Sådan fotboll, sådant språk

Sverige-Färöarna 5-0. Proffs mot amatörer, spel på en planhalva i 90 minuter. Förödande för damfotbollen med såna här "matcher" i ett VM-kval. Färöiskorna såg ut att ha börjat med sporten i förra veckan, vissa av dem orkade knappt med bollen. Målvakten t ex hade inte en utspark längre än 20 meter. Otroligt svagt av Sverige att göra fem ynka mål på det s k motståndet. Men förbundskapten Sundhage verkade nöjd, tv-paret Kristiansson/Marklund likaså. Den sistnämnda lanserade f ö ett nytt ord igen: "bakanför". Jag tror det skulle betyda bakom. Tidigare har vi hört "na" i betydelsen henne - och det är klart: just ikväll passade torftigt språk alldeles utmärkt. Ihop med fotbollen alltså.

En dag i Ullared

Jag var, skam till sägandes, i Ullared igår. Buss upp 06.00. Inte raka spåret utan med kringelkrokar runt Lund, Hörby, Höör, Hässleholm. Festligt, folkligt, fullsatt: tre herrar, 45 damer, några skollovslediga barn. Framme först klockan 11, fördröjda av däckbyte pga punka. Sedan fem timmar för shopping. Klarade den första hyggligt. Hittade jackan jag tänkt köpa. Rakapparaten likaså. Plus en del onödigt mög jag inte tänkt köpa. Sen ställde jag mig i kön till restaurangen, sådan finns ju numera inne i själva varuhuset. Då brast det. Kön var lång som ett hällregn och rörde sig faan inte ur fläcken. Kände hur panikångesten kom smygande. Svettningarna, darrandet, yrseln, ticksen, hela den mentala härdsmältan. Måste ut. Men hur? Alla i kön hade kundvagnsschabraken med sig, alla utanför kön hade också kundvagnsschabrak i släptåg. Manöverutrymmet för en utbrytning var liksom noll. Inledde ett samtal med mig själv...lugnt och fint nu, räkna till tio och hela den biten. Bad om ursäkt till höger och vänster för att jag ville fram eller förbi, rammade en del smalben med min kundvagn så som ock jag rammades av andras kundvagnar. Mitt i alltihopa stötte jag, bokstavligt talat, ihop med HIF-tränaren Roar Hansen. Blev alldeles paff, trodde han hade det stressigt nock med fotbollen. Tänkte först be även honom om ursäkt, jag menar Mjällby har ju snott alla poängen av Helsingborg den här säsongen. Avstod dock, ville inte strö salt i öppna sår. Hann tänka: undrar om snobb-Norling i MFF åker till Ullared för att shoppa loss? Förmodligen inte. Sen nådde jag plötsligt, döm om min lättnad, kassan. Och strax därpå den friska luften. En bänk att sitta på. En cigg att suga på. Någonting att äta, någonting att dricka. En insikt att begrunda i väntan på hemresa: tusentals, kanske tiotusentals, människor utsätter sig för detta. Varje dag. Året runt. Frivilligt. Igår var jag en av dem. Skulle inte bli förvånad om jag gör det igen. Om fem år cirka. När jag gått igenom återhämtningsfasen.

Ett värdigt mästarlag

Elfsborg-Malmö FF 0-2. Det slutgiltiga beviset: rätt lag vinner allsvenskan 2013. MFF har varit jämnast och bäst, sett över hela säsongen. Undvikit svackor, klarat sig hyggligt från skador, "satt" ett spel och en startelva som konkurrenterna inte riktigt kunnat matcha. Och dessutom rott i land vad som måste vara årets affär i svensk fotboll: försäljningen av Rantie, återköpet av Molins. Den dealen gick liksom inte jämnt ut, den gick plus så det sjöng. Molins gjorde båda målen ikväll igen, snacka om guldgosse. Hade Hamrén haft ett uns av gambler i sig skulle han naturligtvis plockat in "Gishe" i landslagstruppen mot Portugal - men ingen risk, Hamrén är inte sån. Just nu ser jag fram emot att få höra Rikard Norling i tv:s fotbollskväll. Eller också inte. Risken är väl att han i ren eufori sätter nya rekord i filosofiska utläggningar...jag är rädd för det. Fast som fotbollstränare är han tydligen inte så dum.

Om Mjällby som vann - och Imad som försvann

Fotbollsallsvenskan, söndag. Underbart att Mjällby fick vinna säsongens sista hemmamatch, 2-1 mot Göteborg. Det visar att turbulens inte nödvändigtvis behöver betyda dekadens. Gott så. Men nästa år får det gärna bli lite lugnare kring laget. Färre affärer, fler poäng. Om man nu får önska. I övrigt denna söndag noterar jag att Helsingborg fick en ny omgång stryk. 2-3 mot Kalmar, trots 2-0. Där kan man verkligen tala om fritt fall och ett lag i kaos. Undrar om inte tränaren Roar Hansen får se sig om efter ett nytt jobb nu, allt annat skulle vara olikt HIF. En till sak, apropå just HIF. Imad Khalili gjorde mål igen, hans 14e för säsongen. Därmed gick han upp i skytteligaledning jämsides med Tobias Hysén. Detta nämner jag som ställföreträdande konsumentupplysare; medierna har ju noll koll. Eller noll personal kanske? Hursomhelst mejlade jag Sydsvenskan för ett par veckor sedan och påtalade att Khalili tappats bort i skytteligan. Svar kom med löfte om rättelse. Vad det löftet var värt ser vi i dagens tidning.

Säljande löpsedel?

"Legendaren Bosse Larsson: MFF TAR SM-GULD". Så står det på Kvällspostens löpsedel idag. Har läst den flera gånger för att övertyga mig själv att jag ser rätt. Jag menar, vilken sensationell nyhet. Den säljer man säkert många lösnummer på. Grattis och lycka till.

Det var en gång en tidning...

Hårda tider, kalla tider. Det är vad som råder i tidningsbranschen just nu. Ja, inte bara där. Snarare generellt på arbetsmarknaden. Inte ett huve går säkert nånstans, mantrat om "arbetslinjen" verkar vara ett cyniskt skämt. LAS likaså. Lång anställningstid och gedigen erfarenhet har blivit en minusfaktor, arbetsmyror med jätteegon går före. I tidningsvärlden började allt detta med den heliga teknikrevolutionen på 1990-talet. Datorernas intåg, människornas uttåg. På Sydsvenskan försvann i princip en hel yrkesgrupp: grafikerna. Journalisterna kunde göra jobbet själva, från ax till limpa. Men se på faan. Snart kom nya datorer, nya möjligheter som gjorde att även journalisterna blev för många. Så där har det fortsatt fram till våra dagar. Parallellt med en galopperande cynism från arbetsgivarhåll: sparbeting på sparbeting, uppsägningar på uppsägningar, avdelningsslakt på avdelningsslakt. Ju färre medarbetare, desto rikare ägare. Kruxet är att läsarna försvinner - och därmed snart hela Sydsvenskan, i alla fall pappersformatet. Mina tankar nu går till alla gamla kolleger som dumpats i den senaste röjningen. Förhoppningsvis upptäcker ni snart att det finns en värld utanför tidningshuset. Ge den en chans. Och minns Sydis som Sydis en gång var: en mjuk och varm arbetsplats med högt i tak på alla sätt och vis. Faktiskt.

Varje lott hade varit tuff

Portugal. Lotten var inte särskilt snäll mot Sverige vad gäller playoff till fotbolls-VM 2014. Å andra sidan känns det som motstånd kvittar; får inte Sverige ordning på försvarsspelet blir alla matcher svårvunna. Hamrén har liksom murat in sig i ett hörn nu, ett hörn där Nilsson/Antonsson förblir mittlås trots haveriet mot Tyskland senast. Att byta tillbaka till Granqvist/Olsson vore en prestigeförlust för den gode förbundskaptenen - och såna förluster är nog det sista han vill ha. Chanslösa mot portugiserna är vi dock inte. Inte så länge tur är en betydelsefull del av fotbollen. Och inte så länge Zlatan är en del av laget.

Päronpoängen Mjällbys räddning

Att hålla på Mjällby är att hållas på halster. Femte raka förlusten föll som en rutten frukt ikväll, 0-1 i Halmstad. Det innebär att det allsvenska kontraktet fortfarande inte är säkrat till 100 procent, bara 99,99. Målskillnaden, om inte annat, lär väl rädda Mjällby undan kval. Och så skrivbordssegern mot Djurgården i våras, utan den hade läget varit riktigt prekärt. Frukt spökade förresten där också: minns jag inte fel var det ett inkastat päron från Djurgårdsklacken som föranledde domaren att bryta matchen. Enn får tacke.

Idrottshuvudstaden Malmö

MFF tar guldet. LdB har redan gjort det. Redhawks går som tåget i hockeyallsvenskan. Och HK toppar handbollens elitserie. Det glänser om Malmö just nu, åtminstone på idrottsscenen. Ovanligt att alla har framgång samtidigt, det brukar alltid vara nån som ballar ur. Som oäkta Malmöbo, dvs inflyttad, accepterar jag att den genuine Malmöbon nu blir ännu stöddigare än normalt. Man ska inte vá missunnsam, då kan man bli kallad Blekingepotta.

En halvlek att minnas

HK Malmö-Sävehof 25-20. Trodde aldrig jag skulle få se HK Malmö spela sån handboll som här i första halvlek. Ren propaganda, inte en fot fel. Paussiffrorna skrevs till nästan obegripliga 17-7, överkörningen var total. Då var det alltså Sävehof man mötte, förvisso ett på stjärnspelare ganska utarmat Sävehof men för den skull inget blåbär. Många av svensk handbolls främsta framtidslöften återfinns i Partilleklubbens nya lagbygge - och lite av grundkapaciteten fick HK känna på i andra halvlek. Sävehof kom så nära som 18-21 och hade dessutom boll ett par gånger om i det läget. Viss oro spred sig nog i HK där...fast inte hos Nebojsa Simic, målvaktsfantomen. Han var om möjligt ännu bättre än mot Önnered senast och allra bäst just då, när den "ointagliga" ledningen krympt till tre ynka bollar. Till slut blev det ändå en ganska bekväm seger, fattas bara höll jag på att säga. Första halvlekens uppvisning kommer Malmös handbollsvänner att snacka länge om, den saken är klar. Ska man vara kritisk mot någon detalj är det väl att kanterna glömdes bort, där finns outnyttjad kapacitet. Lämpligt att plocka fram den på onsdag kanske? Kristianstad borta, det blir nåt att bita i för Magnus Anderssons obesegrade maskin.

Upp med garden, Klara

Det var med blandade känslor jag återsåg Höllvikentjejen Klara Svensson i boxningsringen ikväll. Senast det begav sig var hon fortfarande amatör. En av de bättre på damsidan, men med andra intressen vid sidan om. Sång, skönhetsvård, såna saker. Trodde aldrig att hon skulle - eller ville - bli proffs i boxning, kan inte minnas att hon nämnde det heller vid intervjutillfällena. Men så blev det. Kvällens tv-sända fajt var Klaras elfte utan huvudskydd. Hon vann på poäng och är därmed fortsatt obesegrad. Ändå satt jag på helspänn som en dålig far, rädd att hon skulle gå på en nit. Bulgariskan i andra ringhörnan var inget slaktoffer, tvärtom ganska lömsk och oavbrutet tuff. Faktum är att Klara Svensson var mer märkt av de åtta ronderna än bulgariskan, i alla fall på ytan. Varje fajt framöver lär bli ännu tuffare; professionell damboxning är förhållandevis tunn, Klara har snart avverkat hela "andrasorteringen" i sin viktklass, den där som man bygger en snygg matchlista på. Och då återstår bara de riktigt hårdföra motståndarna, de riktigt riskabla matcherna. Må det gå Klara Svensson väl.

Starkt om Lindberg i tv

Såg tv-dokumentären om Maria Lindberg, Malmötjejen som vill boxas men inte får. Inte i Sverige i alla fall, hennes licens drogs in för gott efter en hjärnblödning i samband med en amatörmatch 1999. Jag har svårt att bli upprörd över det beslutet - men också lätt för att känna sympati för Lindberg som människa. Hon är, såvitt jag förstår, medicinskt friskförklarad sedan länge och hennes passion för boxning är obruten. Hon argumenterar väl för sin sak, är vuxen nog (36, tror jag) att ta eget ansvar. På förunderliga vägar har hon också lyckats utverka tysk, eller om det var rysk, proffslicens och därmed kunnat återuppta karriären utomlands. Det har gått sådär; Lindberg har fått kämpa för varje fajt, ibland har det gått år mellan. Men de flesta har hon faktiskt vunnit, vid något tillfälle rent av en VM-titel. Vilket dock ska tas med en nypa salt: "VM-titlar" finns det gott om i dagens proffsboxning, värdet är synnerligen diffust. Några pengar har hon heller inte tjänat på boxningen, tvärtom. Maria Lindberg berättade själv i dokumentären hur hon lever på marginalen och försakar mycket av det goda...ja, t o m en livspartner för att hon inte vill "dra in någon annan i det här konstiga sättet att leva". Allt för passionen, precis allt. Som sagt. Det är lätt att tycka om Maria Lindberg. Att förstå sig på henne är svårare...genomsnittsmänniskor som du och jag hade ju inte gått upp i en boxningsring ens mot gage. Allra minst efter en handfast påminnelse om livets förgänglighet.

Mjällby AIF i "sjönöd"

Först var det sportchefen som avsattes under tumultartade former. Sen var det själve klubbchefen som greps av polis efter en fyllerelaterad incident i Malmö. Och nu, med tre omgångar kvar av allsvenskan 2013, är det tränaren som hoppar av sedan spelarna i sluten omröstning odugligförklarat honom. Förlåt en fråga, men vad faan är det som händer i Mjällby AIF? Vad är det för folk som löper amok med allt vad vett och etikett heter? Det är möjligt för att inte säga sannolikt att klubben kommer att ha allsvensk status även 2014, men då är det också dags att betala priset. Laget behöver ju förstärkas - men vilken spelare, eller tränare för den delen, vill representera en klubb där hela havet stormar hela tiden? Det är knappt man vill vá supporter längre.

Matchvinnaren hette Simic

HK Malmö-Önnered 24-19. Det vore lögn att påstå att HK-målvakten Nebojsa Simic är smidigheten personifierad. Men spela roll? Inte precis. Simic är bra på det primära, nämligen att stå i vägen för bollen. Som en betongkloss, typ. Ikväll var han så ruggig att jag tappade räkningen på antalet räddningar. Kan ha varit cirka 25, det kändes så. Många lätta, vissa vassa, några fenomenala. Simic räddade segern åt HK, laget och spelet i övrigt haltade betänkligt. Motståndet inbjöd förstås inte till någon skärpa; Önnered var tunt, tamt och tempofattigt. Stjärnämnet Andreas Berg blandade och gav, kan bättre. Elitserievärdig handboll får vi vänta med till söndag. Då kommer Sävehof till Baltiska hallen - och då kommer väl HK-skärpan tillbaka per automatik, skulle jag tro. Kanske kommer t o m publiken. Lite över 700 ikväll igen, det är för dåligt.

När Percy borrar är det rätt

Där ser man. Efter ett par månaders blånekande erkänner nu Percy Nilsson att han borrade hål i Hemglassbilens ena framdäck i somras. Samtidigt låter den noble mannen meddela att han polisanmält den unga flickan bakom ratten för ofredande. Tuta på fisförnäma Näset, aja baja. Det värsta med den här famösa historien är egentligen inte själva tilltaget, utan att så många lokalbor verkar sluta upp kring Percy Nilsson. Smygbeundra, heja på, försvara hans attentat. Det säger något om ett klimat som göder storhetsvansinnet. Det säger också något om statusen för den störste, eller mest vansinnige, av dem alla. Percy Nilsson kan per definition inte göra fel. Förr var det Göran Holm som hade den ställningen på Näset - men han nöjde sig som regel med att säga vad andra påstods tycka. Borr-Percy tar det ett steg längre: han gör vad andra påstås vilja göra. Arma människor.

Sport är mer än fotboll

Tänker på sportkrönikörerna. Alltså varför de kallas just så. Många av dem, nästan alla, skriver ju bara om fotboll. Som om handboll, hockey, boxning, brottning och tusen andra sporter inte fanns. Mer än vart fjärde år när det är OS och sportkrönikörerna tvingas fejka intresse för sånt som inte intresserar dem. Nej, fotbollskrönikörer borde de kallas. Det kan låta smalt, men blir i alla fall inte missvisande. I min egen morgontidning har f ö sportkrönikören gett de tre F:en en ny innebörd på senare år. Fotboll, fotboll och feminism, närmre bestämt. I och för sig något finare än den forna betydelsen "flickan, flaskan och fotbollen", det får man medge. Men lite tröttsamt blir det allt. Enkelspårigt. Till slut helt ointressant att läsa. Jag skulle nog rekommendera "sportkrönikörerna" att komma ut ur fotbollsbubblan och upptäcka lite annan idrott. Om de nu inte vill ändra på sin yrkesbeteckning.

Klass slog motivation

Sverige-Tyskland 3-5. Framgår kanske inte av målsiffrorna vad det handlar om - men fotboll, faktiskt. VM-kval. Ett Sverige som behöver poäng för fördelaktigare seedning i stundande playoff, ett Tyskland som redan är kvalificerat och spelar därefter. Dvs en typ av uppvisningsfotboll. Briljant i offensiven, slappt i defensiven. Sverige bjuds på ett par omställningslägen till 1- och 2-0, får rimligen all tänkbar energi för att sno den där poängen som tyskarna inte behöver. Men tyvärr. Klasskillnaden är för stor, det svenska försvarsspelet för uselt. Ett lojt Tyskland leker hem segern och förpassar Sverige till ett playoff mot endera Kroatien, Portugal, Grekland eller Ukraina. Lottas på måndag, tydligen. Med det försvarsspel Sverige visar upp ikväll kan det nog kvitta vem vi får...

Mästarlaget råkar finnas i Malmö

Om några timmar kommer LdB:s fotbollsdamer att fira sitt allsvenska guld. Det är dem väl unt, vinner man högsta serien ska det smälla i skumpakorkarna. Sen är det en annan sak att succén inte säger ett skvatt om damfotbollen i Malmö. Eller också är det precis vad den gör. Laget är till närmare nittio procent hopköpt, merparten av spelarna i startelvan saknar svenskt pass. LdB kunde s a s funnits var som helst i vårt avlånga land, förutsatt då motsvarande sponsring och finansiärer. Men föralldel, köpt lycka är också lycka. Åtminstone för stunden.

En fotbollsstad som glappar

Malmö - en fotbollsstad i kris? Inser att frågan verkar korkad, MFF är ju på väg mot guld. Liksom LdB på damsidan. Men om vi nu håller oss till herrfotbollen...vad finns bakom MFF? Ingenting. Glappet till "näst bäst i stan" bara växer, mer än nånsin nu när Limhamn-Bunkeflo åker ner i division 2. Vilket alltså är fjärde nivån i det nutida seriesystemet. Jämför med läget i Stockholm och Göteborg. Där finns tre respektive två klubbar bara i allsvenskan, ytterligare några i Superettan. Och det är ingen tillfällighet, snarare ett vanemönster. Att det skiljer fyra divisioner mellan bäst och näst bäst är exceptionellt, Malmö sticker ut även vid en jämförelse med mindre städer. Men spelar det roll? Vet inte. Tycker bara det är trist. Saknar dynamiken i Malmöfotbollen, lite konkurrens på toppen. Undrar om MFF gör det - eller om de trivs där uppe i suveräniteten. Nu sägs det ju att inget varar för evigt så man ska väl aldrig säga aldrig, i sinom tid kan kanske FC Rosengård eller varför inte Hyllie IK utmana. Känns som det finns viss potential där. Eller om det bara är önsketänkande från min sida. Den som lever får se.

"Isak" gjorde vändningen möjlig

Sverige-Österrike 2-1. Hyllas den som hyllas bör: Andreas Isaksson. Ett par mirakelräddningar från hans sida i första halvlek höll Sverige kvar i matchen. Så långt var det svenska försvarsspelet precis så darrigt som jag befarat - och Österrike precis så spelskickligt att 0-2 och 0-3 kunde fallit som mogna frukter. Om det inte vore för Isakssons fingertoppar och tåspetsar. Sen hände nåt i paus, gud vet vad. Sverige kom, som det heter, ut som ett nytt lag. Tog över matchen, pressade tillbaka österrikarna, jobbade ursinnigt för ett avgörande. Martin Olsson 1-1 på Zlatans pass, Zlatan själv 2-1 på Källströms mästerliga framspelning med fem minuter kvar. Magiskt! Men jag måste bara nämna Elmander. Inte bäst med bollen, men bäst på moralen. En krigarnas krigare, en vän att hålla i handen när kris hotar. Ikväll lyckades han t o m dupera domaren, just den "insatsen" var kanske inte så moraliskt högtstående. Tänker alltså på situationen där Elmander INTE blev skallad men fick det att se ut som han blev...varpå en österrikare fick rött kort. En riktig rysarmatch blev det hursomhelst, spänningsmässigt svåröverträffad. Tack Isaksson för det. Synd bara att segern inte garanterar nåt VM. Playoff återstår. I kalla november, oklart mot vem. Men såna petitesser glömmer vi ikväll.

Funderingar kring en startelva

VM-kval ikväll, Sverige-Österrike. Som vanligt blir jag mörkrädd när jag ser den svenska försvarsuppställningen. Lustig, Nilsson, Antonsson, Martin Olsson. Den skrämmer man nog ingen motståndare med. Ingen respektabel i alla fall, och dit får väl Österrike räknas. Känns som förbundskapten Hamrén gör en Kajsa Warg: tager vad han haver. Eller vad han tycker sig ha, rättare sagt. En helt vanlig fotbollsfåne, som t ex jag, kan ju tycka att Jonas Olsson borde platsa i en svensk backlinje sju dar i veckan. Spelar man kontinuerligt i Premier league säger det nåt om klass - och Hamrén brukar ju heller inte vara sen att framhålla vikten av regelbunden speltid i klubblagen. Nu slår han liksom knut på sig själv. Elmander, Kacaniklic, Sebastian Larsson; alla verkar ingå i kvällens svenska startelva, alla nöter bänk (mer eller mindre) i samma liga som Jonas Olsson trampar gräs. Ett annat frågetecken - för mig alltså - är Anders Svenssons plötsliga "pånyttfödelse". Från ratad till given, s a s. Skulle han ha blivit bättre nu vid 37? Snabbare? Rörligare? Eller säger hans nyvunna status något om en svensk mittfältskris? Eller om en förbundskapten på villovägar? Vi får se ikväll, min förhoppning är att jag bekymrar mig alldeles i onödan.

HK Malmö i medieskugga

Det är nåt med HK Malmö som stör media. Exakt vad vet jag inte, det får medierna förklara. I morse t ex visade SVT rörliga bilder från dussinmatchen Lugi-Skövde i damernas elitserie, från HK Malmös match mot Drott nämndes inte ens resultatet. Sen slår man upp Kvällsposten som såvitt jag vet är en Malmöbaserad tidning. Vad får man där? Jo, en diskret tvåspaltare med Drottvinkel. Inte ett ord om HK Malmö, laget som åtminstone i skrivande stund toppar herrarnas elitserie obesegrat. Däremot ett helt jävla uppslag med förhands på kvällens Skånederby i Kristianstad. Sydsvenskan ska vi inte tala om, där har HKM aldrig fått mer än en bråkdel av det utrymme som undfägnas MFF, LDB och Rödhökarna. Eller Lugi för den delen, om vi nu ska hålla oss till handbollen. Så frågan pockar på svar: vad är det med HK Malmö som är besvärligt?

Hunger slår mättnad

HK Malmö-Drott 35-31. Det trodde jag inte. Att Drott efter fem spelade matcher skulle stå kvar på en ynka poäng - och två gånger om på kort tid förlora mot nykonstruerade HK Malmö. Det är ändå de regerande svenska mästarna vi talar om. Kanske det som är problemet, nån sorts guldmättnad. Laget är ju nästan intakt, alla de bärande krafterna finns kvar. Minus Daniel Lindgren, försvarsstrategen som värvats till Kristianstad. Ikväll saknades dessutom målvakten Bladh men ersättaren Eberling gjorde en hygglig match, ingen skugga på honom. Hungern fanns dock i hemmalaget, det var tydligt. Inte minst vid de tre utvisningarna i andra halvlek: HK vann även med en man kort, två gånger med 2-0! Det var nästan så att svetten skvätte upp på läktarna, i alla fall Pecikoza's. Vilken vilja och attityd den mannen har...Drotts alternerande mittsexor var som pojkar vid en jämförelse. Många i HK hade en riktigt fin kväll på jobbet: Koch-Hansen, Lönn, Svännel, Månsson, målvakten Norlander. Tönnesen blandade och gav, satt mycket men kom in på slutet och bidrog med ett par viktiga mål. En härlig handbollsmatch att titta på, galet svängig i första halvlek. HK låg under 3-8, vände till 11-8! Varpå Drott gjorde fyra raka och återtog ledningen. Publiken, 775 pers liten och till betydande delar enögd, kastades mellan hopp och förtvivlan - men avslutade snyggt med en stående ovation. Det var hemmaspelarna värda, tycker jag.

Oavgjort kändes sjyst

HK Malmö-H 43 25-25. Ett helt annat H 43 än senast mot Ystad - och ett helt annat HK än det som tagit fem poäng på de tre inledande matcherna. Därav det "rättvisa" resultatet. Även om jag kan tänka mig att båda parter tycker att de borde vunnit. H 43 för att de ledde med 25-24 in i slutminuten, HK för att de ledde all övrig tid frånsett 0-2 alldeles i början. 17-12 t ex, i vad som liknade ett matchavgörande ryck direkt på pausvilan. Starkt av H 43 att komma igen. Den stora skillnaden jämfört med Ystadmatchen var lagets försvarsspel. Då lojt och passivt, nu fränt och uppoffrande. Med det följde också ett bättre målvaktsspel; Torbjörn Jacobsson var helt enkelt lysande. Överraskande val förresten, de flesta hade nog räknat med Oscar Jensen i H 43-buren. En annan överraskning, säkert obehaglig för HK, var långtidsskadade Joakim Bååk's comeback. Det gav ny kvalité åt lundalagets anfallsspel. Fler alternativ, skärpt bolltempo, bredare skytte. Min spontana känsla vid slutsignalen var faktiskt att HK Malmö kommit undan med blotta förskräckelsen. Fast å andra sidan gav man bort matchen på uselt straffskytte. Fyra missar, Tönnesen ensam stod för tre. Med normal utdelning där hade kanske H 43 trots allt fått åka hem lottlöst. Vilket hade varit synd.

Khalili den osynlige mannen

Två nya mål av HIF:s Imad Khalili igår. 13 totalt nu, bara ett bakom Hysén i den allsvenska skytteligatoppen. Men alltjämt osynlig. I statistiken alltså, så som den presenteras i bl a Sydsvenskan. Jag har idag mejlat tidningens sportredaktion i ärendet med i alla fall en vag förhoppning om rättelse. Man vet ju inte, di är ont om folk nu för tiden, faktakoll är kanske inte prio ett. Men det vore ju fatalt om Khalili vann skytteligan. Fast ändå inte. Så att säga.

Inte sjunga, bara nynna

Ikväll känner jag för att använda den gamla högtravande klyschan "med till visshet gränsande sannolikhet". Avseende då att Mjällby nu säkrat sitt allsvenska kontrakt. Det enda som kan äventyra saken är att Öster vinner sina resterande tre matcher, samtidigt som Mjällby går noll. Det senare må vara fullt möjligt men att Öster skulle ta rubbet känns lika troligt som att jag plötsligt skulle bli Gustav Vasa. Halmstad törs jag nästan räkna bort helt, målskillnaden gör att de inte kan passera Mjällby. Men samma där: "med till visshet gränsande sannolikhet". Så sjunga vågar jag inte, trots allt. Bara nynna.

Försvarslöst H 43

Såg H43 igår. Inte upplyftande. 31-37 mot Ystad - och siffrorna talar: försvarsspelet var undermåligt. Egentligen i båda lagen fast värst i H 43. Ystadtalangen Lukas Nilsson, ännu inte 17 fyllda, fick göra tolv mål. Jag säger fick; H 43-spelarna lät honom hållas. Stötte inte, täckte inte, försökte inte. Gissar att Nilssonpågen var ganska förvånad över frikostigheten, jag menar vi talar ändå elitserien. Om nu H 43 håller den klassen...med den här matchen på näthinnan blir man betänksam. Får väl se framöver om nye tränaren Robert Andersson kan organisera en defensiv värd namnet, annars väntar kärva tider. YIF däremot blev jag lite imponerad av. Mycket nytt, många unga killar som fostrats i den egna plantskolan, tre klassdanskar därtill. En intressant mix, man anar en hög potential. Det är nåt visst med Ystads handbollskultur, det kommer man inte ifrån.