Det var en gång en tidning...

Hårda tider, kalla tider. Det är vad som råder i tidningsbranschen just nu. Ja, inte bara där. Snarare generellt på arbetsmarknaden. Inte ett huve går säkert nånstans, mantrat om "arbetslinjen" verkar vara ett cyniskt skämt. LAS likaså. Lång anställningstid och gedigen erfarenhet har blivit en minusfaktor, arbetsmyror med jätteegon går före. I tidningsvärlden började allt detta med den heliga teknikrevolutionen på 1990-talet. Datorernas intåg, människornas uttåg. På Sydsvenskan försvann i princip en hel yrkesgrupp: grafikerna. Journalisterna kunde göra jobbet själva, från ax till limpa. Men se på faan. Snart kom nya datorer, nya möjligheter som gjorde att även journalisterna blev för många. Så där har det fortsatt fram till våra dagar. Parallellt med en galopperande cynism från arbetsgivarhåll: sparbeting på sparbeting, uppsägningar på uppsägningar, avdelningsslakt på avdelningsslakt. Ju färre medarbetare, desto rikare ägare. Kruxet är att läsarna försvinner - och därmed snart hela Sydsvenskan, i alla fall pappersformatet. Mina tankar nu går till alla gamla kolleger som dumpats i den senaste röjningen. Förhoppningsvis upptäcker ni snart att det finns en värld utanför tidningshuset. Ge den en chans. Och minns Sydis som Sydis en gång var: en mjuk och varm arbetsplats med högt i tak på alla sätt och vis. Faktiskt.