En gudinna bland gudar

Det känns lite vemodigt att ta del av nyheten om Anita Lindbloms bortgång. En gång i tiden hade jag ett förhållande med henne. Eller till henne, rättare sagt. I smyg. Jag var mitt uppe i tonårsbruset, hade gudar som Elvis, Roy Orbison och Jerry Lee. Inte kunde väl en svensk sångerska erövra ett hårt grabbhjärta i den konkurrensen? Jo, Anita Lindblom kunde. Hon blev min hemliga gudinna bland de offentliga gudarna. Det var något med hennes röst, något med hennes stil och framtoning. Nåt fantasieggande, på skamgränsen till förbjudet. Anita Lindblom var före sin tid, ett salt bland allt det söta i 1960-talets början. Sångerskor skulle vara som Siwan, Lill-Babs, Ann-Louise. Omtyckta men oförargliga, omskrivna men okontroversiella. Inget för en 16-åring med brylcreme i kalufsen och Jerry Lee på repeat. Anita Lindblom blev förvisso också omskriven. Mer än någon annan - och mest i den dåtida skvallerpressen. Aldrig för några virkade koftor eller mysiga bakrecept, det hade inte rimmat med hennes profilbild. Skandaler, påhittade eller verkliga, passade bättre. Äktenskapet med Bosse Högberg, proffsboxningens värsta problembarn. Bråken. Skilsmässan. Den egna artistkrisen. Rykten om än det ena, än det andra. Allt  hängdes ut till lösnummerförsäljning. Anita Lindblom kan ha varit den första som fick privatlivet reducerat till allmängods. Karriären på stjärnhimlen blev därefter. Kort. Alltför kort. Anita Lindblom flydde landet redan på 70-talet, bosatte sig för gott i Frankrike. Släckte ner, lämnade de stora scenerna. Och fick ro i själen, förhoppningsvis. Med sin bortgång vid 82 träffar hon själva refrängen i sin monsterhit från ungdomens fagraste vår: Sånt är livet.