Eftertankar kring ett matchavgörande

Har sovit på saken. Hjälper föga. Mjällbys 0-1-förlust i Stockholm igår förblir upprörande. Jag menar att den kan tjäna som exempel på storklubbarnas fördel med avgörande domslut. De vet hur man ska bete sig, helt enkelt. Tjafsa, protestera, filma, konfrontera domaren på vägen ut till halvtidsvila. AIK är särskilt framstående på detta, man skulle nästan kunna tro att det ingår i träningen. Igår var det allsvenskans yngste domare - Adam Ladebäck, 28 - som sattes under systematisk press. Jag säger inte att han medvetet gynnade AIK, men det omedvetna kan också vara en ödesfaktor. Och fotbollsdomare är människor, inga felfria robotar. Det fatala här var att när Mjällbys Moses Ogbu försökte ”spela” AIK:are på tilläggstiden slutade det med gult kort för filmning. Plus tilläggstid på tilläggstiden för påstådd spelfördröjning. Och så 1-0-målet då efter en mystisk dubbelhörna långt efter att matchen borde/skulle varit över. Inget lag förtjänar att förlora på det sättet. Ännu mindre förtjänar något lag att vinna under så suspekta former som AIK tilläts göra igår. Punkt.

Nära nu, MFF

Inget är klart förrän räkneverken stannat men nog börjar de kännas långsökta nu, spekulationerna om var det allsvenska fotbollsguldet 2020 kommer att hamna. Det lär bli som tjugo gånger förr: i Malmö. MFF-Häcken 3-0 var resultatet alla vänner av ovisshet inte behövde. Åtta poängs försprång med åtta matcher kvar, att MFF skulle släppa det ryms knappast inom sannolikhetsläran. Okej, Häcken har en hängmatch tillgodo och kan krympa marginalen till sex poäng. Dessutom är bollen rund och ödet nyckfullt - och ett pånyttfött Norrköping (ny tvåa i tabellen) kan möjligen gå rent resten. Utan att dock komma ikapp. Såvida inte MFF förlorar tre av sina sista åtta matcher, alternativt kryssar i fem. Som sagt. Långsökt, alldeles på gränsen till uteslutet.

*. *. *

Söndagsmatchen i Malmö avgjordes på försvarsspelet. MFF:s var solitt och gediget, Häckens var allt annat. Något förvånande: före match var Häcken det lag som släppt in minst antal mål av alla. Det kunde man inte tro när Toivonen fick göra 1-0 från öppet läge, eller när Kiese Thelin tilläts sparka respektive toffla in tvåan och trean utan resolut ”mothugg”. Skäligen enkla mål, ovärdiga en (f d) guldaspirant. Sagt med all respekt för MFF:s effektivitet förstås. Rent spelmässigt kändes kanske 3-0 i överkant, Häcken hade lika mycket boll som MFF. Tråkigast, som vanligt numera, var ramen runt matchen. Seriefinal på ett öde stadion, snacka om saknad stämning.

*. *. *

Ikväll såg jag AIK-Mjällby. Jag nästan vägrar skriva att AIK vann med 1-0. Det korrekta slutresultatet var nämligen 0-0. Stopptiden angavs till två minuter, det avgörande målet föll efter drygt tre. Att AIK hade ett kompakt övertag matchen igenom hör inte hit, ett rån är ett rån. Det kan bli svårt för Mjällby att resa sig efter detta, är jag rädd. Usch. Länge sen jag var så förbannad pga fotboll.

”Doktor” Lundh diagnosticerar

Det är något mycket märkligt med fenomenet Zlatan Ibrahimovic. Knappast någon skulle bestrida att han är Sveriges bäste fotbollsspelare genom alla tider, men det räcker liksom inte. Han borde vara präktig i största allmänhet också. Snäll i omklädningsrummet. Fin mot lagkamrater, fin mot ledare, fin mot allt och alla. Och allra finast mot journalister, Olof Lundh i synnerhet. Mer svensk, så att säga. Slätkammad och småsympatisk, konflikträdd och auktoritetssvag.  Problemet, tror jag, är att då hade Zlatan Ibrahimovic inte varit Zlatan Ibrahimovic.

*. *. *

Lundh, fotbollsjournalistikens egen Ibra om man så vill, har alltså kommit ut med en bok i dagarna. Jag har inte läst den, recensionerna räcker. Av dessa framgår att Zlatan varit mobbare och pennalist under sina år i landslaget. Förödmjukat andra spelare. Knäckt somliga. Och fått hållas eftersom ledarna ”inte kunnat hantera honom”. Några direkta bevis presenteras dock inte; Lundh hänvisar till anonyma källor och kommer undan med det. Ett privilegium som förstås tär på författarens trovärdighet. Men samtidigt göder det Zlatanhat som länge nog exploaterats i det sociala medieträsket. Och förvisso även i verkliga livet - minns statyvandalismen.

*. *. *

Man kan så klart fundera över Olof Lundhs syfte med boken. Förutom det självklara i att tjäna pengar. Skandalisera Zlatan? Ja, baserat på det innehåll som läckt ut är det svårt att se något annat mera ädelt. Det är den tid vi lever i: skvaller, misstänkliggörande, karaktärsmord. Allt är okej, gränser suddas ut. Jag menar inte att man ska krypa för stjärnorna - men att diagnosticera andras personliga särdrag för egen vinning är i min värld lika ointressant som motbjudande. Dessutom smakar det sd-unket. Vem skulle skriva en bok om typ Svenne Svensson’s eventuella dumheter i ett omklädningsrum?

Tidstypiska tecken & tankar

Hålla i och hålla ut är tidens mantra. Upprepat ännu en gång av statsminister Löfven vid gårdagens pressträff om coronaläget. Får jag ha en personlig uppfattning? Tack. Då tror jag att hålla av och hålla om hade varit så mycket bättre. För folkhälsan. Alltid. Mer riskabelt? Ja, kanske det. Men när blev livet riskfritt? Isolering och distansering en mirakelkur mot Ödet? Publikförbud på nöjesevenemang relevant i förhållande till respekten för folkrörelse-Sverige? Hur tänker pappa staten där?

*  *  *

I veckan presenterade Sveriges Europakommissionär Ylva Johansson ett nytt förslag i den brännande frågan om EU:s asyl- och migrationspolitik. Fokus, visade det sig, ligger i hög grad på återvandring. Eller ”hjälp i närområdet”, som SD brukade säga redan när det partiet kallade sig BSS. Budskapet var genomskinligt då och är lika genomskinligt nu: migrant bliv i ditt armod, kom inte hit och möga ner. Med all respekt för Ylva Johanssons svåra uppdrag: detta är inte det EU jag röstade för en gång i tiden. Men framförallt: detta är inte det EU människor på flykt behöver.

*  *  *

Fotboll så. MFF 5-0 igår! Starkt jobbat, låt vara att Lokomotiva Zagreb tydligen höll medioker klass. Det lär bli tuffare nästa vecka. Då kommer spanska Granada på besök för en direkt avgörande match om en plats i Europa league’s gruppspel. Men oavsett resultat kvarstår faktum: MFF är numera det enda svenska klubblag som höjer sig över otillräckligheten i internationell konkurrens.

Man är väl pensionär - och Mjällbykär

Så här års brukar handbollen få mycket av min uppmärksamhet. Inte nu. Gå på match är förbjudet, som bekant. Och jag vägrar köpa på mig en massa tv-kanaler, Dplay med fotbollen får räcka. Man är väl pensionär. Om sig och kring sig liksom. Fostrad att försaka, lärd att prioritera. Snål? Absolut inte, det är bara som det låter. På Dplay kan jag se Mjällby och allt annat i allsvenskan till rimligt pris. I tider som dessa får man vara nöjd så - och tänka att handboll kanske blir publiktillåtet nästa år eller nästa igen. Myndigheten som värnar folkhälsan bestämmer. Mjällby förresten. 1-0 mot Örebro senast, tunga tre poäng. Försvarsmässigt säsongens bästa insats, skulle jag säga. En mittback som Jesper Löfgren ger begreppet ”klippa” full täckning, en anfallare som Jacob Bergström måste vara värsta bulldozern allsvenskan skådat. Härligt Mjällby. Ett par poäng till och kontraktet är säkrat.

Om tillståndet i MFF

Skador som mörkas. Spelare som offentligt vädrar sitt missnöje över att vara petade. En tränare som snålar på allt: byten, kommentarer, taktiska dispositioner. Det är nåt sjukt med årets MFF. Krisdiagnoser brukar kunna ställas på bottenlag, inte på ett lag som de facto leder allsvenskan nio omgångar från slutet. Men okej, kris är kanske fel ord för tillståndet i MFF. Skört ett bättre. Upplösningen lär bli avgörande. Allsvenskt guld och gurglet mildras, avancemang i Europa league och branden är släckt. Bom på bom däremot...då skulle jag inte vilja vara i Jon Dahl Tomassons kläder. Den nye MFF-tränaren kom till dukat bord, sades det inför säsongen. Bredaste truppen, dyraste förvärven, bästa förutsättningarna på alla plan. Ingen kan hävda att han misslyckats rent resultatmässigt. Inte än. Det står och väger - och i MFF är det ju som det är och alltid har varit: succé finns egentligen inte, bara beställningsjobb och annars fiasko. Tufft att vara tränare på de premisserna. Sen vet jag inte om Tomasson är ensam ansvarig för den här nya tystnadskulturen runt MFF. Dimridåerna kring skadeläget på spelarfronten, vägran att offentliggöra en startelva eller ens en trupp dan före match. Som om det inte angick någon utanför ”familjen”. Mycket märkligt. Vad sedan laget anbelangar undrar jag varför Ola Toivonen alltid ser så förbannat sur ut när han spelar. Är det inte roligt med fotboll? Är det jobbigt att vara den högst betalde stjärnan i allsvenskan? Armbågen i nyllet på en motståndare senast, var den nödvändig? När blev det fel med lite positiv energi? Är det inte en lagkaptens uppgift att förmedla det? Och en tränares, för den delen. Frågor, frågor. Men som sagt. MFF leder allsvenskan. Tabellen blåljuger inte. Möjligen döljer den dock en illavarslande disharmoni.

En gudinna bland gudar

Det känns lite vemodigt att ta del av nyheten om Anita Lindbloms bortgång. En gång i tiden hade jag ett förhållande med henne. Eller till henne, rättare sagt. I smyg. Jag var mitt uppe i tonårsbruset, hade gudar som Elvis, Roy Orbison och Jerry Lee. Inte kunde väl en svensk sångerska erövra ett hårt grabbhjärta i den konkurrensen? Jo, Anita Lindblom kunde. Hon blev min hemliga gudinna bland de offentliga gudarna. Det var något med hennes röst, något med hennes stil och framtoning. Nåt fantasieggande, på skamgränsen till förbjudet. Anita Lindblom var före sin tid, ett salt bland allt det söta i 1960-talets början. Sångerskor skulle vara som Siwan, Lill-Babs, Ann-Louise. Omtyckta men oförargliga, omskrivna men okontroversiella. Inget för en 16-åring med brylcreme i kalufsen och Jerry Lee på repeat. Anita Lindblom blev förvisso också omskriven. Mer än någon annan - och mest i den dåtida skvallerpressen. Aldrig för några virkade koftor eller mysiga bakrecept, det hade inte rimmat med hennes profilbild. Skandaler, påhittade eller verkliga, passade bättre. Äktenskapet med Bosse Högberg, proffsboxningens värsta problembarn. Bråken. Skilsmässan. Den egna artistkrisen. Rykten om än det ena, än det andra. Allt  hängdes ut till lösnummerförsäljning. Anita Lindblom kan ha varit den första som fick privatlivet reducerat till allmängods. Karriären på stjärnhimlen blev därefter. Kort. Alltför kort. Anita Lindblom flydde landet redan på 70-talet, bosatte sig för gott i Frankrike. Släckte ner, lämnade de stora scenerna. Och fick ro i själen, förhoppningsvis. Med sin bortgång vid 82 träffar hon själva refrängen i sin monsterhit från ungdomens fagraste vår: Sånt är livet. 

Besök i småklubbsvärlden

Vaddå publikförbud i fotbollen? Inte på Kroksbäck när Croatia spelar. 50 inträdesbiljetter lär vara tillåtet att sälja, men idag var vi nog 150 på plats. Ingångsmöjligheterna till arenan är många, en liten klubb som Croatia kan helt enkelt inte ha ”säkerhetsvakter” överallt. Hoppas Folkhälsomyndigheten har överseende med verkligheten. Själv har jag inga problem: människans rätt till egen riskbedömning bör värnas, småklubbarnas chans till överlevnad likaså. Med det sagt över till matchen som stod mellan Croatia och Heleneholm. Ett Malmöderby i den sydvästra division 5-serien. Slutresultatet blev 2-4 och kan endast ha glatt den högljudda bortaklacken. Vänner av ”rättvisa” hade inte mycket att hämta. Vänner av Croatia om möjligt ännu mindre. Heleneholm gjorde fyra mål på typ två chanser, Croatia två på lågt räknat åtta. Varken ödet eller skickligheten var på hemmalagets sida. Ej heller försvarsspelet, inklusive det mellan målstolparna. Förlusten kan dessutom slå hårt: med topplagen Husie och Bellevue kvar på programmet riskerar Croatia att dras in i nedflyttningsstriden. Före matchen var läget det motsatta: seger och Croatia hade fått seriöst häng på toppskiktet. Så kan det gå i en enkelserie, tio omgångar kort. Det skulle varit elva, men slagpåsen Serbija drog sig ur efter åtta raka smällar. Också det lite typiskt småklubbsfotbollen. Lag kommer och går, ibland mitt under pågående serie.

Gammal tabell rostar aldrig...

1. Elfsborg 59 poäng. 2. Häcken 57. 3. MFF 56. Nej, detta är inget tips om hur fotbollsallsvenskan 2020 kommer att sluta. Bara en påminnelse om 2012. Då slutade den precis så - och lite intressant är det ju. Samma tre lag belägger de tre första platserna här och nu, om än i annorlunda inbördes ordning. En annan sak som sticker ut med 2012 är mästarlagets poängskörd. Elfsborgs 59 räckte för guld just det året, men hade inte gjort det någon annan gång under det senaste decenniet. Statistiken visar att runt 65 är det mera normala. Ibland fler, då och då något färre. Men vem vet, i årets krysspräglade allsvenska kan kanske Elfsborgs ”bottenrekord” vara under hot. Precis som det MFF-guld nästan alla experter förutspått. På sistone har Elfsborg och Häcken - i den ordningen - framstått som bättre lag. Roligare att titta på, positivare fotboll, tydligare spelidé. MFF föll i Örebro, följde upp med 0-0 mot ett decimerat och defensivt AIK. Leder fortfarande men övertygar inte. Vilket förstås i sig är övertygande...jag menar, leda utan att övertyga. Trenden pekar dock åt fel håll för MFF. Flytet finns inte riktigt där, inte tempot heller. Truppen är uttunnad  (Bachirou, Molins, Prica), coachingen tveksam. Mest av allt saknas en striker. Kiese Thelin i all ära. Han jobbar och sliter, stångas och bökar, gör mål också men med väldigt ojämna mellanrum. Någon klockren avslutare är han alltså inte - fast sådana dräller det knappast av rent generellt i årets allsvenska. MFF har Norrköping borta på söndag. Lättare vändpunkt för ett eventuellt trendbrott finns. Vid sunda vätskor och full potential är Norrköping nog bästa laget av alla. 65 poäng kan man förvisso inte nå längre, formsvackan har varit alltför lång och alltför kostsam. Men som sagt. 59 var gott nock för guld 2012, så kan det bli även i år. Pass på.

”Sluta nicka Irma sockerdricka”

När jag var ung fanns ett uttryck som användes flitigt, åtminstone i mina suspekta umgängeskretsar. Det löd ”upp å nicka sockerdricka”. Innebörden var något diffus, poängen låg väl mest i själva ordleken. Hursomhelst. Idag kommer jag att tänka på just det uttrycket varje gång jag ser Irma Helin i tv. Damen är expertkommentator i Dplay’s fotbollssändningar - och hur hon har det med sockerdrickan vet jag förstås inte. Men nickar gör hon. Oavbrutet. Så fort hon kommer i bild. Och liksom förbereder sig för att få Ordet. Detta sker vanligtvis via överlämnande från någon annan expert, ty experter växa numera som svamp ur jord när det vankas fotboll i tv. Irma Helin är en av de senaste. En av de kunnigaste också, skulle jag nog säga. Om det inte vore för det förbannade nickandet. Vad eller vem är det hon nickar bifall till? Jobbet?Expertkollegorna? Sig själv? Kameran? Tittarna? Nä, det sista kan vi stryka. Nickandet signalerar snarare det motsatta: Irma Helin är viktigare än tittaren, viktigare t o m än matchen. Vill ni se en stjärna, se på mig. Typ. Men föralldel, det kan vara jag som missuppfattat alltihop. Nicka-nicka-nicka är kanske det nya normala, Irma Helin blott en ödmjuk trendsättare? I så fall ber jag om ursäkt för ett plumpt inlägg.

Mjällbys märkliga Hallandskomplex

Det är något med Halland som verkar passa Mjällby ungefär som klumpfot i tumvante. Dvs helst inte. Resultaten hittills i allsvenskan talar för sig själv: Falkenberg hemma 0-1, Varberg borta 0-1. Och så idag: Varberg hemma 2-3. Tre försök, noll poäng. Jag ska inte säga ofattbart, nöjer mig med märkligt. Många skulle nog hävda att Mjällby i grunden är ett bättre fotbollslag än både Falkenberg och Varberg. Men tyvärr räknas inte ”i grunden”. Prestationen i nuet avgör, lag får som regel de poäng de förtjänar. Visst kan man tala om marginaler hit eller dit, om flyt och oflyt. För stunden då - i längden jämnar det säkert ut sig, en sluttabell ljuger sällan. Idag nästan bad Mjällby om förlust. 0-2 efter sex minuters spel, billiga mål båda. Svårt att vända sånt mot alla lag, men inte minst detta energisprängda Varberg. Skenbart var det  förstås nära. Mjällby gjorde 1-2 och 2-2 i andra halvlek, glömde Hallandskomplexet och gick för ett segermål. Vilket straffade sig brutalt när Varberg gavs chansen till en snabb omställning. Dumt och oförsiktigt av Mjällby. En poäng hade varit bra att ha. Nu fattas fortfarande sex till de där 30 som brukar krävas för nytt kontrakt. Kan låta enkelt med elva matcher kvar men det ska göras också. Jag har mina dubier, målvaktsspelet t ex känns som en betydande osäkerhetsfaktor. Dessutom återstår en spöklik bortamatch i Falkenberg. Från det ena till det andra hörde jag att MFF fick 0-0 mot ett AIK som drabbades av två utvisningar. Låter inte som en prestation av ett blivande guldlag. Återkommer i det ämnet under veckan.

Målen räknas, inget annat

65-35 i bollinnehav. 12-5 i avslut på mål. Och ändå förlust, 2-3. MFF fick en påminnelse i Örebro ikväll. Dels om det gamla glyttiga talesättet ”bollen är rund”. Dels om sin egen dödlighet. Eller åtminstone sårbarhet. Backlinjen var inte bra nog. Knappast mittfältsbalansen heller. Christiansen gick ut tidigt, skadad. Bachirou är såld, Innocent indisponibel. Kännbara avbräck även för ett lag med MFF:s omtjatade bredd. Baklängesmålen var dessutom i hög grad självförvållade. De två första föregicks av fatala felpass från Ahmedhodzic respektive Lewicki, det tredje kom på en helt korrekt straff som Rakip dock kunnat undvika om han tänkt efter före. Men all respekt för Örebro. Målen räknas, effektiviteten talar. Det andra är bara värdelös statistik.

Föryngrat, förbättrat, förändrat...

Sverige-Portugal 0-2. Jämfört med Frankrikematchen i lördags var detta inte bara ett föryngrat Sverige. Det var ett förbättrat. I 44 minuter. Sen visade Gustav Svensson - en av sex nya i startelvan - varför amerikanska ligan inte är någon bra plattform för landslagsspel. Tempot saknas. Tajming. Klass generellt. Därför händer det som hände: Svensson kommer för sent in i duellerna, träffar fot istället för boll. Två gånger om, därav utvisningen i 44e. Med en efterföljande frispark som Ronaldo förvaltade till 0-1. Där dog matchen, resten blev portugisisk uppvisning. Har ett svenskt landslag någonsin fått springa så här mycket utan att komma åt bollen? Tvivlar. Andra halvlek var nästan plågsam att se. Okej, njutbar också om man tog av de blågula glasen. Portugal spelar fotboll på en annan nivå än Sverige, elva mot tio blir skillnaden förödande. Vilken trygghet med boll! Vilken teknisk briljans! Och vilken Ronaldo! Det hade spekulerats huruvida Portugal kanske var ett bättre lag utan den 35-årige fixstjärnan, ungefär som när snacket gick och alltjämt går om att Sverige skulle bli bättre utan Zlatan. Man ska inte väcka den ikon som slumrar: Ronaldo svarade med två fantastiska mål igår kväll. På en Robin Olsen som - i konsekvens med matchbilden - nog var Sveriges bäste. Berg fick mycket beröm i tv, det gjorde mig kluven. All respekt för hans arbetsinsats, bollvinster kring eget straffområde och så. Men är inte mannen anfallare? Hans primära uppgift att göra mål? Har jag missförstått något? Isak och Kulusevski var med från start den här gången. Båda inledde lovande, båda ”försvann” successivt sedan Sverige decimerats. Hoppas inte Gustav Svensson får för mycket skit nu. Det är inte hans fel att han blir uttagen i landslaget.

Folkfest som blivit firmafest

Sverige tog en dubbel i helgens Finnkamp. Förr i tiden hade det klassats som en bedrift, idag blir det mer ett konstaterande av något förutsägbart. Den stora starka stolta friidrottsnationen Finland är ett minne blott. Sveriges tillbakagång också ett faktum, men jämförelsevis mindre omfattande. Publikintresset är inte heller vad det en gång var, i år dessutom begränsat av välbekanta säkerhetsskäl. Allt har sin tid, Finnkampen dock ett evigt. Med snart hundra år på nacken är den en klassiker, ett av några få sportevenemang som kan kallas så med åtminstone korn av täckning. Folkfest är det ju inte längre, snarare firmafest i en glesnande friidrottsfamilj. Vilket understryks i tv-sändningarna. Där sitter ex-stjärnorna Kajsa Bergquist och Alhaji Jeng som expertkommentatorer - och ingen kan förstås ifrågasätta sakkunskapen. Problemet är att det blir för mycket ryggdunk, för lite kritisk analys. T ex kring det rimliga i att släppa fram 15-åringar - aldrig så talangfulla - i ett seniorlandslag. Eller varför Sverige inte kan mönstra fullt lag i en specifik gren. Eller något om resultatnivån, även när den råkar vara generande låg. Allt slätas över, Bergquist och Jeng vill liksom inte vara partykillers. Annars gillar jag själva kampen fortfarande. De små prestationerna i det tysta. De taktiska uppläggen i löpgrenarna. De nya stjärnskotten man inte visste fanns. Tänker här framförallt på syskonparet Emil & Alice, dessvärre med olika efternamn som jag i skrivande stund tappat bort. Han (19 år) vann 10000 meter efter ett ”kenyanskt” slutvarv. Hon (15) sprang in som trea på 800 meter efter ett förbluffande väldisponerat lopp. Emil & Alice kan bli en välsignelse för svensk friidrott. Kan bli. Säkert är det inte. Tidigare exempel, inga namn, på fjärilslätta unga löpare som flugit en sommar eller två för att sedan försvinna finns. Själva livet är ofta mer komplicerat än en löpsträcka.

Alla gör jobbet, ingen gör skillnad

Sverige-Frankrike 0-1. Hedervärt hantverk mot avmätt artisteri. Det borde blivit oavgjort, kan jag tycka. Och hade nog blivit det om inte Robin Olsen gjort vad en målvakt aldrig ska göra: lämna en lucka vid första stolpen, bjuda på målchans av ”ingenting”. En spelare som Mbappe missar inte i det läget. Det är det som skiljer artisten från hantverkaren. Eller Mbappe från Berg, om man så vill. Men inget ont om Marcus Berg, han gjorde en hygglig match. På en femgradig betygsskala skulle jag ge honom och Pontus Jansson var sin trea. I övrigt idel tvåor, vissa svagare än andra. I det stora hela tämligen jämngrått, vilket också belyser Sverige som fotbollsnation. Alla gör jobbet men ingen gör skillnad. Den spelare som möjligen kunde gjort det satt på bänken i 70 minuter. Dejan Kulusevski. Vet inte om det är för sent för honom att byta landslag - men jag förstår alla andra med dubbla medborgarskap som redan gjort det. Nålsögat till svenska landslaget upplevs ju som ogenomträngligt. Inte utan anledning.

Allt Andersson gör är rätt - eller?

Upprörda kommentarer på sociala medier för att Janne Andersson utsett Sebastian Larsson till kapten i fotbollslandslaget. Själv tar jag det med stilla ro. Larsson har ju bara bindeln till låns: snart är ordinarie lagkaptenen Andreas Granqvist tillbaka, då blir allt frid och fröjd. Förresten. Vem sa att AIK är en klubb i kris? Ja, det kan i alla fall inte ha varit Janne Andersson. Om diverse pressuppgifter stämmer blir det två AIK:are i kvällens svenska startelva mot Frankrike. Förutom Larsson även den lovande högerbacken Mikael Lustig. Ingen annan allsvensk klubb har någon med. Inte mycket att säga om, det heller. Det gäller att ha rätt förflutet, dagsaktuell form och klubbtillhörighet väger lätt mot gamla meriter. Och tar nu Sverige poäng ikväll - ganska troligt, stora fotbollsnationer bryr sig föga om  jippolandskamper - blir det mer av samma på obestämd tid. Tack och lov: att släppa fram unga spolingar som Kulusevski och Isak måste ju vara direkt skadligt för svensk fotboll.

Diskad diskuskastare

Den som försöker få andra diskade diskar lätt sig själv. Ja, jag förmodar att det är därför MAI:s diskuskastare Axel Härstedt inte blivit uttagen till helgens Finnkamp. Med tre man i varje gren och som bronsmedaljör på SM häromsistens borde han ju varit given annars. Men det finns gränser även för friidrottens snälla förbundskapten Karin Torneklint. Och Härstedt - som jag känner som en sympatisk påg - tänjde tydligen gränserna väl mycket på SM. På diskusspråk kan man säga att han gjorde övertramp på övertramp. Vet inte om han drevs av någon galen gulddröm, i vilket fall var det ettan och tvåan han ville få bort från prislistan. På luddiga grunder och helt adekvat utan framgång: Härstedt’s protester avslogs. Att han i samma ögonblick gav bort sin landslagsplats är sorgligt - men korrekt. I en Finnkamp är samarbete gren för gren A och O, interna slitningar principförbjudet. Jag bör kanske tillägga att mina uppgifter om skeendet på SM härrör från rapporteringen i media, själv såg jag inte tävlingarna.

Kär återförening Janne & John

Jag läser att Janne Andersson kallat in John Guidetti till veckans landslagssamling. Som ersättare för karantänplacerade Martin Olsson. Tydligen har Guidetti gått och blivit vänsterback utan att någon märkt det. Intressant. Kanske kan det slocknade forwardslöftet få en ny framtid där. Hoppas förbundskaptenen testar honom mot Frankrike på lördag. Allvarligt: det börjar bli rörande nu hur svårt Janne Andersson har att skiljas från gamla vänner. Rörande - och prövande. I alla fall för oss som vill att fotbollslandslaget ska vara öppet och tillgängligt. T ex för spelare från allsvenskan. Och då menar jag inte återvändare med utgånget bäst-före-datum, utan nya spännande förmågor som kan prestera här och nu och för lång tid framöver. Sådana finns. Men Andersson stänger dörren, värnar ”familjen”. Samling efter samling, år ut och år in. Somliga kallar det tryggt ledarskap, dessutom framgångsrikt. Sverige har ju gjort övervägande hyggliga resultat under Janne Andersson, så är det. Och visst, några nya spelare har släppts över tröskeln: Isak, Kulusevski, Quaison. Utlandsproffs så klart, det absolut viktigaste kriteriet för att komma med. Men Guidetti. Säkert en trevlig grabb, van vid att sitta bänk, etablerad i gemenskapen sedan länge. Så vid närmare eftertanke: det sensationella är nog inte att förbundskaptenen kallar in honom i efterhand, det sensationella ligger i att han inte var med från början. Hur tänkte pappa Andersson där?