Det är något mycket märkligt med fenomenet Zlatan Ibrahimovic. Knappast någon skulle bestrida att han är Sveriges bäste fotbollsspelare genom alla tider, men det räcker liksom inte. Han borde vara präktig i största allmänhet också. Snäll i omklädningsrummet. Fin mot lagkamrater, fin mot ledare, fin mot allt och alla. Och allra finast mot journalister, Olof Lundh i synnerhet. Mer svensk, så att säga. Slätkammad och småsympatisk, konflikträdd och auktoritetssvag. Problemet, tror jag, är att då hade Zlatan Ibrahimovic inte varit Zlatan Ibrahimovic.
*. *. *
Lundh, fotbollsjournalistikens egen Ibra om man så vill, har alltså kommit ut med en bok i dagarna. Jag har inte läst den, recensionerna räcker. Av dessa framgår att Zlatan varit mobbare och pennalist under sina år i landslaget. Förödmjukat andra spelare. Knäckt somliga. Och fått hållas eftersom ledarna ”inte kunnat hantera honom”. Några direkta bevis presenteras dock inte; Lundh hänvisar till anonyma källor och kommer undan med det. Ett privilegium som förstås tär på författarens trovärdighet. Men samtidigt göder det Zlatanhat som länge nog exploaterats i det sociala medieträsket. Och förvisso även i verkliga livet - minns statyvandalismen.
*. *. *
Man kan så klart fundera över Olof Lundhs syfte med boken. Förutom det självklara i att tjäna pengar. Skandalisera Zlatan? Ja, baserat på det innehåll som läckt ut är det svårt att se något annat mera ädelt. Det är den tid vi lever i: skvaller, misstänkliggörande, karaktärsmord. Allt är okej, gränser suddas ut. Jag menar inte att man ska krypa för stjärnorna - men att diagnosticera andras personliga särdrag för egen vinning är i min värld lika ointressant som motbjudande. Dessutom smakar det sd-unket. Vem skulle skriva en bok om typ Svenne Svensson’s eventuella dumheter i ett omklädningsrum?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar