Tänk att man vid 76 års ålder fortfarande kan bli rörd av fotboll. Kämpa med lyckotårarna, känna att man faktiskt lever. Tack Mjällby för den påminnelsen. Gårdagens 2-0-seger mot Hammarby gjorde mig inte yngre över tid, men definitivt för stunden. Detta var fotboll när fotboll är som bäst rent emotionellt. Spelare som ger allt för sin klubb och för oss som råkar gilla den. Krigarnas triumf över lirarnas. Byhålans knockout på storstan.
*. *. *
Viktor Gustafson! Jesper Gustavsson! Vilka föredömen i konsten att aldrig, aldrig, aldrig ge en enda boll förlorad. Carlos Gracia! Listerlandsspanjoren, fullständigt briljant som mittback. Carljohan Eriksson! Målvakten som gör alla mållösa. Fenomenal igår igen. Men framförallt: laget. Varenda kugge, vartenda bultande hjärta. Och då inkluderar jag staben runt om. Sportchefen Hasse Larsson. Tränartrojkan med Anders Torstensson i spetsen. Det sprutar blod, svett och tårar kring hela Mjällby AIF. Okej, reservation för några petade stjärnor, man kan sällan få allt.
*. *. *
Ack ja, den fotbollen. Min fru undrade från ett angränsande rum varför jag skrek så förbannat. Jag sa som det var: jag skriker inte, jag hulkar. Diagnos på det? Lönt att ringa 1177? Förmodligen inte. Bättre att bejaka galenskapen och gilla läget. Medan tid är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar