"Alla vill bli äldre, ingen vill bli gammal"

Har tillbringat några nattliga timmar på "hemmet". Sköterskan ringde, skarpt läge för min älskade mor. Efterverkningar av en dubbelsidig lunginflammation, allmän svaghet. Lite lugnare nu på morgonen, därför tordes jag åka hem för försenad frukost och en stunds eftertanke. Mor är i trygga händer, det är gott att veta. Den som tror att änglar bara finns i bibeln och på bokmärken har aldrig träffat personalen på Hyllie Parks äldreboende. Så mycket mänsklig godhet på en och samma plats, som anhörig kan jag knappt sätta ord på min tacksamhet. Mor har bott där i tre år nu, då är man per definition långliggare. Äldst av alla är hon också för tillfället. 99 om ett par veckor - om Vår Herre vill. Något egenvärde har det förstås inte, detta med hög ålder. Eller som mor själv alltid sagt: alla vill bli äldre men ingen vill bli gammal. Jag har efterhand lärt mig att förstå precis vad hon menar. Det vilar ett vemod även över ett vackert åldrande, det kommer man inte ifrån. Mor ser inte längre, går inte längre, lever inte längre det liv hon en gång levde. Men skrattar gör hon. Gråter också, fast mera sällan. Rött på läpparna - ja tack, gärna. Och hon är definitivt "nästan lika klok som en människa" (hennes eget favorituttryck). Snart ska jag cykla till henne igen, hålla hand och kolla läget. Tiden ut mor, det vet du.