Funderingar kring en startelva

VM-kval ikväll, Sverige-Österrike. Som vanligt blir jag mörkrädd när jag ser den svenska försvarsuppställningen. Lustig, Nilsson, Antonsson, Martin Olsson. Den skrämmer man nog ingen motståndare med. Ingen respektabel i alla fall, och dit får väl Österrike räknas. Känns som förbundskapten Hamrén gör en Kajsa Warg: tager vad han haver. Eller vad han tycker sig ha, rättare sagt. En helt vanlig fotbollsfåne, som t ex jag, kan ju tycka att Jonas Olsson borde platsa i en svensk backlinje sju dar i veckan. Spelar man kontinuerligt i Premier league säger det nåt om klass - och Hamrén brukar ju heller inte vara sen att framhålla vikten av regelbunden speltid i klubblagen. Nu slår han liksom knut på sig själv. Elmander, Kacaniklic, Sebastian Larsson; alla verkar ingå i kvällens svenska startelva, alla nöter bänk (mer eller mindre) i samma liga som Jonas Olsson trampar gräs. Ett annat frågetecken - för mig alltså - är Anders Svenssons plötsliga "pånyttfödelse". Från ratad till given, s a s. Skulle han ha blivit bättre nu vid 37? Snabbare? Rörligare? Eller säger hans nyvunna status något om en svensk mittfältskris? Eller om en förbundskapten på villovägar? Vi får se ikväll, min förhoppning är att jag bekymrar mig alldeles i onödan.