Eurovision Swede Contest

Svensk jordskredsseger i Eurovision Song Contest. Eufori i Björkmanlandet, slaganfall i schlagerträsket. Det bjuder vi så gärna på, vi som blitt lite för gamla för att fatta varför en låt egentligen är bättre än en annan. Eller varför just svenska kompositörer är Europas bästa - jag tror det var tio "blågula" länder i startfältet den här gången. Kan förstås, fula tanke, bero på att Sverige är det enda land som tar tävlingen på allvar. Nå. Själv gillade jag Serbien och Estland bäst, där var det artister som kunde sjunga utan att åma sig och kråma sig i teatraliska överspel. Och nej, jag är inte ett dugg sur för att min gamle husgud Engelbert blev näst sist. Europa begriper inte bättre liksom. Dessutom slog han ju den där norrbaggen som såg ut som en hybrid mellan Erik Saade och Sean Banan, det var huvudsaken.

Oslagbara Mjällby lever farligt

Har varit på kryssning i helgen. Mycket trevligt. Det har Mjällby också. Kryssat alltså. Mindre trevligt. Oavgjorda fotbollsmatcher är inte mycket att ha nu för tiden. Visst, en poäng är fortfarande bättre än ingen - men det är faan så mycket sämre än tre. Lek med tanken att ett lag kryssar sig igenom hela allsvenskan, det skulle ge 30 poäng och tämligen säkert sluta med nedflyttning (det brukar krävas 30 plus för nytt kontrakt). Så extremt är förvisso inte läget för Mjällby men sju kryss på elva matcher är illa nock. Jag fruktar den dag mönstret bryts...att det kanske blir en radda av uddamålsförluster istället. Då sitter man där med en snara om sillastryben. Får man be om en trepoängare borta mot Syrianska i sista matchen före EM-uppehållet? Det skulle frälsa mig från alla onda tankar.

Inget mete, bara matcher

Kristiflygaredagen. Det är då man ska meta och hålla sig nykter, allt enligt sund eller möjligen osund präktighetspraxis. Jag nöjde mig med det ena, sitta på sjön i tiogradig vårvärme utgjorde verkligen ingen lockelse. Jag låg istället. I tv-soffan. Två fotbollsmatcher, en hockeymatch. Mumma för en sportfåne. Gladde mig åt Mjällbys poängkap mot Göteborg, 1-1 kändes helt okej i en bra match. Fortfarande bara en enda förlust för laget i mitt blekingska hjärta - efter tio omgångar. Elfsborg t ex har dubbelt så många. 1-0 till MFF i den matchen, Ranégie målskytt igen. Kul för honom, kul för laget, kul för publiken. Skitviktigt för hela fotbollsallsvenskan dessutom; Elfsborg kunde ju kvaddat hela spänningsmomentet men nu tajtar det till sig i toppen, det gillar vi väl lite till mans. Så tack MFF, starkt jobbat. Mindre starkt jobbade Tre Kronor, vårt folkkära (?) hockeylandslag. 3-4 mot Tjeckien, respass redan i kvartsfinalen i sitt eget VM. Fiasko? Ja, vad annars. NHL-stjärnor flögs ju in i vanlig ordning - men i skarpt läge försvann deras lyskraft. Samma med TV4, hockeykanalen. "Stjärngardet" mobiliserat där också, men inte mycket till lyskraft när spelet plötsligt var över. Tycker mig ha sett allt förut.

"Abris" i tv - given (s)uccé

Såg Maria Abrahamsson på tv i morse. Hon moderatpolitikern, som tidigare var ledarskribent i Svenska Dagbladet och ständig medlem av tyckareliten (bl a i SVT:s nyhetspanel). Den här gången inbjuden för att debattera, eller snarare försvara, statsminister Reinfeldts famösa uttalande om "etniska svenskar" kontra icke-etniska i arbetslöshetsstatistiken. Som om vi inte alla vore människor av samma värde, typ. Vilket väl Moderaterna aldrig tyckt, i och för sig. Nå. Säg så här: Abrahamsson är sig lik. Förgrämd, dryg, melankolisk, av allt att döma svårt sosseallergisk. Kan hon inte få ett eget program på bästa sändningstid? Jag tror det skulle bli succé. För Socialdemokraterna.

Bländande fotboll - och blåljus

MFF-Helsingborg 3-0. Bländande fotboll av MFF, total utskåpning. HIF kan tacka sin målvakt Pär Hansson för de anständiga förlustsiffrorna, med en mindre begåvad keeper mellan stolparna kunde det här slutat typ 8-0. I MFF var i princip alla bra, men några bättre än andra. Ranegie t ex. Ovärderlig med sin styrka i luftrummet och i duellspelet. Eller Jimmy Durmaz. Rent artistisk i sina aktioner numera, klart mogen för Europa (tyvärr för MFF). Ikväll var det nästan så man tyckte synd om unge HIF-backen Emil Krafth...Durmaz fick ju honom att se ut som forna tiders rundningsmärken. Sämst med detta Skånederby var polisuppbådet, mängden av blåljus utanför arenan. Jag inser att det behövs - men det är just det som är så beklämmande. "Hata hata hata Helsingborg" ekar väl ännu över Lorensborg, inte ens en utklassningsseger för favoritlaget hjälper tydligen mot den typen av dårskap.

Heja Karlshamn...

Guif-Kristianstad 33-34. Nu förstår jag bättre varför blekingsk handboll är på dekis. Alla de bästa spelarna sticker ju till Kristianstad (eller till Eslöv på damsidan). Skämt åsido - men faktum är att Marcus Olsson, Johan Jepson och Christian Sandberg, alla Karlshamnspojkar, tillsammans gjorde arton mål när Kristianstad i och med den här segern kvalificerarade sig för SM-final mot Sävehof. En bragdartad bedrift, får man väl säga. Och plötsligt är jag inte lika säker längre på att Sävehof kan defilera hem ännu ett guld, Kristianstad/Karlshamn verkar ju kunna åstadkomma vad faan som helst just nu. Vi får se på lördag hur det går, dock inte jag som ska på inköpsresa till Tyskland. Nej, jag är inte begiven, bara dålig på att planera.

Vikten av att stanna tiden ut

MFF-Åtvidaberg 2-1. Jag var där - hela matchen. Rätt många gick i förtid, närmre bestämt efter Åtvidabergs 1-1-mål i 88e minuten. Det var inte alls svårt att förstå; matchen var torftig men Åtvidaberg torftigare än MFF och kvitteringsmålet en ren provokation mot s k rättvisa. Som dock skipades i sista stopptidssekunden...då när publiksiffran krympt från cirka 14000 till uppskattningsvis 12000. Snopet för de uppgivna, kul för de uthålliga. Fast själv led jag lite med Åtvid, kroniskt svag som jag är för alla underdogs. Dit räknas inte MFF, som bekant. Men kan det verkligen bli guld för det här gänget i höst? Jag tvivlar. Spelet hackar, prestationerna pendlar, första halvlek i just den här matchen var besvärande usel. Ranegies båda nickmål räddade poängen men bäst i mina ögon var faktiskt Erik Friberg. Juryn som utsåg Figueiredo till matchens MFF:are måste sett nåt som ingen annan såg...

Ingen leker med Mjällby...

Mjällby-MFF 2-2. Idag är jag en stolt bleking. Nästan lite rörd över Mjällbys moral. Laget var ju utspelat första halvtimmen, låg under 0-2 med bud på mer. I det läget bad jag en tyst bön om anständiga förlustsiffror, nåt annat var inte att tänka på. Såg det ut som. Men då glömde jag bestämt att pausvila kan göra underverk, eller åtminstone förändra en hel matchbild. Några smarta tränardirektiv, ett lyckat spelarbyte och en rejäl dos jävlaranamma; mer behövs inte. Jo, gärna en motståndare som slutar spela fotboll i tron att matchen redan är vunnen, det underlättar förstås. Så tack MFF för den hjälpen - och grattis till 1 poäng. Det kunde blivit 0, om inte den blekingska ödmjukheten satt gränser. Underbart förresten att inbytte Fejzullahu fick göra båda Mjällbymålen, killen hade visst inte gjort mål sen 2010. Behöver jag tillägga att Peter Swärdh vann tränarmatchen mot Rikard Norling? Nä, tänkte väl det.

Blåsningen modell H 43

Lindesberg-H 43 35-32. Där rök halmstråt för H 43. Det blir degradering från elitserien. Trist, men föga överraskande. Klubben har balanserat på slak lina länge nog, både sportsligt och ekonomiskt. Många har idag anledning att känna sig blåsta - framförallt alla de handbollsvänner som la en slant när H 43 i vintras gick med kollekten för att rädda sin elitserielicens. Men också nygamle tränaren Kosovac som, antar jag, tog för givet att det var ett elitserielag han skulle återvända till. För att inte tala om lagets fixstjärna Zoran Roganovic som förbarmade sig över Hammarby och köpte säsongskort för att rädda deras elitserielicens. Undrar hur han känner sig - och var han spelar nästa säsong. Knappast i H 43, skulle jag tro. I alla fall inte med bibehållen lön. Direktörslöner till spelare på allsvensk nivå finns bara i hockeyns galna värld.

Passionsfritt i Parken

Idag var jag där en sån som jag bör vara på 1a maj. I Folkets Park. Strålande väder, massor av folk, röda fanor och skön stämning. Vad mer kan man begära? En bättre huvudtalare, kanske. Socialdemokraternas nya ekonomiska talesperson Magdalena Andersson har säkert sina förtjänster - men dit hör knappast talekonsten. Det fanns liksom ingen passion i ordflödet. Ingen lidelse. Heller ingen humor eller några spetsfundigheter överhuvudtaget. Det fanns bara ett forcerat rabblande av siffror, jämte lite pliktskyldigt hackande på sittande regering. Bifallet från den mångtusenhövdade publiken blev därefter: svalt. Få applåder, inte en enda som skulle kunna beskrivas som ovation. Ska inte säga att jag saknade Håkan Juholt, men nästan. Snacka kunde han ju, den fryntlige Oskarshamnaren. Nu är förstås inte Magdalena Andersson statsministerkandidat, det ska vi komma ihåg. Hon är inte politiker alls, slår det mig. Hon är nationalekonom. Och det kan ju inte vara fel för den som pretenderar på finansministerjobbet. Hursomhelst våras det för S nu, det är min bestämda känsla efter dessa timmar i parken.