En dag i Ullared

Jag var, skam till sägandes, i Ullared igår. Buss upp 06.00. Inte raka spåret utan med kringelkrokar runt Lund, Hörby, Höör, Hässleholm. Festligt, folkligt, fullsatt: tre herrar, 45 damer, några skollovslediga barn. Framme först klockan 11, fördröjda av däckbyte pga punka. Sedan fem timmar för shopping. Klarade den första hyggligt. Hittade jackan jag tänkt köpa. Rakapparaten likaså. Plus en del onödigt mög jag inte tänkt köpa. Sen ställde jag mig i kön till restaurangen, sådan finns ju numera inne i själva varuhuset. Då brast det. Kön var lång som ett hällregn och rörde sig faan inte ur fläcken. Kände hur panikångesten kom smygande. Svettningarna, darrandet, yrseln, ticksen, hela den mentala härdsmältan. Måste ut. Men hur? Alla i kön hade kundvagnsschabraken med sig, alla utanför kön hade också kundvagnsschabrak i släptåg. Manöverutrymmet för en utbrytning var liksom noll. Inledde ett samtal med mig själv...lugnt och fint nu, räkna till tio och hela den biten. Bad om ursäkt till höger och vänster för att jag ville fram eller förbi, rammade en del smalben med min kundvagn så som ock jag rammades av andras kundvagnar. Mitt i alltihopa stötte jag, bokstavligt talat, ihop med HIF-tränaren Roar Hansen. Blev alldeles paff, trodde han hade det stressigt nock med fotbollen. Tänkte först be även honom om ursäkt, jag menar Mjällby har ju snott alla poängen av Helsingborg den här säsongen. Avstod dock, ville inte strö salt i öppna sår. Hann tänka: undrar om snobb-Norling i MFF åker till Ullared för att shoppa loss? Förmodligen inte. Sen nådde jag plötsligt, döm om min lättnad, kassan. Och strax därpå den friska luften. En bänk att sitta på. En cigg att suga på. Någonting att äta, någonting att dricka. En insikt att begrunda i väntan på hemresa: tusentals, kanske tiotusentals, människor utsätter sig för detta. Varje dag. Året runt. Frivilligt. Igår var jag en av dem. Skulle inte bli förvånad om jag gör det igen. Om fem år cirka. När jag gått igenom återhämtningsfasen.