Då fanns inget vaccin, bara tro, hopp och tvivel. Idag finns vaccinet, åtta av tio har tagit det. Men lik förbannat är vi tillbaka på ruta ett. Vad säger det? Att om bara tio av tio tar det så är problemet löst? Tror vi på tomten också? Tänk om han är vaccinvägrare. Inte uteslutet; vitt skägg skyddar kanske bättre än verkningslös spruta.

*. *. *

Ja, det är möjligt att jag argumenterar som en idiot. Andra får diagnosticera. Övertygelsen tar dock ingen ifrån mig: människans frihet trumfar i princip allt. Inklusive lömska virus. Det riskfria livet finns inte. Ännu mindre det eviga. Som jag skrivit flera gånger förr: dess förgänglighet kom inte med coronan. Med detta sagt ber jag helt seriöst att få önska en God Jul. Pass på, den kan bli vit. Leve livet.

Till minne av Jan Ottosson

Jag såg i tidningen för några veckor sedan att Kävlingeprofilen Jan Ottosson gått ur tiden. Vill inte påstå att jag kände honom - men däremot att jag var med om honom. Nämligen i hans egenskap av handbollsspeaker. Det räckte för att jag aldrig skulle glömma honom. Än idag är jag inte säker på vad som lockade mest med ett besök i Korsbackahallen åren runt millennieskiftet. Handbollen - eller speakern. Det lutar lite åt den senare. Jan Ottosson gjorde bara bra matcher. Eller bättre. Formtoppen var liksom konstant. Underhållningsvärdet obetalbart.

*. *. *

Ottosson satt med sin lilla ”mick” mitt i publikhavet, som en i mängden. Hade han varit diskret skulle ingen lagt märke till honom. Men då hade han heller inte varit speaker förstås. Jag lärde mig snabbt - via källor i handbollsklubben - att Jan Ottosson var något så ovanligt eller kanske unikt som sång- och bankman. Lokal kändis, världsberömd i hela Kävlinge. Amatörskådespelare, revyförfattare, underhållare på alla nivåer. Ja även på banken där han jobbade, sades det. Speakerkarriären var blott ännu en bisyssla och lyckligtvis sammanföll den med Kävlinge HK:s storhetstid. Herrlaget i näst högsta serien, damlaget någon säsong i den allra högsta. Fulla hus på Korsbacka. Ottosson på köpet.

*. *. *

Ingen kunde sätta ord på en spännande match bättre än Jan Ottosson. Ingen kunde anpassa röstläget till skeendet på banan så som han. Ingen kunde rulla på r:en som han, särskilt inte så länge hemmaidolen ”Bjarrrrne” Persson gjorde mål. Ingen kunde älska Kävlinges ”handbollsgladiatorer” mer än han - utan att bli enögd. Ottosson tummade aldrig på hövligheten mot gästande lag; mer än en gång såg jag motståndare kasta en blick upp mot läktaren för att få en skymt av den säregne speakern. Jan Ottosson tog helt enkelt revyn till handbollstemplet. Stor konst i litet format. Frid och ljus över en seriös glädjespridares minne.

Värdiga världsmästare

Norge-Frankrike 29-22. Julmiddag med nära och kära idag. Livet är ju trots allt större än en handboll. Satte dock på tv:n när omständigheterna medgav. Då ledde Frankrike med 15-9 och såg ut som världsmästare. Vad som hände sen vet jag inte. Men plötsligt var det 16 lika - och därifrån spel mot ett mål. Norge avdramatiserade VM-finalen, defilerade mot guldet. Målvakten Solberg knäckte fransyskorna, hennes andra halvlek var helt osannolik. Ett lite snöpligt slut på VM-turneringen faktiskt. Spänningen hann knappt kännas förrän den tvärdog. Sverige kan sträcka på sig: Norge tappade en poäng längs vägen, det var mot oss.

Norsk speed mot fransk list

Norge och Frankrike gör upp om guldet i damernas handbolls-VM. Inte oväntat på något sätt, även om jag flaggat för Danmark. Och nära final var dom ju onekligen, danskorna. Ledning större delen av tiden i semin mot Frankrike, chans till åtminstone förlängning in i det sista. Men så klart vann fransyskorna - 23-22. Deras förmåga att nästan alltid sega sig ikapp och gå segrande ur jämna matcher är enastående. Hur eller varför begriper nog ingen, allra minst Danmark igår. Norge vann sin semifinal desto lättare, 28-21 mot Spanien.

*. *. *

Finalen blir ett möte mellan helt olika handbollsskolor. Norsk tuta & kör, fransk hålla i & hålla ut. Modernt mot gammeldags. Uppskruvat mot nedtonat. Jag ska erkänna att jag har lite svårt för Norges intensivhandboll. Den går för fort, jag hänger inte med ens från tv-fåtöljen. Ja, jag förstår. Det beror på min ålder. Så där spelade man alltså inte handboll när jag var ung. Sprang gjorde vi, absolut. Men det är det norskorna inte gör. De flyger. Programmerade i flock. Utklassar motståndarna, utklassar tv-tekniken: när repriserna vevas har Norge redan hunnit göra nästa mål. Njutbart att titta på? Nja. Bitvis rörigt, stundtals provocerande. Och förvisso imponerande, om man lyckas tänka bort forntiden.

*. *. *

I Frankrikes sätt att spela handboll kan man i alla fall ana spår av hur sporten en gång var. Växlande tempo, konsekvent metodik, mycket kraft på försvarsjobbet. Snabba omställningar vid valda lägen, men gärna klassiskt uppställt spel. Taktisk smartness, teknisk briljans på alla händer. Frankrike har sällan färre än tio olika målskyttar i sina matcher, veterancoachen Krumbholz lämnar ingen utanför. Men räcker det i finalen? Inte om Norge - bokstavligt talat - får bestämma takten. Inte heller om Norge vinner målvaktsmatchen, vilket är troligt. Bara om matchen står och väger - och fransyskorna tycker sig ha minsta lilla vittring på guldet. Då vill jag inte vara lusekofta, den saken är klar.

Sorti utan skam

Sverige-Frankrike 26-31. Inget misslyckande, ingen skam. Sveriges handbollsdamer lämnar VM med all heder i behåll. Det fanns en gräns - och som så ofta förr gick den vid just Frankrike. Jag trodde på fullt allvar att vi närmat oss, att vi skulle ha en chans den här gången. Men nej. Halvvägs hängde vi med, sen växlade fransyskorna upp. Och då är det ju liksom bara att ge sig. Vilket lag! Vilka spelare! Vilken försvarsmur! Vilken bredd på den offensiva kvalitén; så gott som alla gjorde mål, ingen enskild spelare fler än fyra.

*. *. *

Sverige föll aldrig igenom, viljan och stoltheten var för stark, men speltekniskt kunde vi helt enkelt inte mäta oss. Viktiga pjäser som Roberts och Lindkvist blev nästan uppätna av det franska försvaret. Utan dem inget flow. Hagman och Blohm höll oss kvar, Ryde i buren gjorde sitt. Tomas Axner, förbundskaptenen, hade kanske inte sin bästa dag på jobbet. Inte heller sin lättaste. Han blandade och gav, roterade och skruvade på niometersuppställningen, bytte Ryde mot Bundsen ganska oförklarligt. Det var f ö där matchen gick: Bundsen släppte sju av sju, när Ryde kom tillbaka var Frankrike loss.

*. *. *

Ingen skugga på Axner. Hade han inte skruvat och roterat kunde han anklagats för handlingsförlamning - en dödssynd för vilken coach som helst. Och som sagt, ingen skugga över laget heller. Problemet var motståndet. Detta bollskickliga och genomtaktiska Frankrike. Som nu ställs mot Danmark i semifinalen. Given utgång? Det skulle jag inte ta gift på, trots allt. Varje match är ny, Danmark har sett starkt ut så här långt. Men tack Sverige för en väl genomförd turnering. Givet den allt annat än snälla lottningen var kvartsfinal mer än godkänt.

Alla älskar kval - eller?

Kvalfotboll. Djävulens påfund, tänker jag. Å ena sidan: ett Halmstad som blivit trea från slutet i allsvenskan på rekordhöga 32 poäng. Å andra sidan: ett Helsingborg som efter en svajig säsong blir rekordsvag trea från toppen i serien under. Varför matcha sådana lag mot varann - och mot slumpen, tillfälligheterna, ödet? För att feta pengar går före sportslig rättvisa. För att sådana som du och jag, dvs publiken, vill. Vi älskar dramaturgin med kval, tror ”djävulen”. Själv hade jag överlevt utan; det är fotboll jag älskar, inte lotteri.

*. *. *

Med detta sagt konstaterar jag att Halmstad var som sämst när det gällde som mest. Att 1-0-övertaget från första mötet blev till en fälla i gårdagens retur. Laget behövde ju bara odla sin specialité: hålla nollan, riskminimera, säkra bakåt. Förlita sig på inövad feghet, om man så vill. Ett farligt vägval i säsongens trettonde timme. Var fanns modet? Tron? Tryggheten? Svar: det fanns i Helsingborg. Därav slutresultatet: 1-3. Brutalt ur ett Halmstadperspektiv, men logiskt. När ett lag har allt att förlora och det andra laget allt att vinna, ja då fixar ödet resten. Möjligen i kombination med tränarna, det är väl trots allt dom som preparerar spelarna för match.

*. *. *

Avslaget på handbolls-VM igår. Två kvartsfinaler utan nerv. Danmark gick energisnålt mot Brasilien, vann ändå bekvämt. Och värdnationen Spanien - gynnat av en tillrättalagd lottning - knipsade av ett förbluffande svagt Tyskland från turneringen. Hoppas det blir värdigare kvartsfinaler ikväll. Sverige i den ena. Heja.

Fixstjärnan borta, laget på plats

Sverige-Rumänien 34-30. Intrycket består: Sverige tillhör damhandbollens absoluta gräddskikt. Vinner när man ska. Vinner när man måste. Vägrar förlora - åtminstone hittills i detta VM. Frankrike nästa, i kvartsfinal. Förr en närmast omöjlig uppgift, nu en fullt möjlig. Så här borde det inte vara. Nån som minns Bella Gullden? Fixstjärnan. Spelmotorn. Den oersättliga, som många sa eller fruktade när hon slutade i landslaget häromåret. Idag är Gullden glömd - och svensk damhandboll bättre.

*. *. *

Nej, jag är inte ute efter att ta något från Bella Gullden. Hon var verkligen en sällsynt begåvad handbollsspelare. Men ibland blir det så: när solisten lämnar scenen skärper sig ensemblen. Här sammanföll det lyckligtvis också med ett förbundskaptensbyte. Signell gick, Axner kom. Bingo, som Loket skulle ha sagt. Axner - och hans assistent Johanna Wiberg - ärvde förvisso ingen Gullden, däremot en massa talang och ambition. Individer att lyfta, potential att förädla.

*. *. *

Det är smått sensationellt att se hur väl Axner och Wiberg lyckats. Hur komplementsspelare blivit nyckelspelare, hur lösa delar blivit ett sammansvetsat lag. Roberts, Lindkvist, Blom, Lagerquist, Strömberg...plötsligt slår det gnistor om allihop. Jenny Carlson igår, inte minst. Från bänken till banan i kärvt läge, fyramålsskytt några minuter senare. På Signells tid var hon inte ens med i snacket. Punkt för smickret, annars låter det väl som att jag utropar ”nya” Sverige till världsmästare.

*. *. *

En sådan upplösning har jag trots allt svårt att se. Frankrike i kvarten blir rimligen stentufft, det kan ta slut redan där. Och som guldfavorit håller jag fast vid Danmark. Deras försvars- och målvaktsspel har varit exceptionellt så här långt. Norge, som igår eliminerade regerande världsmästarna Nederländerna, går förstås inte att räkna bort. Men oavsett kvarstår faktum: Sveriges damer har sällat sig till de bästa bland de bästa i världshandbollen. Häftigt, häftigt.

Nu är Sverige med i matchen

Sverige-Norge 30-30. Jaha. Nu blir det intressant att se vilken av de två förhandsfavoriterna Norge och Nederländerna som inte når kvartsfinal i årets handbolls-VM. Det inbördes mötet i morgon lär avgöra saken. Om nu inte Sverige står på öronen mot Rumänien. Vilket Sverige inte gör. Axners damer är för bra för det. För smarta, för skärpta, för sugna för att sumpa läget. Pinnen mot Norge kändes som ett kvitto: Sverige är där. Bland de allra bästa i världen. Taktiskt, tekniskt, mentalt inte minst. Vika ner sig finns inte, viljan verkar vara enorm.

*. *. *

Då har ändå Sverige en sak ”tillgodo”. Målvaktsspelet. Ännu ingen fullödig insats där, trots flitiga byten. Faller den pusselbiten på plats framöver kan, förlåt en klyscha, allt hända. Mot Norge var det annars intressant att se hur den svenske förbundskaptenen frångick sina normala principer - utom just på målvaktsposten där alla tre alternativen luftades. Men i övrigt stramt. Samma grunduppställning matchen igenom, inga byten för bytenas skull. Ett enda undantag - och det skulle visa sig bli nog så betydelsefullt. Elin Hansson tidigt ut från vänsterkantpositionen, Olivia Mellegård tidigt in.

*. *. *

Det var Mellegård som fixade 30-30 i slutsekunden. Det var hon, jämte Lindkvist och Roberts, som ”bar” Sverige genom en stundtals jävulsk uppförsbacke. 17-21 halvvägs in i andra halvlek, 28-30 dryga minuten kvar. Domslut som kunde diskuteras, marginaler som tycktes vara emot. Mellegård & Co såg inte hindren för alla möjligheter. Mäktigt, otroligt imponerande. Det var ändå ”oslagbara” Norge vi mötte. Och så klart måste jag nämna även Nathalie Hagman. Nio mål den här gången, överlägsen etta i VM-turneringens skytteliga. Pånyttfödda veteraner är det bästa jag vet.

Rått & blandat från handbolls-VM

VM i damhandboll pågår. För första gången med hela 32 deltagande nationer. Vilket avspeglas i matchresultaten. 58-17, 55-15, 48-10 är några av alla flagranta exempel som passerat. På vilket sätt det skulle vara bra för handbollen förstår jag inte. Stimuleras småflickor i Puerto Rico och Uzbekistan till att börja med en sport där deras landslag förnedras inför öppen ridå? Utvecklas svensk damhandboll av möten med obefintligt motstånd? Är 55-15 bra tv? I min värld - nej, nej och åter nej.

*. *. *

Konkurrens efter bärkraft vore bättre. A-VM för de stora, C-VM för de små. Och däremellan ett B-VM för mediumkategorin. Lär av boxningen, höll jag på att säga. Det finns en anledning till varför flugviktare inte konsekvent matchas mot tungviktare; ingen ser den sportsliga rättvisan, ingen tror att positiv utveckling sker genom kopiöst med stryk. Men nog av, snart är den tradiga transportsträckan i handbolls-VM över. Först dock Norge-Puerto Rico samt Sverige-Kazakstan ikväll. Högriskmatcher för nya bisarra resultat. Usch.

*. *. *

Hur sevärd och underhållande ”riktig” handboll kan vara visade Sverige och Nederländerna häromkvällen. Två jämbördiga lag, rasande tempo, tätt i målprotokollet. 31 lika till slut, himmelsk rättvisa. Lite sorgligt att antingen Sverige eller Nederländerna sannolikt ryker innan kvartsfinalerna. Förhandsfavoriten Norge finns i samma grupp och endast två lag går vidare. Å andra sidan: favoriter är till för att vältas. Och oslagbara är de ju inte, norskorna. Bara nästan. Själv tror jag att Danmark eller möjligen Frankrike står där som världsmästare till slut.

Axplock från årets allsvenska

Långt utdragen. Bitvis underhållande. Konstant intressant. Vad snackar jag om? Allsvenskan i fotboll 2021 så klart. Jag såg ett otal matcher - tack Discovery + - och tänkte försöka mig på en sammanfattning nu när allt är över. Inte lätt men välment. Håll till godo.

*. *. *

Jag börjar bakifrån. Vilken anfallare stod noterad för 5 mål efter 29 omgångar - men för 9 efter den 30e och sista? Just det, Hammarbys Malmökille Astrit Selmani. Värvad från Varberg för att leverera, som det heter. Och det gjorde han ju - i grevens tid. Fyra mål mot Kalmar i en sällan skådad urladdning. Där räddade Selmani sitt renommé, sin säsong, sitt kontrakt med Bajen, sin attraktionskraft på marknaden. Ett mål betyder så mycket, fyra på en gång öppnar plånböcker.

*. *. *

En annan udda niomålsskytt i årets allsvenska var Jakob Bergström, Mjällby. Jag svär: sju eller åtta av de målen gjorde Bergström stående på mållinjen eller möjligen någon halvmeter därifrån. Skjuta i klassisk mening har han lite svårt för, min specielle Mjällbyfavorit. Men ingen slår honom i konsten att liksom peta in bollen. Slänga fram en tå, en skalle, en kroppsdel vilken som helst. Jakob Bergström, de osköna målens okrönte kung.

*. *. *

Årets tränare? 1. Henrik Rydström, Kalmar. 2. Anders Torstensson, Mjällby. 3. Joakim Persson, Varberg. Tre herrar som gjorde stort av smått. Persson hade jag nästan tänkt sätta som etta - men i sista omgången ”svek” han mig. Förklaringen till varför Ejupi och Simovic saknades i matchtruppen mot Mjällby var alltför svårköpt: ”de har utgående kontrakt”. Om alla tränare resonerat så hade nog slutomgången fått ställas in i brist på fulltaliga lag. 

*. *. *

Årets flopp? Norrköping eller Häcken, fritt val. Göteborg var länge ett bud men där kom en remarkabel uppryckning mot slutet. Att Ö-lagen åkte ut kallar jag inte flopp, det var mer eller mindre väntat. Mindre i Örebros fall, sett till förhandstipsen. Men byter man tränare tre gånger och går totalbom på spelarmarknaden (Hamid, Besara) ja då ber man om trubbel. 

*. *. *

Årets ”skilda öden”:  Halmstad och MFF spelar 0-0 i båda sina inbördes möten. Jämnt styrkeförhållande? Nja, sluttabellen sa något helt annat. Guld för MFF, överlevnadskval för HBK. 30 omgångar tar ut sin rätt. 

*. *. *

Årets bästa alla kategorier: fotboll återuppväcktes som publiksport, gå på match blev ett tillåtet folknöje. Må det hålla; fjolårets öde arenor vill ingen ha tillbaka. Årets sämsta alla kategorier? ”Hata, hata, hata Örebro”. Allsång i Degerfors supporterled, ledd och dirigerad av lagets stjärna Victor Edvardsen. 

*. *. *

Årets lag slutligen. Här går jag helt och hållet på personliga favoriter, objektiv klassificering överlåter jag åt andra. Målvakt: Carl-Johan Eriksson, Mjällby. Trebackslinje: Anel Ahmedhodzic, MFF, Carlos Gracia, Mjällby, Joseph Baffo, Halmstad. Femmannamittfält: Jonathan Levi, Norrköping, Magnus Eriksson, Djurgården, Bonke Innocent, MFF, Simon Olsson, Elfsborg, Eric Otieno, AIK. Anfallare: Robin Simovic, Varberg, Astrit Selmani, Hammarby. Bänk: Stojan Lukic, Varberg, Piotr Johansson, Kalmar, Simon Strand, Elfsborg, Alexander Bernhardsson, Elfsborg, Antonio Colak, MFF, Jakob Bergström, Mjällby. 17 nämnda, många fler glömda. Slut för i år, tack för i år.

MFF gjorde det igen

MFF-Halmstad 0-0. MFF gjorde vad omständigheterna krävde: tog den poäng som fattades för att säkra ytterligare ett allsvenskt guld. Det sjätte, eller möjligen sjunde, bara sen 2010. Lätt att tappa räkningen på nåt som blivit stapelvara. En sak vet jag: årets poängskörd - 59 - är den lägsta MFF vunnit guld på sen allsvenskan blev 16-lagserie. Det gör inte triumfen mindre imponerande. Tvärtom. Toppen har varit ovanligt jämn, lagen har s a s gnagt på varandra. AIK blir tvåa på samma poäng som MFF, Djurgården och Elfsborg följer tätt inpå. Och Hammarby slutar femma på 53 poäng vilket i fjol räckt med råge till stort silver.

*. *. *

0-0 i Malmö kan se ”spännande” ut, men faktum är att resultatet bedrar. Halmstad var aldrig nära ett mål eller ens en målchans. Försökte inte, förmådde inte. Anfallsspel har inte funnits i HBK:s dna på hela säsongen, 21 gjorda mål på 30 matcher säger allt. Försvaret däremot. Mycket imponerande, otroligt svårforcerat. MFF skapade några halvlägen, inget riktigt hett (vad jag kan minnas). Behövdes ju inte heller, givet förutsättningarna. Matchen som sådan var slätstruken, närmast torftig. Det var som om båda lagen spelade på kryss - Halmstad i tron att det skulle räcka för att undgå kval. Och föralldel, nära var det. Först i slutminuten kom Degerforsmålet som sänkte HBK till fel sida strecket.

*. *. *

Om själva matchen i Malmö blev lite matt så var guldyran desto maffigare. Planstormning direkt på slutsignalen. Allsång i supporterleden, skumpasprut i spelarleden. Genuin glädje. Säkert en del lättnad också. Säsongen har varit lång, spelschemat dubbelt; allsvenskan plus Champions league. Pressen den gamla vanliga: MFF ska ta guldet, inget annat. Jag tillhörde dem som inte trodde det var möjligt just i år, men det var det ju. Bevisligen. Starkt jobbat.

Ett Sverige i förvandling

Tycker mig ana viss upptrappning i coronakriget. Klappjakt på vaccinvägrare, hot om skärpta restriktioner. Trist. Tröttsamt. Tröstlöst. Två år i strypkoppel liksom. Jag trodde det var över. Nej, inte trodde. Hoppades. Men runt pandemiknuten lurar tydligen ständigt nya mutationer. Och vaccinvägrarna, vad gör man med dem? Fördömer eller förstår? Själv fullvaccinerad väljer jag att förstå. Människor är individer, alla springer inte åt samma håll. Somliga går sin egen väg. Fattar självständiga beslut, grundade på personlig övertygelse. Jag har principiell respekt för det. Hundraprocentig uppslutning kring ett vaccin kan man möjligen uppnå i en kuvad befolkning - men där är inte Sverige. Än.

*. *. *

Magdalena Andersson har blivit statsminister. Sveriges första kvinnliga. Exakt 100 år efter att allmän och lika rösträtt infördes i landet. Svindlande tankar; 1921 var min mamma ett litet flickebarn på fyra år, i ett Sverige som så långt omyndigförklarat alla vuxna kvinnor. 2021 är mitt yngsta barnbarn en liten flicka på fyra år, i ett Sverige där högsta politiska ämbetet kan beträdas av en kvinna. Det sker en del på 100 år. Inte av sig självt, inte utan kamp. Respekt alla som bidragit till utvecklingen av det mänskliga förnuftet. Vem sa att det var bättre förr? Tyvärr tvingas jag konstatera att Andersson haft otur de första dagarna på nya jobbet. Eller om det gick lite fort med laguttagningen kanske. Några av ministrarna hann knappt börja förrän de kom ut som stolpskott.

*. *. *

Här har vi en som i närtid samlat på sig nio ärenden hos kronofogden. En annan som är under polisutredning för att ha vidrört en kvinna på ett sätt som helt säkert hade gått för sig 1921 - men inte nödvändigtvis här och nu. En tredje som blivit utsedd till kulturminister utan att ens vara medlem i partiet (s) eller det minsta förankrad i dess politik. Och som redan lyckats göra några halsbrytande intervjuer i offentligheten. Felfria människor existerar förvisso inte, men för lämplighet trodde jag det fanns gränser. Nå. Magdalena Andersson får väl trösta sig med den SCB-undersökning av väljarsympatierna som kom idag. Sossarna får 29 procent, den rödgröna sidan totalt en majoritet av mandaten. En käftsmäll på den blåbruna oppositionen som tagit ut valsegern i förskott. Det blir nog en match om saken, trots allt.

Om damfotbollens utveckling...

Ett påstående som numera får passera oemotsagt är det där om ”damfotbollens fantastiska utveckling”. Man s-k-a tycka så, det är liksom politiskt korrekt. Men är det sant? Nja, möjligen till hälften. Är det bredden som avses finns det substans i påståendet; antalet länder som utövar damfotboll har ökat stadigt under senare år, i Europa inte minst. Är det toppen som avses saknas däremot all substans. Samma gamla nationer dominerar, ingen outsider ser ut att ens närma sig.

*. *. *

Kolla det pågående VM-kvalet. England vann med 20-0 igår. Mängder av andra matcher har slutat med tvåsiffriga resultat. Sverige spelar i en grupp där man inte k-a-n förlora eller tappa poäng. Klasskillnaden är för stor, spänningsmomentet obefintligt. Mot den bakgrunden tycker jag det är fantastiskt att - som i Malmö igår - över åttatusen människor går på match. Men glädjande förstås. För spelarna, för damfotbollen i stort. Själv borde jag nog skämmas. Jag pallade tjugo minuter i tv, sen insåg jag att matchen mot Slovakien skulle bli lika upphetsande som att titta på ett äggakok.

*. *. *

Herrfotbollen har sitt San Marino, sista blåbäret. Damfotbollens problem är att det finns på tok för många San Marino’s. ”Utvecklingens” pris, antar jag. Alla kan - och får, tack och lov - spela fotboll, men det tar tid att bygga konkurrenskraft. Oöverskådlig tid. Det skadar kanske inte att ha i minnet när man ska värdera Sveriges prestationer och positioner i sammanhanget.

Allsvensk spänning in i det sista

Nej, inget kavajguld till MFF. AIK:s seger mot Elfsborg igår kväll (4-2) var i ett himmelsblått perspektiv det sämsta som kunde hända. Fotbollsallsvenskan 2021 kommer nu att avgöras i allra sista omgången - och förutsättningarna blev plötsligt ganska delikata. Visst, MFF har två poäng och tio plusmål att gå på gentemot AIK. Det kan se tryggt ut, en pinne räcker ju. Med reservation för att AIK gör en - helt osannolik - tvåsiffrig skandalkross på ett Sirius som spelat klart för säsongen. MFF:s uppgift är i vilket fall marigare. Halmstad slåss för sin allsvenska existens (utan kval), en motivationsfaktor man inte skojar bort. Det gör man förvisso inte med MFF:s heller: guldet står på spel. Målet för säsongen, meningen med livet. Och just i detta ligger kanske fallgropen.

*. *. *

I grunden är MFF naturligtvis ett bättre lag än Halmstad BK, annars hade inte tabellen sett ut som den gör. Men så har vi det här med avvikelser i enstaka matcher. Som när MFF mötte Mjällby för några veckor sen. 0-1. Inte ens jag skulle hävda att det berodde på att Mjällby blivit ett bättre fotbollslag än MFF. Snarare tillfälligheter. Lite flyt å ena sidan, lite oflyt å den andra. Vinna på ”beställning” är sällan lätt, kryssa kan vara svårt nog om inte stjärnorna står rätt. På lördag i Malmö tillkommer dessutom omständigheter bortom det normala. Ponera att det står 0-0 eller 1-1 med kvarten kvar, hur gör MFF då? Öser på för ett segermål som inte behövs? Backar hem för att säkra den pinne som rimligen räcker - med de risker det innebär? Halmstad lär göra som vanligt: försvara sig skickligt, förlita sig på de ströchanser framåt som alltid dyker upp under en match.

*  *  *

Ta nu detta för vad det är. Spekulationer. Möjligen löst grundade. Och då har jag inte nämnt ett ord om - vädret. Snökaos och vinterbus hotar, såg jag i någon prognos. Vilket i och för sig vore ett logiskt slut på allsvenskan 2021. Håller man på långt in i december ber man om problem med att spela fotboll i traditionell mening. Hoppas ändå att avgörandet sker under sjysta former. Inte på nåt kufiskt domslut. Sådana har det varit nog av under säsongen. Grundtips: MFF står pall. Personlig förhoppning: samma. I valet mellan MFF och AIK skulle allt annat kännas både ansträngt och abnormt. Är man Malmöbo så är man.

Sydis som SD-tomte

Inte ofta man ser krigsrubriker i Sydsvenskan. Ett undantag dock idag. ”Jimmie Åkesson kaosets segerherre” vrålar tidningen över ett helt uppslag. Hade jag inte vetat bättre skulle jag trott att Sydis blivit ett propagandaorgan för SD. Men så är det nog inte, så råkar det nog bara bli. Man kan aldrig vara helt säker i tider som dessa; normaliseringsvågen sköljer liksom över Åkesson och hans parti, medierna medverkar mer eller mindre medvetet. Samtidigt blir vi som avskyr SD:s politiska tankegods allt färre, snart nog får vi kanske be om ursäkt för vår existens.

*. *. *

Nå. Bortsett från rubrikformat och det propagandaliknande anslaget i stort är jag beredd att hålla med Sydsvenskan - i sak. SD kom onekligen ut som vinnare från veckans skandalartade riksdagskaos. Partiet fick igenom den förändringsbudget man förhandlat fram tillsammans med ”pysslingarna” M och KD. Partiet fick sitt främsta hatobjekt - MP - att helt sonika lämna regeringen. Partiet som genom sin blotta existens är roten till demokratins sönderfall - tro mig, så här gick det inte till innan SD stövlade in i riksdagen - lät andra göra bort sig inför öppen ridå. Skickligt spelat, absolut. Säkert lönsamt i kommande opinionsmätningar - för att inte tala om nästa års val. 30 procent? Potentialen finns, det är bara att inse.

*. *. *

Såg förresten delar av SD:s landsmöte igår. SVT sänder ju, också det en del i normaliseringsprocessen. Mycket från talarstolen handlade om aktivt stöd till återvandring. Förmå invandrare att lämna landet, kort sagt. Särskilt sådana som i en SD-definition inte sköter sig. Arbetar, behärskar språket, omfamnar svensk kultur osv. Exakt hur dessa människor skall förpassas till forna hemländer framgick inte. Skeppas iväg? Flygas? Bruna bussar? Hursomhelst. Självbelåtenheten var översvallande bland partiets företrädare, segerruset gick genom rutan. Och då hade de inte sett dagens rubrik i Sydsvenskan.

Bevare mig för Var...

MFF-Zenit 1-1. Å ena sidan: Var-straffen som gav ryssarna kvitteringsmålet på stopptid gitter jag knappt kommentera. Nöjer mig med att konstatera att den med lätthet platsar på min egen tio-i-topplista över fotbollshistoriens löjligaste straffsparkar. Å andra sidan: MFF fick ett par Var-domslut med sig. Bland annat det som berövade Zenit ett till synes korrekt kvitteringsmål. Å tredje sidan: det var bättre förr. När domar’n dömde.

Mjällbys egen plog bästa snöröjaren

Östersund-Mjällby 0-2. Försenad avspark sedan Mjällbybussen råkat ut för en trafikincident på vintriga vägar. Förlängd match pga ihållande snöyra som krävde två spelavbrott - ett timslångt, ett kortare - för skottning och plogning. Detta var Norrland sen november och parodi på normal fotboll. Först vid 23-snåret ljöd en slutsignal - och då stod han där som matchhjälte, Mjällbys egen plog Jakob Bergström. Vem skulle göra båda målen om inte han?

*. *. *

Jag har skrivit det förr: det finns blott en Jakob Bergström i allsvenskan. Han, bara han, spelar som han pratar. Fritt ur hjärtat liksom. Rakt, krokigt, briljant, bedrövligt. Bergström blandar och ger, förställer sig aldrig, kämpar livet ur sig alltid. Snubblar på bollen som han snubblar på orden men kommer ut med hedern i behåll. Och dialekten; Bergström är karlskronit i grunden, herregud vad det hörs. Allsvenskans roligaste intervjuoffer, helt klart. Fotbollsmässigt är han som bäst under vidriga omständigheter, därför blev jag inte förvånad att just han avgjorde gårdagens match.

*. *. *

Med segern säkrade Mjällby kontraktet. Befriande skönt. Och förbannat bra gjort. Säsongen har kantats av tränarbyte och spelarturbulens, ett tag var det väldigt svårt att se ett lyckligt slut. Vändningen kom med Anders Torstensson som ny tränare - och vissa lätt provocerande förändringar i lagbygget. Stjärnor ut, arbetsmyror in, enkelt uttryckt. Eriksson tillbaka mellan stolparna, Amin Sarr och Elias Andersson som kvalitetshöjande lån. Trist för de som offrades - Löfquist, Blomqvist, Adu - men all min respekt för Torstenssons mod.

Hopp & flopp från forna handbollsstan

Trogen mitt ursprung följer jag Karlskronalagen i handboll med obrutet intresse. Stämningsläget just nu är blandat: jag gläds med IFK, lider med HIF. Allt efter aktuella resultat och prestationer i respektive serie. Kan man inte få hela kakan får hälften vara gott nog, så att säga. IFK Karlskrona råkar ju dessutom vara min bättre hälft. Det var IFK som en gång i tiden ledde mig in på handbollsspåret, det var där jag fick mina första idoler. Lars Alexandersson, Inge Fredin, Ove Bark m fl. Smärtsamt längesen, men jag minns dem som igår. Min sympati för HIF Karlskrona är inte historiskt rotad på samma sätt, snarare bara geografiskt betingad. Allt från ”staun” har en vrå i mitt blekingska hjärta.

*. *. *

IFK ligger i division 1 numera. Nivå 3 i systemet. Inte så illa som det låter. Anrika IFK - alltjämt topp 15 i handbollens maratontabell - har haft sina hundår under 2000-talet. Vacklat på konkursens rand, tvångsdegraderats, varit i mörkaste källaren och vänt. Blivit frånsprunget och distanserat av HIF, tappat den förr så självklara positionen som bäst i stan. I det perspektivet känns division 1 ändå okej för IFK. Och som sagt, den här säsongen har börjat bra. Förrädiskt bra, misstänker jag. En enda förlust på sju matcher så här långt, tvåa i tabellen bakom minst lika anrika Drott. Allsvenskan i sikte? Nja, sakta i backarna...IFK har de svåra lagen kvar innan serien vänder. 

*. *. *

Om man, som jag, bara kollar matchprotokollen ser IFK alltför tunt ut för att hålla i längden. Samma fyra spelare gör konstant 80 eller ibland närmare 90 procent av lagets alla mål (Malmösonen Victor Grevstad flest). Det tyder på två saker: vass topp, smal bredd. Ett lag som inte är riktigt komplett, framförallt inte med allsvenska mått. Ett lag som heller inte tål skador på någon i de fyras gäng. Chansen/risken till uppåtkval är dock inte orealistisk. Det ”skumma” med division 1 är ju farmarlagen, alltså ligaklubbarnas bilagor. Fem av tolv lag i IFK Karlskronas division 1-serie är av den typen och de deltar på sätt och vis utom tävlan. Får inte flyttas upp helt enkelt - två divisioner måste skilja till A-laget. Det innebär, teoretiskt, att IFK kan sluta åtta i serien och ändå få kvala. Mot t ex HIF, svindlande tanke.

*. *. *

Nu tror jag förstås inte att det ska behöva gå så galet för Karlskronas numera ledande handbollsklubb. Men nog anar man kris. Den stående målsättningen om ligacomeback har redan kraschat. Ett lag som förlorar sex av de tio första matcherna kan aldrig komma tillbaka i någon toppstrid. Min känsla är annars att HIF har allt som krävs för spel på högsta nivån. Sportchef (ikonen Tobias Karlsson), marknadsgrupp, visionär ledning, publik inte minst. Allt - utom ett fungerande lag. Vad sådant beror på vet jag inte, spelare för spelare ser det ju rätt starkt ut. Här och nu är det som det är: HIF Karlskrona är indraget i allsvenskans bottenstrid. Och möter närmast de tre topplagen på rad. Panik? Inte än kanske, men bra nära.

Uppstickaren från Uppvidinge

Roade mig med att googla Alstermo. Tätort i Uppvidinge kommun. Kronobergs län, Småland. Skogsrikt, folkfattigt. 875 invånare, varken mer eller mindre. Intressant med detta? Här häckar Sveriges för stunden hetaste handbollsklubb. Amo Handboll. Obesegrad etta i allsvenskan, men framförallt: en ren sensation i svenska cupen. I kvartsfinalen eliminerade uppstickaren från Uppvidinge ligalaget Skövde. Vann både hemma och borta, gjorde 76 mål totalt! Hur är sådant möjligt? Hur bygger man succé i en småländsk avkrok?

*. *. *

Om man bott i bygden själv hade man kanske vetat. Nu gör man inte det, därför får man spekulera. Eller föralldel - låta bli. Klart är att det kostar att göra en ”Alstermoresa”. Laget kryllar liksom inte av bygdens söner, tvärtom. Det allra mesta är värvat utifrån. Och ingen ska inbilla mig att meriterade handbollsspelare flyttar till mörkaste Småland för att det prasslar i lövskogarna. Det måste vara något annat som prasslar. Ta nu inte detta som uttryck för moralisk indignation; modern elitidrott är så. Fri marknad, förmånliga kontrakt, en typ av budgivning. Allt förutsätter förstås externt stöd - och hur det ser ut i Amo Handboll vet jag som sagt inte.

*. *. *

Kanske finns det en lokal ”Percy Nilsson” bakom den spirande framgångssagan? Eller också - mer troligt - är det företagen på orten som möjliggjort projektet. Det finns några med ekonomiska muskler: Alstermo Bruk det äldsta och mest kända, Amo Kabel det med tydligast direktkoppling till klubben. Synliggjort alltså redan av klubbnamnet: fram till 2017 Alstermo IF, nu rätt och slätt Amo Handboll. I paketet ingår även ett adekvat namn på hemmaarenan: Amo Kabel-hallen. Dimensionerad för drygt 700 åskådare, vilket betyder att nästan alla i Alstermo kan gå på match. Än så länge. Skulle laget gå upp i ligan - och något annat förefaller just nu uteslutet - kan det bli problem. Handbollsförbundet ställer vissa krav på publikkapacitet, exakt vilka har jag glömt, men 700 är ganska säkert under normen. 

*. *. *

Kort om laget. Eller rättare sagt om dess främste profil. Minik Dahl Hoegh vid namn. Grönländsk (!) landslagsikon, 36 år fyllda, internationellt meriterad. Tolvmålsskytt i senaste matchen mot Skövde, succéomsusad sen den dan han kom, nu kontrakterad till 2023. Runt honom en massa duktigt folk, flera med förflutet på högre nivåer. Och över alltihop Andreas Stockenberg - presentation överflödig - som ansvarig tränare. I Alstermo, av alla oansenliga små prickar på Smålandskartan. Handbollsvännen i mig är svårt road av exemplet.

Tragedin i Hässelby

Hur många barn i Sverige lever farligt i närheten av dem de älskar mest? Frågan är plågsam, men relevant. Helgens tragedi i Hässelby var så sorglig att den knappt låter sig berättas: en pappa som bokstavligt talat dumpar sina två barn från femte våningen efter att först ha skadat dem med stickvapen. Det ena barnet avled, det andra uppges kämpa för sitt liv. Pappan sitter anhållen, misstänkt på sannolika skäl, inte dömd. Hur kan sådant hända? Hur kan alla mänskliga spärrar bara släppa? Vad hade de här barnen gått igenom innan det fasansfulla slutet?

*. *. *

Alla barn älskar sina föräldrar. Utan dem är de hjälplösa i späd ålder. Alla borde få vara älskade tillbaka. Villkorslöst och alldeles självklart. Men tyvärr. Framför ”alla” måste fogas ett ”nästan”. Hässelbyexemplet är inget isolerat undantag. Barn som fallit offer för brutalt föräldravåld har vi läst om förr - och vi kommer att få läsa om det igen. Så länge vuxna kan sätta barn till världen, så länge finns risken. Förutsättningarna är liksom kravlösa. Missbruksproblematik, mental ohälsa, obefintlig impulskontroll, olyckligt liv; inget spelar roll, vem som helst kan och får bli mor eller far.

*. *. *

Nej, jag förespråkar inte lämplighetstest eller dylikt. Det vore befängt. Kärlek känner varken klass- eller funktionsvarianter, mammor och pappor som behandlar sina barn med naturlig respekt finns i alla ”lager”. Säkert också undantagen. Barnet bryr sig föga: mamma är bäst, pappa är näst bäst fast starkast. Oavsett jobb, status, livssituation i stort. Tillit och trygghet går före - på vägen mot ett eget vuxenliv. Just därför väcker tragedier som den i Hässelby djup sorg mer än ytligt ursinne. Barn väljer inte sina föräldrar, men föräldrar väljer bort sina barn. Det går inte att förstå.

Bra match, dunkel framtid

Spanien-Sverige 1-0. Nej, ingen direktkvalificering till nästa års fotbolls-VM för svensk del. Dock en markant spelmässig uppryckning jämfört med Georgienfloppen i torsdags. Detta var ett Sverige som föll med all heder i behåll. Ett Sverige som gav Spanien en match och drömmen om gruppseger ny näring. Hoppet levde fram till 87e minuten. 0-0 så långt, svenska möjligheter till mål vid flera tillfällen. Sen tog skickligheten ut sin rätt: ribbskott, retur, ridå. Morata målskytt. Han av alla, stjärnan som ”aldrig” gör mål. Snopet men uthärdligt; Spanien var - och är - snäppet bättre än ett bra Sverige, det kommer man inte ifrån.

*. *. *

Janne Andersson, den svenske förbundskaptenen, upphör inte att förvåna. Den här gången bytte han ut Forsberg och Kulusevski redan efter en dryg timme. Ett mysterium för alla vänner av kreativitet. Kanske för spelarna själva också: båda såg fräscha ut, båda tycktes ha mer att ge. Samtidigt har han ju ett rätt hopplöst jobb, Andersson. Hur han än gör är vi alltid några gnällspikar som menar att han gör fel. Pinsamt förstås. För oss, inte för honom. 

*. *. *

På en punkt framhärdar jag: förbundskaptenen borde förklara sig i fallet Zlatan. Hur han tänkt och resonerat kring uttagningen av en 40-plussare, låt vara Sveriges bäste fotbollsspelare i ett historiskt perspektiv. Men här och nu? Eventuell inverkan på gruppdynamiken? Åldern som sådan? Framtidsvisionen? Nästa steg: exakt när är Zlatan’s tid i landslaget förbi? Får han bestämma det själv? Eller har Janne Andersson ångrat sig - och hur gör han då? Petar Zlatan rakt av till nästa samling? Min känsla är att förbundskaptenen murat in sig i ett hörn, svårt att komma ur. Helt i onödan.

*. *. *

Mot Spanien fick Zlatan blott en dryg kvart, det kan förvisso ha varit en första signal om definitiv reträtt. Han såg ut ungefär som mot Georgien: vann en del i luften, försökte sätta lagkamrater i lägen, osjälvisk nästan till oigenkännlighet. Zlatan är fortfarande för bra för att vara dålig, bara ljusår från sin forna mästarklass. Jag föredrar att minnas honom så. Som sagt: stark landskamp av Sverige i det stora hela, snygg förlust. Och VM-hoppet fladdrar trots allt vidare. Playoff framåt vårkanten, snårigt och svårt men inte alldeles omöjligt.

Om het tränarfråga - och sval frågesport

Stian Tönnesen är inne på sin sjätte och sista säsong som handbollstränare i HK Malmö. Frågan om efterträdare upptar mina tankar denna lördagsmorgon. Ett namn som febrar lite är - Johan Zanotti. Kävlingesonen som på senare år varit verksam i Norge och Danmark, men dessförinnan profilerat sig i bl a IFK Trelleborg och Lugi. En talangutvecklare av rang, handbollsmänniska ut i fingerspetsarna. Om han är ”förhandlingsbar” vet jag förstås inte. Ej heller om han fortfarande brinner för tränarjobbet. Zanotti har fyllt 50 i år, kanske mist något av glöden som drev honom i yngre dar? Men spännande hade han varit, min gamle favorit. Mer spektakulär än strame Tönnesen - och minst lika bra på att vinna ett lag.

*. *. *

En annan Kävlingeson som ploppar upp bland tänkbara kandidater är Ola Månsson. Efter många år inom damhandbollen skulle han möjligen överväga ett attraktivt bud från herrsidan. Vore kul att se honom i HK Malmö - allra roligast i en parkonstellation med Zanotti! Då ska jag börja gå på match igen, så sant jag innerst inne är obotlig handbollsnörd. Seriöst ser jag nu inte den duon komma men en av dem: ja tack, gärna. Detta om mina personliga funderingar kring en sak jag i själva verket inte har med att göra.. Tränarfrågan ägs av HK Malmö, ingen annan. Och klubben letar säkert i andra spår än ”mina”. Det brukar f ö bli bra: Jan Karlsson, Magnus Andersson, Ulf Sivertsson och nu Tönnesen är alla exempel på namnkunniga och välmeriterade HKM-tränare i modern tid.

*. *. *

”Det vill du inte missa”, hör jag Filip Hammar vråla i tv. Detta i en trailer för nåt frågesportsspektakel som leds av honom och parhästen Fredrik. Alla mot alla heter det visst. Sorry Filip. Program av det slaget är precis vad jag vill missa. Kändisar som leker tramsebyxorna av sig i tv i tron att vi okändisar ska tycka det är underhållande...nä, fy faan. Tacka vet jag Jeopardy och Vem Vet Mest. Lekfull men seriös frågesport med och för vanligt folk. Att båda programmen lagts ner säger kanske något om vår tid. Exakt vad vet jag inte. Att vanligt folk inte vill titta på annat vanligt folk? Att s k kändisar är så mycket intressantare? Att klokskap är ute och dårskap inne? Att jag personligen blivit en hopplös gamling som bara gnäller? Klurig frågesport det också, men utan klockrena svar. Slut för idag.

Ett riktigt gediget fotbollsfiasko

Georgien-Sverige 2-0. Fiasko är ett fult ord, ibland använt utan täckning. Knappast ikväll; förlorar man en viktig VM-kvalmatch mot en av fotbollens C-nationer är det inget annat än just fiasko. Men all respekt för Georgien. Ett landslag utan stjärnor, utan vinnarkultur, utan erfarenhet av internationella mästerskap. Den här framgången var välförtjänt. Förvisso underlättad av ett svenskt försvarsspel bortom normal anständighet - och ett svenskt anfallsspel helt utan effektivitet. Känslan efterhand var att ett viljeladdat Georgien nästan inte kunde undgå att vinna.

*. *. *

Sverige startade med ”drömparet” Isak-Ibrahimovic på topp. Drömparet inom citat, eftersom endast experter och andra önsketänkare uttryckt sig så. Inte ett enda ifrågasättande någonstans (den här anspråkslösa bloggen räknas inte). Alla dansar Jannes dans, tar förbundskaptenen ut en 40-åring på bekostnad av en 20-åring är det inget diskussionsämne. Det är rätt. Nu säger jag inte att Zlatan gjorde en dålig match ikväll. Tvärtom - i första halvlek. Men gjorde han Isak bättre? Laget? Mycket begärt kanske, dock var det precis så tongångarna gick på förhand. 

*. *. *

Vet inte om Isak saknade Kulusevski. Jag gjorde i alla fall. Fick faktiskt för mig att Isak kände mer respekt för sin nye anfallspartner än för motståndarna. Borta var den frejdige unge mannen som i lyckliga ögonblick påmint en del om just Zlatan - när Zlatan var i samma ålder. Länge sen. Förödande länge. Nästan tjugo år. Svårt att beställa ett ”klick” från det utgångsläget. Och i morgon får den ytterst ansvarige drömmaren - Janne Andersson - säkert sina fiskar varma i medierna. Efterkloka experter är inte att leka med. Synd bara att det måste gå åt helvete innan de vaknar.

*. *. *

Själv har jag stuckit ut hakan nu. Tänk om Sverige slår Spanien på söndag. Efter mål av Ibra och Isak. Uteslutet? Med den här matchen på näthinnan - ja. Men bollen är trots allt rund även i Utopia.

Inte hyssja, bara hata

Hyssja aldrig mot supportrar som buat ut dig vid varje bollkontakt. Det gjorde MFF:s Sören Rieks efter sitt 1-0-mål i gårdagens match mot Göteborg - och det kostade honom en varning. Händelsevis hans tredje för säsongen, vilket innebär avstängning i kommande möte med Häcken.

*. *. *

Vråla gärna med i supportrarnas hatramsor mot rivaliserande lag. Det gjorde Degerforsstjärnan Viktor Edvardsen efter prestigesegern över Örebro häromsistens - utan någon som helst påföljd. ”Hata, hata, hata” är okej. Ett finger för munnen är bestraffningsbart. Endast en huligan kan nog uppskatta fotbollens regelbok, vänner av logik har inget att hämta.

*. *. *

Jag vet. Edvardsen dirigerade och hatskränade efter avslutad match. På fritid, om man så vill. Men upphör regelverket att gälla så fort domaren blåser slutsignal? Nja. Fråga Anders Christiansen i MFF. Han välte ganska nyligen en stol i spontant vredesmod över en förlorad match - och stängdes av för disciplinbrott i efterhand. Konsekvensanalys på det?

Frågor och tankar kring en boll som är rund

Ledning 2-0, nytt allsvenskt kontrakt på fickan. I det läget föll Mjällby ihop som ett korthus i gårdagens match mot Sirius. Märkligt och inte så lite oroväckande inför fortsättningen. Vad hände med det annars så välorganiserade försvarsspelet? Stabiliteten, strukturen? Bollvinsterna, närkampsstyrkan, energin? Ärligt talat fattades detta under hela matchen, 2-0-läget var lycklig slump mer än frukten av något spelövertag. Sirius vände och vann 3-2 av en enkel anledning: man var det bättre laget. Markant bättre än Mjällby, framförallt i andra halvlek. På så vis skipades smärtsam rättvisa, det måste även en enögd betraktare tillstå.

*. *. *

En av de allra bästa i Uppsalalaget var Malmökillen Laorent Shabani, vingback till vänster. Vilket gav näring åt min gamla käpphäst om MFF:s oförmåga att behålla och förädla sina egna talanger. Shabani är blott ett exempel i mängden. Gårdagens one & only i Mjällby kan nämnas i samma andetag. Amin Sarr. Han är dock, till skillnad från Shabani, bara utlånad, inte dumpad för gott. Om MFF-ledningen såg Sarr’s fantastiska 2-0-mål igår borde de förstås jubla: grabben är vår, honom tar vi tillbaka! Att Sarr själv skulle värdera det förtroende han fått i Mjällby så högt att han önskar sig en permanent övergång är en fåfäng tanke - om än tröstefull att leka med.

*. *. *

Mjällby har de båda avsågade Ö-lagen kvar att möta. Tacksamt? Inte helt säkert. Östersund och Örebro kan spela avspänt, helt utan press. Mjällby å sin sida måste vinna åtminstone en av matcherna - 34 poäng räcker rimligen för att undvika kval - och ”måste” är alltid en lömsk ryggsäck i fotboll. Att lag som inte har nånting att spela för - typ Östersund och Örebro nu - skulle vara lätta offer känns dessutom som en förlegad myt, inget att ta fasta på. Och som Mjällby uppträdde mot Sirius blir varje match svårvunnen, det är den bistra sanningen. Pessimist? Jag? Inte alls. Innerst inne har jag gott hopp och god tro. Bara lite sargad övertygelse.

*. *. *

Årsbästa av MFF idag. 2-0 borta mot Göteborg, båda målen av gammeldansken Sören Rieks. Total kontroll matchen igenom. Och detta utan viktiga kuggar som Ahmedhodzic och Colak. Plus att Christiansen och Lewicki tvingades bryta tidigt pga lättare (?) skadekänningar. Inget spelade roll. Nalic och Rakip gjorde utmärkta inhopp, MFF fortsatte dominera. Länge sen jag såg laget genomföra en hel match så övertygande. Om det räcker till guld i slutändan återstår att se; Djurgården flåsar i nacken, allt är öppet. Först framåt lucia vet vi, årets allsvenska är ju ingen annan lik. Nu när det är som mest spännande stänger den f ö ner ett par veckor. Till förmån för VM-kval. Består vårt blågula landslag av allsvenska spelare? Det har jag tydligen missat.

Statsminister Magdalena Andersson...

Idag valdes Magdalena Andersson till ny partiordförande i Socialdemokraterna. Den elfte i ordningen, vilket kan tyckas vara anmärkningsvärt få. Partiet bildades trots allt för drygt 130 år sedan. I en helt annan tid, i ett helt annat Sverige. Claes Tholin hette förresten den förste sosseledaren, det hade jag inte en aaaning om. Tack Google, för hjälpen. Tholin blev aldrig statsminister. Lika lite som Sahlin och Juholt i modern tid. Men annars har de haft högsta politiska ämbetet allihop. Särskilt Tage Erlander har haft det. Han var statsminister i 23 år, 1946-1969. Det står sig än idag som något slags världsrekord.

*. *. *

Ska man vara korrekt måste förstås även Magdalena Andersson räknas in bland s-ledare som inte varit statsminister. Dock en formsak, snart nog lär hon godkännas av riksdagen. Kanske redan nästa vecka. Om inte Dadgostar (v) får ett nytt anfall av publicitetshybris. Själv tror jag att Andersson blir en värdig efterträdare till Löfven. Inte så svårt, hör jag någon muttra. Löfven hade ju sina belackare - och det är klart: någon Palme var han inte. Ingen Göran Persson heller. Möjligen en antydan till korsning av Erlander och Ingvar Carlsson. Rekorderlig, inte så förbannat akademisk. Vilket i min partibok är ett gott betyg.

*. *. *

Med Magdalena Andersson får S en helt annan typ av ledare. En som knappast kommer att stå handfallen i tv-debatter och retorisk ordväxling. Andersson är driven där, klart vassare än Löfven. Om det är till fördel för partiet återstår att se; det diffusa begreppet ”folklighet” skall inte underskattas. Löfven hade, i goda stunder, åtminstone drag av det. Andersson utstrålar i princip ingenting av just den egenskapen - men vem vet, kanske lyser hon upp som statsminister. Sveriges första kvinnliga f ö. På så vis går Magdalena Andersson till historien redan innan hon tillträtt. All min respekt och beundran.

*. *. *

Apropå klimatmötet i Glasgow. Bror Duktig finns i många skepnader. Syster Greta i blott en. Skönt att vara en helt vanlig medelmåtta.

Det tidlösa fotbollsruset

Tänk att man vid 76 års ålder fortfarande kan bli rörd av fotboll. Kämpa med lyckotårarna, känna att man faktiskt lever. Tack Mjällby för den påminnelsen. Gårdagens 2-0-seger mot Hammarby gjorde mig inte yngre över tid, men definitivt för stunden. Detta var fotboll när fotboll är som bäst rent emotionellt. Spelare som ger allt för sin klubb och för oss som råkar gilla den. Krigarnas triumf över lirarnas. Byhålans knockout på storstan. 

*. *. *

Viktor Gustafson! Jesper Gustavsson! Vilka föredömen i konsten att aldrig, aldrig, aldrig ge en enda boll förlorad. Carlos Gracia! Listerlandsspanjoren, fullständigt briljant som mittback. Carljohan Eriksson! Målvakten som gör alla mållösa. Fenomenal igår igen. Men framförallt: laget. Varenda kugge, vartenda bultande hjärta. Och då inkluderar jag staben runt om. Sportchefen Hasse Larsson. Tränartrojkan med Anders Torstensson i spetsen. Det sprutar blod, svett och tårar kring hela Mjällby AIF. Okej, reservation för några petade stjärnor, man kan sällan få allt.

*. *. *

Ack ja, den fotbollen. Min fru undrade från ett angränsande rum varför jag skrek så förbannat. Jag sa som det var: jag skriker inte, jag hulkar. Diagnos på det? Lönt att ringa 1177? Förmodligen inte. Bättre att bejaka galenskapen och gilla läget. Medan tid är.

Mål gör skillnad - domslut likaså

Målsiffrorna 3-2 i fotboll kan vara både förlösande och förkrossande. Kolla på helgens allsvenska omgång. MFF vänder 1-2 till seger borta mot Sirius. Elfsborg tappar 2-1 till förlust borta mot Norrköping. MFF försvarar sin position i guldstriden, Elfsborg halkar efter. Sena mål, stor verkan. Men också: diskutabla domslut, brutal effekt. Tänker på Elfsborg som i ledning 2-1 decimeras till tio man redan vid halvtimmen spelad. Simon Strand utvisad, två gula. Regelvidriga förseelser, absolut. Men värda varning var för sig? Nja. Värre har man sett. Strand fäktar med armarna, puttar mer än knuffar på en motståndare, drar lite lätt i nån tröja. Inga dobbar, inga vårdslösa kapningar. Tunn grund att bli utvisad på, tycker i alla fall jag.

*. *. *

Mumma för konspiratoriskt lagda: domare i matchen var Kaspar Sjöberg. Från Malmö. Nej, så illasinnad är inte jag. Sjöberg dömde helt säkert efter övertygelse, inte efter härkomst. Men med det sagt framstår det ändå som onödigt att en Malmödomare utses att döma en match där MFF så att säga är tredje part. Det blir som att bjuda skitsnackets vänner på öppet mål.

*. *. *

Lyckat trippelbyte av MFF-tränaren Tomasson i Uppsala. Rakip, Nanasi och Colak in med halvtimman kvar, alla bidrog till vändningen. Nanasi, inte minst. Talangfull kille, möjligen ett stjärnämne, men än så länge kort hållen i konkurrensen. Tyvärr, det hade varit kul att se mer av honom. Nå. Colak ”stal” förstås uppmärksamheten. Det var ju han som gjorde målen, avgörande 3-2 sent in i stopptiden. Blytunga poäng för MFF, som dock har ett vanskligt program kvar. Bortamatcher mot Göteborg och Kalmar bl a. I förstnämnda med varningsbelastade Ahmedhodzic och Colak avstängda. Siriusmatchen visade att i vart fall den senare knappast går att ersätta. Abubakari, som inledde, har fortfarande allt att bevisa vad gäller allsvensk klass.

*. *. *

Fortsatt öppet i kampen om guldet, alfabetisk logik i andra änden av tabellen. Ö-lagen åker ur. Örebro och Östersund, båda hopplöst akterseglade. Fatalt för Örebro som bytt tränare tre gånger under säsongen. Dessutom storhandlat i sommarens transferfönster. Och bara blivit sämre. Återstår ”där nere” gör däremot striden runt det förhatliga kvalstrecket. Flera lag är inblandade, i första hand Halmstad, Degerfors, Mjällby samt Sirius. Ikväll kan det klarna. Eller också krylla till sig ännu mer. Halmstad-AIK, Degerfors-Göteborg, Mjällby-Hammarby står på programmet. Be mig inte tippa - men jag vet vilken av matcherna jag skall se.

Tack, Per T Ohlsson

Detta känns nästan plågsamt att sätta på pränt: Per T Ohlsson har gått ur tiden, 63 år ung. Sorgen är i första hand självklart familjens. Men också Sydsvenskans och alla de läsare som hade tidningen mycket för Per T:s skull. Ingen medarbetare var så profilerad som han, ingen ansiktet utåt på samma sätt. Först som politisk chefredaktör under många år, därefter som seniorkolumnist med söndagskrönikor som kom att bli klassiker i svensk dagspress. Den senaste - och tragiskt nog sista - så sent som nu i söndags. Ingenting i den tydde på att slutet var nära förestående. Pennan var lika vass som alltid, läsvärdet oöverträffat.

*. *. *

Själv hade jag nöjet att lära känna Per T på 1990-talet. Detta under en period när ledarsidorna i Sydsvenskan färdigställdes rent tekniskt av redaktionsintegrerade grafiker. Per T var chef vid den tiden. Omtalad, omstridd. En man att frukta, sades det mellan korridor och vägg på Sydis. Den Per T mötte aldrig jag. Krävande var han, absolut. En helig regel att förhålla sig till var exempelvis att aldrig skicka den färdiga ledarsidan direkt till tryckeriet. Först ett fax hem till Per T. För slutlig kontroll. Inte ett kommatecken fick vara fel. Stilistiska tveksamheter, gud förbjude. Ibland blev det tidsnöd, någon gång svor man kanske över petigheten. Men ganska snart blev jag faktiskt bekväm med Per T:s ledarskap. Insåg att det var läsarna han värnade om. Och Ordet. Journalistiken. Felet, om det nu ska kallas fel, var att han krävde lika mycket av andra som av sig själv.

*. *. *

Vid några tillfällen bjöd Per T oss grafiker på krogen. Amerikanskt julbord på Gamla Väster t ex. Whisky och Kubacigarr till dessert. Äkta vara, smak de luxe. Per T var egentligen inte särskilt märkvärdig privat, dock svag för livets goda. Spirituell, sympatisk, sällskaplig. Ganska road, tror jag, av att umgås med folk utanför sin egen krets. Och politiskt mer flexibel än någon kunde ana. Så pass att han en gång röstade på Socialdemokraterna. Jag har glömt i vilket val men det måste ha varit nån gång på 90-talet när Sveriges eventuella inträde i EU var politiskt sprängstoff. Per T kom själv ner på redaktionen bara för att berätta för mig och min kollega: ”idag pågar har jag gjort nånting jag aldrig gjort förut. Lagt min röst på sossarna”. Ja, förlåt lite senkommet skvaller men så kunde det gå till i svunna tider. Här och nu minns jag Per T Ohlsson med tacksamhet - och saknad. Han var en av sin sort, ett med Sydsvenskan.

Uppviglaren i Degerfors

Föga upplyftande syn efter gårdagens länsderby Örebro-Degerfors i fotbollsallsvenskan: tillresta Degerforssupporters skanderade ”hata, hata, hata Örebro” - påhejade och dirigerade av lagets stjärna Viktor Edvardsen. Detta sedan Degerfors vunnit med 2-1 och skickat ner Örebro i superettan. Fotbollssupporters är förvisso ett släkte för sig, men hur lågt får en spelare sjunka? Edvardsen bör stängas av resten av säsongen, allt annat vore ett hån mot elementär sportslig hyfs.

Beundransvärda Varberg...

1-1 för MFF i Varberg. Två förlorade poäng i guldjakten - men en vunnen sett till hur matchen såg ut. Varberg skapade fler målchanser än MFF. Var bättre i vitala delar av spelet. Inställning, attityd, taktisk strategi; i allt detta överglänste Varberg klart och tydligt MFF. Anmärkningsvärt? Något. Varberg har - vågar jag påstå - inte en enda spelare som anses åtråvärd av MFF. Inga stora namn, inga omsusade stjärnor, ingen som hade platsat ens i en himmelsblå trupp. Varberg har ett l-a-g. Kanske inte allsvenskans mest spektakulära, men svårt att inte respektera. Eller rent av beundra. Så mycket hjärta, så bra på att göra livet surt för motståndare som i grunden är eller borde vara bättre.

*. *. *

Tränarposten är också intressant. MFF har Jon Dahl Tomasson, dansk landslagslegendar. Varberg har Joakim Persson. Duktig spelare han också, när det begav sig. Dock på en lägre hylla än JDT. Ungefär som nu alltså. Persson tränar Varberg - och inte MFF eller någon annan storklubb - av en anledning. Exakt vilken vet jag förstås inte, men tillåt mig gissa: Jocke Perssons speciella profil. Bonnigheten. Enkelheten. Det grovkorniga klarspråket. Karl’n är en kuf bland tränarkårens alla filosofer. Inte fiiin nog för MFF. Okej, inte meriterad nog heller, underverk med lilla Varberg räknas liksom inte. Och kanske är det bäst som det är. För Persson själv, inte minst. Hellre kung på landet än knekt i storstan.

*. *. *

Det närmaste ”stjärna” man kommer i detta Varberg är Malmöpågen Robin Simovic. Tillbaka i svensk fotboll efter några utlandsår i främst Japan har han inte haft det lätt. Bonna-Persson känner inga heliga kor, den som inte gör skitjobbet fullt ut petas. Jag erinrar mig här en tv-intervju från i somras när Persson skulle förklara varför Simovic saknades i matchtruppen: ”jag har arton man som är bättre”. Rak fråga, rakt svar. Faktum är att den gänglige centern (199 cm, längst i allsvenskan) varit petad från och till under hela säsongen. Men mot MFF var han med - och vilket mål han gjorde! 1-0-bomben i nättaket bakom Dahlin var fotbollsgodis på Zlatannivå. Värt tre poäng bara det. MFF räddades av nämnde Dahlin. Och av Birmancevic’s vackra kvitteringsmål. I övrigt ingenting, förutom tur.

*. *. *

Mjällby-Göteborg 1-3. Spräckt nolla, bruten förtrollning. Vem skulle plocka ner Mjällby på jorden om inte Änglarna från Götet? Jag tar förlusten som en man, konstaterar att utvisningen på Kricak vid 0-1 blev ett aber, men knappast matchavgörande. Göteborg tycks äntligen ha steppat upp och då är man för bra för att hålla på och jönsa sig kring kvalstrecket. Mjällby däremot. Tillbaka i ovissheten, usch. Att det ska va så förbannat svårt att få andas ut.

Radarparet Petra & Irma

Två kvinnor som kommenterar manlig fotboll i tv. Jag säger inte att det är fel eller upprörande, inte alls. Jag säger bara att det tämligen säkert förekommer endast i Sverige eftersom Sverige älskar att ligga i framkant i allt som kan relateras till jämställdhet. Hallå världen, se och lär liksom. Lyssna till radarparet Petra & Irma på Discovery +, inse en gång för alla att könsneutralt är det nya normala. Det gjorde jag idag. Lyssnade till Petra Svensson och Irma Zibanejad när de kommenterade den allsvenska matchen mellan Djurgården och Kalmar. Och tro mig på mitt ord: jag stod ut, kom undan med sår i öronen.

*. *. *

Helt seriöst har jag mycket svårare för det motsatta fenomenet. Män som kommenterar damfotboll. Med spelad upphetsning för att ge sken av att de gillar vad de ser. Överslätande mummel istället för saklig kritik, respekt som klingar falskt. Jag förstår i och för sig problemet: man sågar inte gärna den (yrkes)gren man sitter på, fotbollsexperter är väl därvidlag som folk är mest. Nå. Petra & Irma behöver inte låtsas. Det hörs att de verkligen älskar herrfotboll. Ja, möjligen all fotboll men såvitt jag vet kommenterar de bara den manliga. Delvis med den äran. Sakkunskapen är odiskutabel, entusiasmen översvallande. Här har vi två damer som trivs på jobbet, ingen tittare lämnas i tvivel om just den saken.

*. *. *

Kruxet med matchkommentatorn Petra Svensson är att hon ibland verkar ha glömt var hon jobbar. På tv nämligen. Inte i radio. Det blir för mycket referat, på tok för många ord. Behövs inte i tv. Vi ser själva, vi som tittar. Irma Zibanejad som bisittande expert är lysande på många sätt - men framförallt på att prata fort. För fort, skulle jag säga. Analyserna susar liksom bara förbi, smattret når nivåer bortom det begripliga. Men i det stora hela är jag trots allt bekväm med Petra & Irma. Inte för ett ögonblick inbillar jag mig att Peter & Ingmar varit bättre, bara för att. Året är 2021, landet är Sverige. Man kan förundras över sakernas tillstånd, men man ska inte fördöma moderniserad människosyn.

*. *. *

Väldigt underhållande match förresten. Djurgården såg ut att gå mot en kross, ledde 3-0 i paus. Kalmar kom igen på ett imponerande sätt, reducerade två gånger om och pressade på för poäng. Men 3-2 Djurgården, viktiga pinnar i guldjakten.

Prövningens tid för MFF

Chelsea-MFF 4-0. Slagpåse i Champions league. Guldaspirant i allsvenskan. På en och samma gång. Fotbollslivet har sina prövningar - och MFF kastas just nu mellan ytterligheterna. 0-11 på tre matcher i CL är inte vackert, om än förutsebart. Framgång har sitt pris, i det här fallet ett motstånd som får MFF att helt enkelt framstå som okvalificerat. Värst är detta förstås för svensk klubblagsfotboll generellt. MFF specifikt har inget att be om ursäkt för. Tre gånger om på senare år har man kvalat in till Champions league. Det i sig är en mäktig prestation, extremt ”osvensk”. Dessutom lönsam, rent ekonomiskt. Men samma där: MFF är stormrikt i en svensk kontext, inte i jämförelse med internationella storheter typ Chelsea.

*. *. *

På så vis börjar fotbollen bli småtråkig. De stora elefanterna fjärmar sig från den breda massan. Kör sitt eget race, gör upp inbördes om titlar och pokaler. Inte för att de utbildar bättre fotbollsspelare utan för att de kan köpa exakt vad de vill ha. Spelare, tränare, organisation, komfort; allt från översta prishyllan. Finansieringen no problem. Multimiljardärer av olika slag står numera som ägare av klubbfotbollens gräddskikt, kapprustning pågår oavbrutet. På den nivån är inte MFF. Kommer heller aldrig att nå den, med mindre än att en oljeshejk går in med kulorna. Gud förbjude. Hellre fem Lasse Nielsen än en Thiago Silva, höll jag på att säga. Sanna MFF-supporters har kanske en annan uppfattning, dock inte verklighetsförankrad.

*. *. *

Härnäst för MFF - Varberg. Snacka om ”back to basic”. Går det att komma tillbaka från utskåpningen mot Chelsea? Spela vidare från 0-11 som om det aldrig hänt? Vad gör ren förnedring med en stursk självbild? Ingenting? Någonting? Massor? Den som tittar får se - men det skulle förvåna mig mycket om MFF var omärkt.

Skarp varning för starkt Elfsborg

Tre lag på 44 poäng. De blivande mästarna hack i häl på 42. Nä, nu ska jag inte leka spågubbe. Men nog artar det sig till tidernas guldstrid i fotbollsallsvenskan - och inte känns det otänkbart att Elfsborg kommer ut som vinnare när allt är över. Boråslaget har rest sig från en kortare dipp, återfunnit sin rätta potential, fått rygg på MFF, Djurgården och AIK. 3-0 igår borta mot Djurgården var klart besked: räkna inte bort Elfsborg. Otroligt imponerande, taktiskt fulländat. Spelprogrammet framöver talar också till Elfsborgs fördel. Åtminstone på papperet.

*. *. *

Sen kommer man förstås inte ifrån att förlusterna för AIK och Djurgården i senaste omgången var rena mumman för - MFF. Som nu toppar tabellen och därmed får en chans att avgöra på egen kraft. Målskillnaden är vass gentemot konkurrenternas, ett klart plus givet läget. Formen mera oviss. Slitaget oundvikligt: Chelsea borta i Champions league i morgon, Varberg borta i allsvenskan till helgen. Sådär kommer det att rulla på för MFF i höst. Ska bli intressant att se hur tränare Tomasson hanterar situationen. Spetsat lag i allsvenskan, luftad trupp i CL? Förmodligen; allsvenskt guld trumfar rimligen ett Europaspel som ändå inte leder någonvart.

*. *. *

Att fotboll är en gåtfull sport har jag bestämt skrivit förr. Se på Elfsborg. I fjol förlorade laget tre matcher på hela säsongen - utan att vinna allsvenskan. Femton kryss straffade sig. I år har man redan förlorat sju matcher - utan att guldchansen gått upp i rök. Tre kryss lönar sig. Inget lag i årets allsvenska har f ö förlorat färre än fem matcher. Ganska anmärkningsvärt det också, i toppskiktet brukar man vara ”snålare”  än så. Mycket pekar nu mot att runt 60 poäng - inte 63 a 65 som normalt - kommer att räcka för guld 2021. Återstår bara att se var det hamnar. Malmö, Stockholm eller Borås. Tips lönlöst, men varning utfärdad. För Elfsborg.

Hurra för den (all)svenska modellen

Besökte Tyskland igår. En snabbis. Avresa 06.00, hemma kl 15. Med bilen fylld av godsaker. Ett kärt gammalt nöje som legat nere pga pandemin - men som nu är tillgängligt igen. På vissa villkor förstås: covidpass krävs, munskydd likaså. Passet behövde jag aldrig visa. Annat med munskyddskravet i butikerna. Där är tyskarna kompromisslösa. Jag, min notoriske slarver, blev tillsagd på skarpen två gånger om. För användarfel. Jag hade ju skyddet så som det heter. För munnen. Dög inte. Upp över näsan gäller, det gjorde butikspersonal jävligt klart för mig. Ja ja, man får ta restriktionerna dit man kommer, inga problem. Omständigheterna fördubblar liksom nöjet. Man kan å ena sidan jubla över tyska priser på livets förfriskningar. Man kan å andra sidan prisa Sveriges linje på livets förgänglighet. Samtidigt.

*. *. *

Jag kom hem alldeles lagom för att se MFF:s match i Östersund. Ingen höjdare. Första halvlek riktig lågbudgetfotboll. Birmancevic lyckades dock få domaren att blåsa straff för en sökt ”fällning”, därav 1-0 till MFF i paus. Sen bytte Tomasson ut Bonke mot Nalic - och mer behövdes inte för att klasskillnaden mellan lagen skulle skina igenom. Nalic själv gjorde tvåan, Christiansen fastställde 3-0. MFF steppade upp, Östersund föll ihop. Och det kunde blivit mycket mer om inte Birmancevic varit så ego. Jag förstår om Colak blev förbannad - det såg så ut - när självklara passningar uteblev. Om Östersund tycker jag mest synd. Det var en vacker saga så länge den varade. Nu väntar superettan och en oviss vandring mot framtiden. Vart det tar vägen återstår att se - men direkt tillbaka till allsvenskan känns väldigt långsökt.

*. *. *

Idag söndag har jag avnjutit det så kallade sydkustderbyt mellan Mjällby och Kalmar. Två av allsvenskans formstarkaste lag, spänning att vänta. Men vad händer? Mjällby gör 1-0 i andra minuten. 2-0 i fjärde. Och 3-0 vid cirka tjugo. En otrolig matchupptakt, delvis förvisso relaterad till darrigt målvaktsspel i Kalmar. Mjällby vinner till slut med 4-0 och har fyra olika målskyttar: Joel Nilsson, Sarr, Elias Andersson, Bergström. Nollan bakåt blir den åttonde på raken. Den totala målskillnaden justerad från 13-19 till 22-19 bara på de tre senaste matcherna. 9-0 mot lag som Elfsborg, MFF och Kalmar! Förklara sånt den som kan. Själv hyllar jag lätt motvilligt nye tränaren Anders Torstensson. Han har valt den osentimentala linjen till förändring i Mjällby. Stjärnorna ut, doldisarna in. Slitvargar före finlirare.

*. *. *

Visst svider det lite att se ikonen Löfquist som bänknötare. Hemvändaren Andreas Blomqvist likaså. Prestigevärvningen Kofi Adu successivt utfasad i kylan, ”oumbärlige” Bergström mest inhoppare på sistone. Modigt av Torstensson. Känslomässigt problematiskt för oss som gillar Mjällby - men alldeles rätt, av resultaten att döma. Hoppas nu det håller vägen ut. Några poäng ytterligare krävs innan alla faror är över. Förskottsjubel ska man passa sig för, det kan alltför lätt fastna i halsen.

Malmö i undantagstillstånd

Förintelsekonferens i Malmö idag. Centrum oframkomligt. All busstrafik inställd. Flygtrafiken likaså, undantaget polishelikoptrar. Avspärrningar, säkerhetspådrag, blåljus, brandtal i slutna salonger. Går allt detta att ens ifrågasätta? Nej, inte om man inte vill bli kallad antisemit. Därför gör jag inte det. Ifrågasätter. Däremot funderar jag. Över nazismens förbrytelser mot det judiska folket - och det romska, icke att förglömma. Dödslägren. Gaskamrarna. Massavrättningarna. Mörkaste kapitlet i mänsklighetens historia, som statsminister Löfven brukar säga.

*. *. *

Jag funderar också över tidsperspektivet. Vi talar om cirka åttio år. Hur länge varar sorg och skam över det förflutna? Generation efter generation? I all evighet? Hur utbredd är antisemitismen idag i t ex Malmö? Tycker var och varannan människa illa om just judar? Har jag missat något? Är jag dum eller? Människorna som ligger mig närmast hjärtat är ju av judisk börd, jag borde ha märkt om de var utsatta för hat eller missaktning. Åtminstone borde de ha märkt det själva. Men nej, faktiskt inte. Opassande tankar, jag vet. Framförallt mitt under en förintelsekonferens.

*. *. *

Jo, judehat förekommer säkert. I vilken omfattning spelar egentligen ingen roll, varje fall är ett för mycket. Samma med arabhat. Blattehat. Svennehat. Existerar här och där, under den mänskliga värdigheten. Det ena hatet är inte värre än det andra - men det som riktas mot judar det kanske mest obegripliga. Ett folk som fallit offer för världshistoriens grymmaste illdåd, hur kan det bli hatat? Ens av ett fåtal idioter? Som sagt, många tankar medan Malmö håller stängt. Det bevingade uttrycket ”glömma och gå vidare” finns inte här, bara ”minnas och stanna kvar”. Jag är inte säker på att det gagnar saken.

*. *. *

Sverige-Grekland 2-0. Halvdan prestation, hellyckat resultat.

Tre blå och en brun...

Jag borde kanske nämnt något om bråket som så att säga satte färg på söndagens partiledardebatt. Per Bolund (mp) kallade alltså högeroppositionen för ”de blåbruna”. Jimmie Åkesson (sd) blev ursinnig, spelat eller genuint låter jag vara osagt, men det var uppenbart att han kände sig träffad av det bruna. ”Kallar du mig nazist?”, röt han upprepade gånger till Bolund. Nä, det gjorde ju inte Bolund. Han färglade helt enkelt den nya alliansen i svensk politik efter dess historia. Moderna historia, märk väl. När Åkesson gick in i partiet var marschkängor ett normalt skodon, vit makt en bärande affärsidé. Tjugo år sen ungefär, inte mer. Idag har fasaden putsats men idéerna är i grund och botten desamma. Dvs brunaktiga, om man nu tvunget ska använda färgpaletten. Vilket man gärna gör i blockpolitikens förlovade land; rödgrönt å ena sidan, blåbrunt å den andra. Även om Jimmie Åkesson naturligtvis föredragit ”de blågula”. Han företräder ju Sverigevännerna, gudbevars. Synd att Bolund vek ner sig. Färgfrågan hade tålt en bättre genomlysning.

Ingen upplyftande partiledardebatt

Partiledardebatt i tv. Vem intresserar sig för sånt nu för tiden? Dom det debatteras om? Gängkriminella alltså. Sitter de klistrade vid burken och låter sig påverkas av alla replikskiften kring hårdare tag och längre inlåsning? Blir de laglydiga under hot, så att säga? Lägger ner vapnen för att Åkesson ropar ”utvisning”? Ack om det vore så väl. Så enkelt. Så okomplicerat.

*. *. *

Men nej, jag tror inte gängkriminella offrar tid på partiledardebatter i tv. De har säkert fullt upp med karriären. Livspusslet. Vapenhanteringen. Våldet. Det satans knarket. Innanförskapet i utanförskapet, rollerna i ett parallellsamhälle som vuxit fritt ur politiska beslut. Miljonprogrammen, betonglandskapen, förorts-Sverige. Segregation inbyggd i själva systemet. Flum i själva tankegodset. De vackra visionernas brutala pris, om man så vill.

*. *. *

Gårdagens partiledardebatt var på så vis lik alla andra. Oppositionen lägger skulden på S, som ju haft regeringsmakt större delen av tiden. S i sin tur skyller på M och andra skattesänkarpartier som tillfälligt lyckats vinna väljarnas förtroende. Ingen ödmjukhet, inget gemensamt ansvarstagande. Framförallt ingenting om vad som är bra med Sverige. Allt målas i svart. Och allt kokar ner i migration - eller med sd-ledarens ord: ”den ansvarslösa invandringspolitiken”.

*. *. *

Jag tycker det är en beklämmande utveckling. Av debattklimatet alltså. Politiker som tävlar i att smutskasta sitt eget land. Ingen som lyfter det positiva. Har Sverige blivit så uselt? Så ruttet att två timmar på bästa tv-tid måste ägnas åt oavbruten eländesbeskrivning? Finns inget kvar att vara stolt över? Är alla andra länder bättre? Hur då? Vad drömmer vi om? Ett Utopia? Kom in i matchen, partiledare. Skippa populismen, vidga synfältet bortom maktens köttgrytor. Ge Sverige en chans.

Isak’s tid är nu

Sverige-Kosovo 3-0. 1-0 på en VAR-straff efter rekordlång granskning. Glädjedödande till tusen - men dessbättre inte helt avgörande. Alexander Isak’s 2-0-pärla tjugo minuter in på andra halvlek kom som en befrielse. Vackrare fotbollsmål går inte att göra. Med Quaisons eleganta 3-0 kunde man så glömma VAR-bölden för den här gången. Lite synd om Kosovo. En ung fotbollsnation som suktar efter framgång - och hade förtjänat åtminstone ett tröstmål. Att matchen efterhand blev rätt underhållande var inte bara Sveriges förtjänst, Kosovo bjöd upp till kamp. Minus dock för försvarsspelet även om det säkert uppskattades av Kulusevski och Isak.

*. *. *

Den förstnämnde drog på sig en varning och missar därmed matchen mot Grekland på tisdag. Olyckligt men hanterbart: Robin Quaison är en fullgod ersättare. Vinst över grekerna betyder att Sverige säkrar minst en andraplats i gruppen och via playoff kan ta sig till VM. Lätt blir det nog inte. Grekland är obesegrat så här långt, har dock tappat ödesdigra poäng i en rad kryssmatcher. Hursomhelst hoppas jag surret om Zlatan upphör nu. Hans arvtagare finns ju fix och färdig: Alexander Isak. Det han gjorde idag - inte bara det fantastiska målet - påminde en hel del om det där Zlatan gjorde när han hade sin tid. Ren magi, bitvis. Än är kanske inte Isak fullt i nivå, men bra nära.

*. *. *

Får jag säga nåt om handboll också? Tack. Såg Sävehof-Alingsås på tv tidigare idag. Målorgie i rasande tempo, 33-36. Svårt att inte bli imponerad av Alingsås. Spelare kommer och går (till proffslivet utomlands), klassen består år efter år. Smarta värvningar, skicklig tränarstab med Micke Franzén i spetsen, frodig miljö att växa i...ja jag skulle nästan kalla det överlevnadskultur, detta som utmärker Alingsås HK. Som handbollsvän blir man glad av att se ett sådant lag.

Partykillern från Listerlandet

Serieledning i potten. 20 000 fans i ryggen. Allt var upplagt för en klang- och jubelafton på Malmö stadion. Men vad händer? Mjällby kommer hit och vinner 1-0 över MFF. Sabbar festen, tystar publiken, visar att fotboll är mer än fet budget och kaxigt klubbmärke. Det är t ex hjärta. Attityd. Tro. Övertygelse. Ödmjukhet. Lust att springa livet ur sig, eller åtminstone krampen till sig. Det är en Carl-Johan Eriksson mellan målstolparna. Två slitvargar vid namn Gustafson och Gustavsson på mitten. Viktor respektive Jesper, otänkbara i MFF men oumbärliga i Mjällby. Tur kan det också vara, i någon mån.

*. *. *

Helt ärligt hade jag varit nöjd med 1-1 ikväll. MFF ägde andra halvlek, skapade chanser som borde gett i alla fall något mål. Men ”borde” finns inte i fotboll, bara ”göra”. Och ibland är det som förgjort. Särskilt när Eriksson står i vägen. Mjällbykeepern höll nu sin sjunde raka nolla. Fantastiskt. Ett par bolltapp kostade han på sig mellan alla räddningar - dock utan att straffas. Skickliga målvakter har tur. Ofta också en ”hjälpsam” backlinje framför sig. Den i Mjällby är i det närmaste vattentät. Watson, Grazia, Kricak; jag byter dem min själ inte mot någon i allsvenskan. Målet gjordes av Moro, hans fjärde för säsongen. Inte illa med tanke på den magra speltid han förärats.

*. *. *

Trista scener utspelades tyvärr direkt på slutsignalen. Drag av skandal faktiskt. Med MFF:are i tumultets epicentrum. A C, Anel, Dahlin, Nalic, idel lågoddsare så att säga. Exakt vad som utlöste gänguppgörelsen - vissa Mjällbyspelare var inte nödbedda - vet jag inte. En mindre djärv gissning är att det hade med resultatet att göra. Uppsluppen glädje respektive djup besvikelse. Svåra saker att hantera i samförstånd, det förstår jag, men här överskreds gränserna för normalt vuxet beteende. Vi talar trots allt fotboll, inte hockey.

IFK Göteborgs kris väcker minnen

1999 inträffade det som inte kunde inträffa. MFF åkte ur allsvenskan. Stora, starka, osårbara MFF. Näst sist i sluttabellen, endast Djurgården under. Chockartat, ingen såg det komma, allra minst fotbollsvännerna i Malmö. Idag känner jag vibbar av -99 på IFK Göteborgs läge. Prekärt är det kanske inte. Än. Men bra nära. Till kvalstrecket skiljer någon enstaka poäng, till Örebro på direktdegradering förrädiska sex. Det kan snabbt halveras; Göteborg möter just Örebro härnäst, ödesmatch är inte för mycket sagt. Ej heller om den därpå följande mot Mjällby borta. Samtidigt ger det förstås Göteborg chansen att undvika olyckan av egen kraft. Men finns den kraften? Och hur kunde situationen överhuvudtaget uppstå?

*. *. *

IFK Göteborg - i modern tid Sveriges framgångsrikaste fotbollsklubb jämte MFF - nämndes med viss respekt inför den här säsongen. Satsningen var bländande och exklusiv. Slovakiske fixstjärnan Hamsik på ett kort gästspel under våren, därtill ett antal välmeriterade hemvändare till de man värvade redan i fjol. Räknat i antal landskamper tvivlar jag på att någon klubb (reservation för AIK) i årets allsvenska har en spelartrupp som matchar Göteborgs. Man kan fundera över priset på en sådan satsning - och konstatera att det blivit för högt, oavsett. Men borde inte klubben varslat faran innan man skred till verket? Wernbloom, Jakob Johansson, Sebastian Eriksson, Bjärsmyr, Wendt, Berg, Gustav Svensson...förlåt om jag glömt någon. Alla återvände från långa utlandskarriärer, ingen har gjort skillnad i positiv riktning. Ett par har redan tvingats sluta med sönderkörda kroppar. Andra är fotbollsmässigt märkta av det förflutna. Hinner inte med, saknar det sista. Berg undantagen liknar lagbygget mest en parad av slocknade stjärnor.

*. *. *

Ofta under säsongen har IFK Göteborg haft åtta 30-plussare i startelvan. Flertalet 35 plus. Rutin är bra, men då ska den helst sitta i någorlunda fräscha ben och skallar. Och balanseras mot yngre spelares entusiasm. Där har IFK Göteborg, så här långt, misslyckats kapitalt. Liksom i tränarfrågan. Rolle Nilsson fick kicken tidigt på säsongen, från sidan sett totalt obegripligt. Laget hade en enda förlust just då, i övrigt mest kryss fast med mersmak. In kom Mikael Stahre, även han en återvändare. På så vis lämplig i denna märkliga vurm för föredettingar. Resultatmässigt däremot olämplig, skulle det snart visa sig. Det är under Stahre IFK Göteborgs problem övergått i kris. Därmed inte sagt att just han bär skulden. Det vore att göra de ytterst ansvariga till offer: sportchef, klubbdirektör, ledning. Själv tror jag f ö fortfarande att IFK Göteborg rider ut stormen. Om inte får man väl snegla mot MFF-exemplet från -99. Det går att komma igen, katastrof är något helt annat än att åka ur allsvenskan i fotboll.

Fritt fram för fotbollsfest

Stora befrielsedagen är här. Inga restriktioner. Inga munskydd. Inga tvångströjor. Inga avstånd att beakta. Bara lättnad. Full frihet, om än villkorad. Skulle smittspridningen ta fart aktiveras åtgärdspaketet på nytt, klargjorde Folkhälsomyndighetens chef Anders Tegnell på tv i morse. Pandemin är alltså inte över, dock på reträtt av alla relevanta parametrar att döma. Hörde att MFF redan sålt närmare 20 000 biljetter till söndagens match mot Mjällby. Och det har nog inte så mycket med Mjällbys attraktionskraft att göra, även om det är en kittlande tanke. Siffran säger snarare väldigt mycket om folks frihetslängtan. Eller åtminstone om fotbollsvännernas.

*. *. *

MFF-Mjällby hade aldrig dragit 20 000 åskådare under normala omständigheter. På så vis kan man få 1,5 års publikförbud till något positivt. Intresset har retats upp, inte släckts. Risken fanns, trodde i alla fall jag: fotboll kan ju avnjutas även från tv-fåtöljen. Bra, billigt, bekvämt. Och det är dokumenterat lätt att fastna i nya vanor. Varför trängas på arenor när man inte måste? I tider som dessa? Onödiga tankar, visar det sig nu. 20 000 sålda biljetter talar: ”gå på match” har varit ett saknat nöje. Undrar hur många det blir på Stockholmsderbyt. Dubbelt upp? Sen är det så klart för mycket sagt att hela Sverige jublar. Alla omfamnar inte friheten på given signal, där är vi olika. Respekt för det.

*. *. *

På söndag fyller Zlatan 40. Igår blev han uttagen i Sveriges landslagstrupp till stundande VM-kval. Säga vad man vill om förbundskaptenen Janne Andersson. Långsint är han inte. Ej heller lättstött. Eller framsynt. Gamla påhopp och nålstick från Zlatan får passera, precis som det faktum att han uppenbarligen gjort sitt. Jag menar på den nivå som en gång gjorde honom till världsstjärna på riktigt. Kan ingen berätta för Janne Andersson vad en 20-årig fotbollskarriär gör med kroppen? Han vet det tydligen inte själv. Zlatan däremot vet. Förr Stålmannen, nu skadad om och om igen. Helt naturligt. Det onaturliga i sammanhanget är att Janne Andersson tar ut honom i landslaget.

*  *  *

En till sak rörande landslaget. Målvaktsposten. Där tycks Pontus Dahlberg ha blivit det nya tredjevalet efter dumpade K J Johnsson. Vilket betyder att förbundskaptenen värderar engelska tredjeligan högre än allsvenskan. Dahlberg spelar alltså i Doncaster, i den mån han nu spelar. Här hemma finns en Rönning i Elfsborg. En Jansson i Norrköping. En Zätterström i Djurgården. En Dahlin i MFF inte minst, förvisso till åren men det brukar ju Andersson gilla. Skulle Dahlberg vara en bättre målvakt än alla dessa? Division 3 i England en bättre serie än allsvenskan? Tillåt mig tvivla. Men annars mår jag bra på Stora Befrielsedan.

Proppen ur förgyller livet

Fotboll är en gåtfull sport. Här gör Mjällby ynka tre mål på sina tio första hemmamatcher i allsvenskan - och sedan fyra i den elfte. Proppen ur, på fikonspråket. Gårdagens 4-0-seger mot Elfsborg går liksom inte att förklara eller förstå. Jo, möjligen med hjälp av klichékatalogen. ”Bollen är rund”. ”Allt kan hända”. ”Stolpe-in”. Den typen av djupsinnigheter. Logiken kan vi lämna därhän: motsvarande möte i fjol slutade 0-5. Och då var Mjällby - om inte tabellen ljög - ett bättre lag än nu. Och Elfsborg kanske ett sämre, utom på konsten att spela oavgjort (15 kryss, varannan match). 

*. *. *

Men det där visste man förstås innan: gamla resultat är just gamla, varje ny match rymmer en chans till förändring. Mer komplicerad än så är inte fotbollen - i det långa loppet. ”Gåtorna” kommer längs vägen som små pikanta undantag. Förpestar eller förgyller livet för stunden, beroende på var man har sina klubbsympatier. Påverkar dock sällan en sluttabell. Att Elfsborg på säsongsbasis fortfarande är ett bättre fotbollslag än Mjällby var lätt att glömma igår - men kan vara viktigt att komma ihåg idag. Underbart är kort, segeryra flyktig som ens egen ungdomstid. Då kunde man gå på hybris, moln och vatten i minst en vecka. Inte längre.

*. *. *

Mjällby har trots allt jobbet kvar att göra. Säkra det allsvenska kontraktet, plocka de åtta eller nio poäng ytterligare som sannolikt krävs. Det kan gå, bör nästan gå. Försvaret har varit ramstarkt på sistone. Målvakten Eriksson smått fantastisk. Mittfältet fullt av lojala arbetshästar. Och kanske anar man ljuset även för anfallsspelet nu. Äntligen i så fall. Tränaren Anders Torstensson har länge och envist hållit fast vid Bergström/Sarr som forwardspar - men igår kom han på djärvare tankar. Sam Johnson och Moro från start. Den förstnämnde målskytt direkt, Moro den bättre i spelet. Klar doft av succé.

*. *. *

Bergström verkade ta petningen med fattning. Byttes in i andra halvlek, gjorde 2-0 efter tre minuter. Stående på mållinjen som nästan alltid när han gör sina mål. Sen rann det på; trean kom, fyran kom, Elfsborg gav upp så småningom. Det var en sådan dag, en sådan match. Allt gick Mjällbys väg. Nästa gång lär det bli tuffare: MFF här i Malmö. Hoppas bollen är rundare än vanligt.

En dåres försvarstal...

Jag tänker på det här med sportjournalistik. I tidningar. I tv. I bloggvärlden. Alla antaganden. Spekulationer. Personliga profetior. I väntan på fakta. Att det just därför blir som det blir: ofta alldeles galet, någon gång alldeles rätt. Orakel finns inte, bara besserwissers. Kanske av varierande grad men ett är ändå säkert: inte en enda sportjournalist går felfri genom karriären. Allra minst de så kallade experterna. Tack och lov faktiskt; utan förutsägelser och förhandstugg vore sportjournalistiken typ en börsrapport. Siffror före ord, facit före fantasi. Torrt och korrekt. Men föga upphetsande och måttligt roande.

*. *. *

Låter nu detta som en dåres försvarstal? Precis vad det är. Vem tippade att Häcken skulle vinna årets fotbollsallsvenska? Jag. Vem tippade att Kalmar skulle åka ur? Jag. Något att pudla för? Trots allt inte. Lagt tips ligger, totalhaveri ingår i spelet. Härförleden räknade jag bort MFF från guldstriden. Förhastat, medger jag idag utan omsvep. Att skriva om fotboll - eller sport generellt - är inget för den prestigebundne, bortförklaringar skulle bara bli patetiska. Men som sagt, det händer att man pickar ett korn. Kommer inte på något just nu. Vill heller inte skryta i egen sak. Det luktar, har jag hört.

*. *. *

Drabbades av ett nostalgirus i veckan. På banken av alla ställen. Vad låg på stora fylla-i-blankett-bordet om inte ett färskt exemplar av Lyckoslanten? Med klassikerserien Spara & Slösa på sista sidan. Min barndoms speciella tidning, den som ingen unge kom undan. Var helt säker på att den inte fanns längre. Blev nästan piggig vid åsynen, bläddrade med andakt. Lyckoslanten, vid liv 2021. Fascinerande, om än lite ”orättvist”. Varför överlevde inte Rekordmagasinet? Idrottsbladet? Veckotidningen Se? Saknar dem alla, IB särskilt.

*. *. *

Igår var jag på vårdcentralen. För ett covidtest. Att jag har haft sjukdomen och sedan blivit dubbelvaccinerad saknar betydelse. Man kan få covid igen, om ödet bestämt sig för att jävlas. Nu tror jag inte att det är så, lutar mer åt att det är min förkylningsastma som ”löper amok”. Symptomen är delvis likartade, andfåddheten det mest påtagliga. På måndag får jag svar. Man var bättre förr, den saken är klar.

Återbetalning på MFF:s flytkonto

Jag skrev för en tid sedan att årets MFF saknar flyt. Inte igår. 1-0 borta mot Elfsborg var verkligen en riktig flytseger. MFF behövde inte ens göra målet, det bjöd Elfsborgsbacken Johan Larsson på. MFF behövde heller inte spela bra. Svårt att göra förstås, givet förutsättningarna. Åtta man på frånvarolistan, en nionde som tillkom sedan Beijmo skadat sig tidigt i matchen. Alla åtta hade förvisso inte gått in i startelvan, men säg tre eller fyra. Däribland ett helt mittfält. Bara MFF klarar att hantera ett sådant manfall, dock inte utan att det märks. Dels i prestationen, men framförallt på bänken. 

*. *. *

Där satt igår flera oprövade spelare som normalt inte platsar i matchtruppen - och ingen av dem kom in. Tränare Tomasson nöjde sig med två byten, tordes tydligen inte fler. Annars hade det behövts; många knäade i slutet, en sån som Birmancevic nästan från början. Elfsborg å sin sida gjorde maximala fem byten. Spelade hyggligt, dominerade delar av matchen. Men kom liksom inte till skott. Gjorde Dahlin i MFF-buren en enda räddning? Jo kanske, jag kan ha glömt. Samma åt andra hållet - men där berodde det mer på att MFF:arna sköt som kråkor, lägen fanns. I det stora hela ett ställningskrig som borde slutat 0-0. Om fotboll varit en rättvisesport. Icke så. Flyt är en komponent att räkna med, igår till MFF:s smala lycka.

*. *. *

Ikväll ska jag kolla på en ”statistiskt säkerställd” 0-0-match. Jag talar så klart om Mjällby-Halmstad. Allsvenskans målsnålaste lag i bägge ändar. Halmstad med målskillnaden 13-17 på nitton matcher, Mjällby 13-19. Men just därför väntar kanske målkalas? Någon gång måste det rimligen lossna även för de oförmögna. Mjällby har alltså på nio hemmamatcher gjort tre mål, det är ett armod utan like. Hoppas Bergström välter målställningen ikväll. Som han gjorde borta mot just Halmstad i maj. Det målet går till historien...jag menar, hur ofta hänger en spelare i både ribba och stolpe samtidigt som han skallar in bollen med 1 cm luft till virket? Hur ofta ser man någon gå bokstavligt ”all in” på  det sättet? Hur många stollar finns i allsvenskan? Kruxet är att Bergström inte gjort mål sen dess. Hög tid, tack.

Rättelse från skamvrån

Vissa texter skulle man aldrig ha skrivit. Den igår t ex. Det inledande stycket om att Sydsvenskan borde förklara varför Per T Ohlssons söndagskrönikor lyst med sin frånvaro en längre tid. Idag erfar jag från säker källa att det är precis vad Sydsvenskan gjort. Diskret, men dock. Jag som inbillat mig att jag lusläser min kära morgontidning har missat klargörandet. Nu vet jag bättre: skälet är hälsorelaterat, strikt privat. Förlåt Sydsvenskan. Förlåt Per T Ohlsson.

Om en saknad stilist - och brist på stil (M)

Nähä. Inte idag heller. Per T Ohlssons söndagskrönikor i Sydsvenskan verkar vara ett minne blott. Oklart varför och onödigt att behöva spekulera. Av respekt för läsarna - och med bibehållen respekt för Ohlssons personliga integritet - borde Sydsvenskan lätta på dimman. Vi är många som saknar Söndagssydis i ordinarie skick. Utan Ohlssons krönikor blir tidningen alldaglig. Inte dålig men lite fattig, lite avhyvlad på toppen. Har vi nåt att hoppas på, vi som saknar? Kom igen Sydsvenskan, berätta!

*. *. *

Apropå Sydis läste jag gårdagens stort uppslagna reportage om den illa beryktade moderatpolitikern Hanif Bali. Eller möjligen före detta politikern. Partiledningen har ju satt Bali i timeout, vilket i dessa sammanhang brukar vara förordet till gameover. Anklagelsen är allvarlig, om än diffus i detaljerna: otillbörligt uppträdande, eventuellt av sexuell karaktär, mot en ung kvinnlig partimedlem. Saken är polisanmäld, förundersökning inledd. Bali nekar med emfas till brott - och reportaget i Sydis bringar knappast klarhet i skuldfrågan. Det blir mer en partsinlaga, med toner av moralisk indignation. Jag har lite svårt för sånt faktiskt. Och nej, jag är inte moderat själv. Inte Balisupporter. Har bara sett honom som en udda prick i riksdagen, ofta med åsikter som låter snarlika SD:s. I medieperspektivet en solklar tolvtaggare - och därmed lovligt byte när drevet går. Får se hur det slutar, juridik och journalistik är trots allt inte samma sak. Politiskt  spelar utfallet alltså mindre roll; Hanif Bali är körd, allt annat vore sensationellt.

*. *. *

Jäkla otur dom har just nu, Moderaterna. I Malmö fick partiets högste företrädare lämna in, även han med otillbörliga eskapader på sitt samvete. Inga direkta övergrepp men tydligen tafs och tjafs, på det där sättet som gick för sig förr i tiden. Inte längre. Umgängesformerna man-kvinna har reformerats, maktstrukturer ritats om. Utan att genomslaget blivit fulländat ens i de beslutande organen: en bock förblir en bock, om så i politisk kostym. Häromkvällen såg jag förresten Ann Heberlein (M) i tv. Ett slags comeback, tror jag. Programmet, i debattformat, rörde kyrkovalet. Heberlein var sig lik. Arg. Bättre vetande. Förnärmad, sällan sen till tjuvnyp. Utom mot SD förstås. Men nog om moderat otur för idag. Det finns annat som pockar på min uppmärksamhet. Cykeln t ex. Höstsolen. En liten runda i det fria medan man ännu vill, vågar och kan.