Det lysande undantaget har släckt ner

Fick precis höra att Ragnar Eskilsson gått ur tiden. Osökt kommer jag då att tänka på alla mina år som lagledare för Sydsvenskans korplag i handboll. All energi, alla telefonsamtal, som gick åt för att få ihop fullt manskap när det vankades match. Ragnar var därvidlag det lysande undantaget. Honom behövde jag aldrig ringa eller bekymra mig om överhuvudtaget, han kom alltid. Kändes nästan futtigt att kalla honom klippa, Ragnar var mer än så. Såvitt jag vet hade han hela sin handbollskarriär i korpen, i vilket fall var han med långt före min tid. Vill minnas att han själv nämnde "40 år och tusen matcher" vid något tillfälle - och Ragnar var inte känd för att överdriva. Han var snarare diskret, hela vägen från omklädningsrum till spelplan. En hedersman som av allt att döma älskade handboll. Trots att han ibland knappt fick låna bollen. Ragnar spelade på vänsterkanten, nämligen. Bara där, i alla år. Och det hände att han liksom glömdes bort av egotrippade lagkamrater, inga namn. Men fick han läget - och bollen - blev det icke sällan mål, Ragnar var pålitlig även i det avseendet. Att vi till slut ändå tvingades lägga ner Sydsvenskans korplag i handboll var logiskt. Det fanns för få av Ragnar Eskilssons sort. Frid och ljus över hans minne.

Befriande nyårsgåva...

Blytung seger för HIF Karlskrona ikväll, 33-28 mot Drott. Nu ska det mycket till för direktdegradering, luckan gentemot Drott växte ju till hela åtta poäng. Det känns så säkert det bara kan, låt vara att även en handboll är rund. I den bästa av världar kan HIF Karlskrona t o m undvika kvalserien men det vore bonus. Särskilt kul ikväll var kantspelarnas avtryck i protokollet. Gannby till höger gjorde åtta mål, Arifagic till vänster fem. Båda var ifrågasatta inför säsongen men faktum är att de genomgående varit pålitligare än lagets mer meriterade namn. Sandgren undantagen förstås. Den killen gör nästan alltid sitt på en hyggligt hög nivå. Honom, HIF Karlskrona samt alla handbollsvänner i övrigt ber jag härmed att få önska ett Gott Nytt År. Kork ur och botten upp!

I väntan på EM - och Petersen

Tre matcher ikväll, sen går elitserien i handboll till vintervila för omstart först i februari. Alla elitseriespelare omfattas dock inte av "semestern", några finns med i den svenska landslagstruppen till det EM som avgörs under januari. Ystads Lukas Nilsson. Kristianstads Cederholm. Alingsås Konradsson. Guifs Östlund. Hammarbys Pujol...nä, det var en önsketanke, han är inte med. Men Fredrik Petersen är - och bör räknas. Efter EM ansluter han ju till HK Malmö, det ska bli spännande. Petersen har alltid varit en av mina favoriter bland handbollsspelare. Hans stil och attityd, hans hårsvall och tatueringar, hans sportsliga succéer i Danmark och Tyskland, hans mänskliga svaghet som då och då kommit i öppen dager...mixen gör så att säga mannen och jag tar paketet rakt av. Ändå känner jag lite osäkerhet inför Fredrik Petersens ankomst till HK Malmö. Jag erinrar mig nämligen hans mångårige landslagsrival i V6-positionen Jonas Källmans gästspel i Skövde häromåret. Det var, snällt sagt, inte lyckat. Källman försvann snabbt utomlands igen - och kanske blir det så även med Petersen när han upptäcker att elitserien inte är att leka med. Omställning är svåra saker, det har flera ex-proffs fått erfara. Men varmt välkommen till Malmö, Fredrik Petersen. Om så bara för de tolv matcher som återstår av säsongens elitserie.

Tack för nollor som sprack

I 19e omgången av handbollens elitserie hände det: Kristianstad gick på sin första förlust, Drott tog äntligen sin första seger. Anmärkningsvärt, men absolut inte oväntat i något av fallen. Kristianstad mötte sitt speciella bogeyteam Hammarby i Stockholm, där har man kommit till korta förr. Drott ställdes mot HIF Karlskrona som med jämna mellanrum är så uselt att det gör ont bara att läsa ett matchprotokoll, i alla fall för en bleking i förskingringen. Det man lämnade efter sig i Halmstad var inte elitseriemässigt någonstans, intrycket är snarare att både spelare och tränare satt kvar vid julbordet. Men kul för Drott att få vinna, det var liksom på tiden. Nu tar de säkert returen i Karlskrona av bara farten - och inte mig emot. I ett framtidsperspektiv tror jag mer på Drott än på HIF Karlskrona, som elitklubb alltså.

"Alla vill bli äldre, ingen vill bli gammal"

Har tillbringat några nattliga timmar på "hemmet". Sköterskan ringde, skarpt läge för min älskade mor. Efterverkningar av en dubbelsidig lunginflammation, allmän svaghet. Lite lugnare nu på morgonen, därför tordes jag åka hem för försenad frukost och en stunds eftertanke. Mor är i trygga händer, det är gott att veta. Den som tror att änglar bara finns i bibeln och på bokmärken har aldrig träffat personalen på Hyllie Parks äldreboende. Så mycket mänsklig godhet på en och samma plats, som anhörig kan jag knappt sätta ord på min tacksamhet. Mor har bott där i tre år nu, då är man per definition långliggare. Äldst av alla är hon också för tillfället. 99 om ett par veckor - om Vår Herre vill. Något egenvärde har det förstås inte, detta med hög ålder. Eller som mor själv alltid sagt: alla vill bli äldre men ingen vill bli gammal. Jag har efterhand lärt mig att förstå precis vad hon menar. Det vilar ett vemod även över ett vackert åldrande, det kommer man inte ifrån. Mor ser inte längre, går inte längre, lever inte längre det liv hon en gång levde. Men skrattar gör hon. Gråter också, fast mera sällan. Rött på läpparna - ja tack, gärna. Och hon är definitivt "nästan lika klok som en människa" (hennes eget favorituttryck). Snart ska jag cykla till henne igen, hålla hand och kolla läget. Tiden ut mor, det vet du.

Ständigt detta Norge...

Norge-Nederländerna 31-23. 20-9 i halvtid, mors & goodbye redan då till det viktigaste i all idrott. Spänningsmomentet. På så vis en avslagen VM-final, tyvärr. Men det är bara att konstatera: Norges handbollsdamer är ungefär som Norges skiddamer. I princip oslagbara. För bra för konkurrenterna, för bra för sportens bästa. Varje gång de INTE vinner är det en sensation, varje gång de verkligen vinner är allt som det ska. Lite så. Det skall norskorna inte be om ursäkt för, självklart inte. Fantastisk handboll de spelar. Speeden, styrkan, tekniken, kvalitén på varenda position, luckorna som fylls igen efter stjärnor som slutat; allt imponerar. Och ingenting blir sämre av att förbundskaptenen råkar vara löjligt lik Åsa-Nisse. Tvärtom. "Nesse" i Knohult var en av mina barndomsidoler, att påminnas om det mitt under en VM-final i handboll kändes uteslutande angenämt.

Halvtidsbloss med handbollstugg

Pausrökte med ett gäng tillresta Alingsåssupporters vid fredagskvällens handbollsmatch i Baltiska hallen. De uttryckte förvåning över ett par saker. Dels det egna lagets, som de tyckte, svaga första halvlek (det blev inte bättre i andra), dels och kanske framförallt det usla publikintresset. Drygt 700 pers - trots att det var gratis, som någon av dem påpekade. I Alingsås bjuder man inte på entrén men snittar ändå cirka 1600 åskådare - och i den stan bor inte ens en tiondel så många människor som i Malmö. Okej, Alingsås har ingen hockey, ingen fotboll på hög nivå, ingen konkurrens av det slaget. Handbollen är kung, förklarade Alingsåsgänget utan att dock riktigt förstå "ekot" i Baltiskan. En av männen berättade f ö att han bott i Malmö under sin ungdomstid och själv spelat handboll för Dalhem. Då upplevde han att det fanns ett hyggligt intresse för sporten här i stan...tyvärr glömde jag att fråga vad "då" betydde, om det var 80- eller 90-tal. En givande diskussion, hursomhelst. Man hinner mycket under ett halvtidsbloss.

Imponerande viljeseger

HK Malmö-Alingsås 28-25. Säsongsbästa av HK Malmö. Och möjligen säsongssämsta av Alingsås, som i grunden är ett bättre lag. Framförallt ett bredare lag: Alingsås har två jämngoda uppställningar, tolv á tretton spelare att laborera med. Malmö går runt på åtta man, allt enligt den s k Sivertssonmodellen. Ikväll fick Komayesh 15 sekunder på banan, Petrusson fick som vanligt 0. Jag tycker det är förnedrande - för Ulf Sivertsson. Å andra sidan kan jag ge honom cred för snilledraget att matcha Stian Tönnesen i det närmaste nonstop. Visst, ungtupparna gjorde målen, sammanlagt 22 fördelade på Linus P, Jim A, Månsson och Lönn. Men bakom det mesta låg "den gamle", som av någon anledning verkar trivas särskilt bra mot just Alingsås. Beutler också bra, för att inte säga lysande (i andra halvlek). Försvars-Calle ska heller inte glömmas bort, ikväll överträffade han Alingsåsbusen Thern i rå effektivitet. Tilläggas bör kanske att domarparet var hemmavänligt. Minst sagt.

Neagu lyser upp VM

Cristina Neagu, suck. Världens bästa handbollsdam, i mina ögon. Ikväll tog hon Rumänien till VM-semifinal efter en rysarkvart mot Danmark. Matchen gick till förlängning innan slutsiffrorna 31-30 kunde spikas - och Neagu stod för 14 eller möjligen 15 av de rumänska målen, jag tappade räkningen. Hursomhelst låg hon dessutom bakom många av de andra målen. Neagu har liksom allt: dirigentstaven, skottet, stegisättningarna, genombrottskraften, blicken, förmågan att lyfta sina medspelare. Danmark försökte med punktning delar av matchen, det gick dessbättre inte hem. Ska bli kul och se om semifinalmotståndaren Norge har nåt vapen som biter - om det nu behövs. Neagu kan ju ha sprängt sig i kvällens utdragna drama, det vore i så fall bara mänskligt. F ö får Sverige fortfarande vara med på ett hörn i VM. Rumänien coachas nämligen av den Malmöbördige (väl?) handbollsprofessorn Tomas Ryde. Vilken lycka för honom att förfoga över en spelare som Cristina Neagu.

Skämmig VM-sorti

Danmark-Sverige 26-19. Tuffa danskor, mesiga svenskor. 15-7 redan i paus, total överkörning. Sverige gjorde förvisso en bättre andra halvlek - allt annat var omöjligt - men närmare än tre mål ner kom man aldrig och på slutet rann det iväg igen. Sorti från VM i åttondelen kan bara betecknas som ett fiasko för svensk damhandboll, särskilt i förhållande till spelarnas eget förhandstugg om medaljer. Värst av allt var coachingen. Torstensson i anfallet, rostig och feltajmad. Hagman på högersex i sextio fulla minuter utan att åstadkomma ett skit. Jenny Alm på bänken hela matchen - skadad? A-M Johansson, enda "normala" högernian, tidigt avplockad för att aldrig komma tillbaka. För sent målvaktsbyte. Plus en förbannat löjlig taktiktavla istället för lite konstruktiv peptalk vid timeoutsen. Förbundskapten Sivertsson har en del att stå till svars för, den saken är klar.

Ett på sitt sätt imponerande Hammarby

HK Malmö-Hammarby 24-25. Hammarby - utan Josef Pujol- vann inte detta av en slump. Hammarby vann på bättre spelmetodik, bättre försvar, bättre coaching. Spelare för spelare är laget inte märkvärdigt, särskilt inte när Pujol saknas, ändå så förbannat svårslaget. Malmö har fått erfara det förr, andra namnkunnigare lag också. Framförallt är det Bajens försvarsspel som sätter myror i skallen på motståndet. Utgrupperat och nedgrupperat om vartannat, rörligt, följsamt, aggressivt precis hela tiden. Sen är "vattenbärarna" liksom lagom duktiga i anfallsdelen. Dessutom många. Hammarby har t ex fyra kantsexor som alternerar, Malmö råkör på två. Samma på mittsex: Bajen nyttjar minst två, Malmö en. Idag, i Pujols frånvaro, matchade tränaren Kalle Mattsson runt rätt friskt även i niometersbesättningen. Ingen är för liten för förtroende, ingen för stor för bänken, alla bidrar. Som i HK Malmö, fast tvärtom. Själv har jag inga problem med att Mattssonmodellen vinner, inte alls.

Föga nobel brakfest i tv

Kollade på Nobelfesten i tv igår kväll. En kvart, ungefär. Sen blev jag spyfärdig. Där sitter hela jävla makteliten och låtsaskonverserar i ett slags hejdlös inbördes beundran...alltmedan världen står i brand och nationsgränser stängs för människor på flykt. Löfven hinner jag se. Statsministern. Kanske är det hans förbannade plikt att närvara...obekväm ser han ut i vilket fall, mer som en svetsare. Wallström förstås. Präktige Fridolin. Uppnästa Kinberg Batra. Internationella storheter av skilda slag, dock inga med pappmugg i näven. Och så kungligheterna. Ers Tafatte Majestät med nära och kära. Alla herrar i frack, alla damer i långklänning, den ena exklusivare än den andra. På faten piggvar, glödbakad kalv, körsbärsblomma (?) och andra konstigheter som får mig att hungra efter en svullen mé bröd. I glasen svindyra årgångsviner som får mig att törsta efter en simpel busgrogg. I studion en expert på vett & etikett som berättar att prinsessan Sofia minsann bär diamantörhängen värda minst en miljon. Per öra alltså. Det är då jag stänger av. Idag ska jag lägga en större peng än vanligt till EU-migranten utanför Netto.

Namnkunnigt men odugligt

HIF Karlskrona i handbollens elitserie. Lars Möller Madsen. Jakob Nygren. Johannes Sandgren. Niklas Grundsten. Gott om namnkunniga spelare, ont om anständiga prestationer. Ikväll 19-24 mot Ricoh efter en direkt löjeväckande orgie i bomskott och tekniska fel. Tolfte förlusten på femton matcher. Och såvitt jag vet är Ulf Schefvert fortfarande tränare.

HKM släppte loss - så ock Sivertsson

HK Malmö-Drott 31-20. 10-11 i halvtid, så långt såg inte Drott ut som nån tokjumbo. Men sen gjorde man. När HKM väl skruvade upp intensiteten och skärpan föll Halmstadlaget ihop som ett korthus. Lite sorgligt att bevittna faktiskt. Linus Persson, Carl Johan Andersson och den unge målvakten Kraft höjde sig över mängden i HKM. Tränare Sivertsson höjde sig också. Över sig själv. Fyra minuter från slutet upptäckte han således sina bänknötare - och bytte in allihop på en gång. Även en junior som tidigare bara spelat division 3-handboll. Är det tomtetider så är det.

Kommentarer överflödiga

Real Madrid-MFF 8-0. Jo faktiskt, åtta mål mot noll. Men man sparkar icke på den som ligger. Ej heller strör man salt i öppna sår. Man nöjer sig med ett sakligt konstaterande: MFF lämnar Champions League med 0-17 som minnesmärke av de tre sista matcherna. Berättigad fråga: får den ytterst ansvarige för detta exempellösa totalhaveri verkligen bli dansk förbundskapten nu?

En blomma till Iris

Hoppsan. Knappt hann jag skriva färdigt föregående inlägg förrän giltigheten i det upphörde att gälla. Ricoh vann således bortamatchen mot Redbergslid ikväll, 28-27. Och blev därmed först av bottenkvintetten i handbollens elitserie att ta en skalp utanför programmet. Dålig tajming från min sida, desto bättre från Ricoh's. Särskilt kul att elitseriens ende Iris stod för det avgörande målet. Iris Ganibegovic alltså, högersexan. Den killen - och det namnet - har jag varit svag för ända sen jag såg honom i ungdomshandbollens SM-slutspel i Trelleborg för cirka tio år sedan. Minns jag rätt var det Eskilstunaklubben HK Eskil, inte Guif, han representerade på den tiden. Dominerande var han i vilket fall, inte minst i finalen där Eskil vann över IFK Trelleborg med bl a Andreas Nilsson i laget. Seniorkarriären har annars varit både brokig och krokig för Iris Ganibegovic. Inkluderande ett kort och bortglömt (?) gästspel i HK Malmö, detta som inlånad från O/V Helsingborg. Därefter blev det Märstaklubben Skånela innan han i fjol anslöt till hårdsatsande Ricoh. Sällan rubrikernas man, mer en habil doldis. Men medge att själva namnet är femstjärnigt.

Slagpåsar är vi allihopa...

Vi var väl några stycken som trodde och hoppades att årets elitserie i handboll inte skulle innehålla något Rimbo eller Önnered. Dvs slagpåsar som blott undantagsvis tar poäng - men som ändå kan undgå degradering eftersom endast ett lag flyttas direkt ner. Vi hade fel. Årets serie verkar snarare vara ett unikum i ojämnhet eller, om man så vill, i antal "Rimbo's". Fem av de fjorton lagen är av den sorten, det kan man lätt konstatera när snart hälften av serien är genomförd. HIF Karlskrona, Skövde, Ricoh, Aranäs och Drott bildar liksom klubben för inbördes begrundan...endast mot varandra tar man poäng, mot övriga lag är man chanslösa. Ett säger ett resultat har gått utanför ramarna så här långt: Drotts kryss (och hittills enda pinne) mot Ystad. Att HIF Karlskrona med tre vinster och elva förluster kan ha fyra lag under sig i tabellen måste vara något slags rekord, i mer normala serier brukar man vara jumbo på så mager poängskörd. För handbollen i stort är den här ojämnheten inget att jubla över. Högsta serien bör bjuda på ovissa matcher och oförutsägbara resultat även när "kreti" möter "pleti", annars slocknar intresset. Tendenser åt det hållet ser man redan i Karlskrona: när "staun" äntligen fått elithandboll igen kommer det drygt tusen personer för att titta på gårdagens match mot Ystad. Vem kan klandra dem som uteblir - när resultatet är hugget i sten i förväg?

Tider och trender i förändring

En aktuell mätning av partisympatierna i Skåne län visar att Sverigedemokraterna är större än Socialdemokraterna. Översatt till fotbollens värld är det som om Prespa Birlik plötsligt skulle segla förbi MFF i både seriestatus och folkdjup. Ungefär. Utan alla jämförelser i övrigt.

Politisk pest

SD 20 procent. Intressant. Undrar vad rekordnoteringen beror på. SD:s miljöpolitik? Skolpolitiken? Finanspolitiken? Familjepolitiken? Vård & omsorg? Skämt åsido - om man nu bör skämta med ett nasseanstruket enfrågeparti. Det bör man nog inte. Var femte väljare säger sig sympatisera med SD, av allt att döma på fullt allvar. Säkert finns där ett mörkertal i dunklet också, en 30-procentspotential. Så stark är utlänningsfobin, så spridd övertygelsen att alla Sveriges problem är relaterade till "massinvandringen". Ja, inte bara Sveriges. Ett slags politisk pest löper genom hela Europa, SD har bröder och systrar överallt. En förfärlig tid, snart nog outhärdlig. Men jag är säker på att Jimmie Åkesson och hans anhang jublar hela vägen till makt och rikedom. Fy faan.

Tack, Armand Krajnc

Var på frukostträff med Idrottsmuséets Vänner i morse. Angenämt som alltid. Plus extra allt. Gästföreläsare den här gången var nämligen Armand Krajnc, en av mina absoluta favoriter bland människor i allmänhet och sportfolk i synnerhet. Särskilt vältalig är han inte, den forne världsmästaren i mellanviktsboxning. Däremot mångordig. Och äkta. Just detta gör honom älskvärd: äktheten, den totala avsaknaden på varje försök att vara någon annan än sig själv. En enkel påg som jobbat ursinnigt hårt för ära och berömmelse - och som inte förändrats ett dugg bara för att han lyckats. Allra finast var Armand Krajnc's hyllning till sin pappa. Mannen bakom verket, tydligen. Där hade åtminstone jag svårt att värja mig mot akut sinnesrörelse. Å vilken underbar morgon, som det heter i visan.

Zlatan diskad - som vanligt

Bragdguldet till Sarah Sjöström. Vem kan protestera? Jag. I min bok borde utmärkelsen gått till Zlatan Ibrahimovic - och i så fall äntligen. År efter år har han kunnat avfärdas och förbigås som varande blott en i ett lag...som om det inte var hans individuella egenskaper som gjort honom till den han är. Dvs en av världens mest omsusade utövare av världens i särklass största sport. All respekt för simning - och skidor, en annan "bragdfavorit" - men jämfört med fotboll är det trots allt småttigheter. Den här gången fick Svenska Dagbladets bragdjury dessutom ett gyllene läge att gå utanför sina förvisso diskutabla ramar. Tänker alltså på Zlatan's direkt avgörande betydelse för att Sverige nådde EM. Eller menar (den simfolksdominerade) juryn att det var en laginsats? Skit samma, förresten. Utmärkelser av det här slaget speglar inga objektiva fakta, inte det minsta. Och min egen uppfattning är bara min: nämligen att Zlatan Ibrahimovic's hela karriär kan betecknas som en långt utdragen bragd.