Tack, Armand Krajnc

Var på frukostträff med Idrottsmuséets Vänner i morse. Angenämt som alltid. Plus extra allt. Gästföreläsare den här gången var nämligen Armand Krajnc, en av mina absoluta favoriter bland människor i allmänhet och sportfolk i synnerhet. Särskilt vältalig är han inte, den forne världsmästaren i mellanviktsboxning. Däremot mångordig. Och äkta. Just detta gör honom älskvärd: äktheten, den totala avsaknaden på varje försök att vara någon annan än sig själv. En enkel påg som jobbat ursinnigt hårt för ära och berömmelse - och som inte förändrats ett dugg bara för att han lyckats. Allra finast var Armand Krajnc's hyllning till sin pappa. Mannen bakom verket, tydligen. Där hade åtminstone jag svårt att värja mig mot akut sinnesrörelse. Å vilken underbar morgon, som det heter i visan.