Det lysande undantaget har släckt ner

Fick precis höra att Ragnar Eskilsson gått ur tiden. Osökt kommer jag då att tänka på alla mina år som lagledare för Sydsvenskans korplag i handboll. All energi, alla telefonsamtal, som gick åt för att få ihop fullt manskap när det vankades match. Ragnar var därvidlag det lysande undantaget. Honom behövde jag aldrig ringa eller bekymra mig om överhuvudtaget, han kom alltid. Kändes nästan futtigt att kalla honom klippa, Ragnar var mer än så. Såvitt jag vet hade han hela sin handbollskarriär i korpen, i vilket fall var han med långt före min tid. Vill minnas att han själv nämnde "40 år och tusen matcher" vid något tillfälle - och Ragnar var inte känd för att överdriva. Han var snarare diskret, hela vägen från omklädningsrum till spelplan. En hedersman som av allt att döma älskade handboll. Trots att han ibland knappt fick låna bollen. Ragnar spelade på vänsterkanten, nämligen. Bara där, i alla år. Och det hände att han liksom glömdes bort av egotrippade lagkamrater, inga namn. Men fick han läget - och bollen - blev det icke sällan mål, Ragnar var pålitlig även i det avseendet. Att vi till slut ändå tvingades lägga ner Sydsvenskans korplag i handboll var logiskt. Det fanns för få av Ragnar Eskilssons sort. Frid och ljus över hans minne.