Folkfest som blivit firmafest

Sverige tog en dubbel i helgens Finnkamp. Förr i tiden hade det klassats som en bedrift, idag blir det mer ett konstaterande av något förutsägbart. Den stora starka stolta friidrottsnationen Finland är ett minne blott. Sveriges tillbakagång också ett faktum, men jämförelsevis mindre omfattande. Publikintresset är inte heller vad det en gång var, i år dessutom begränsat av välbekanta säkerhetsskäl. Allt har sin tid, Finnkampen dock ett evigt. Med snart hundra år på nacken är den en klassiker, ett av några få sportevenemang som kan kallas så med åtminstone korn av täckning. Folkfest är det ju inte längre, snarare firmafest i en glesnande friidrottsfamilj. Vilket understryks i tv-sändningarna. Där sitter ex-stjärnorna Kajsa Bergquist och Alhaji Jeng som expertkommentatorer - och ingen kan förstås ifrågasätta sakkunskapen. Problemet är att det blir för mycket ryggdunk, för lite kritisk analys. T ex kring det rimliga i att släppa fram 15-åringar - aldrig så talangfulla - i ett seniorlandslag. Eller varför Sverige inte kan mönstra fullt lag i en specifik gren. Eller något om resultatnivån, även när den råkar vara generande låg. Allt slätas över, Bergquist och Jeng vill liksom inte vara partykillers. Annars gillar jag själva kampen fortfarande. De små prestationerna i det tysta. De taktiska uppläggen i löpgrenarna. De nya stjärnskotten man inte visste fanns. Tänker här framförallt på syskonparet Emil & Alice, dessvärre med olika efternamn som jag i skrivande stund tappat bort. Han (19 år) vann 10000 meter efter ett ”kenyanskt” slutvarv. Hon (15) sprang in som trea på 800 meter efter ett förbluffande väldisponerat lopp. Emil & Alice kan bli en välsignelse för svensk friidrott. Kan bli. Säkert är det inte. Tidigare exempel, inga namn, på fjärilslätta unga löpare som flugit en sommar eller två för att sedan försvinna finns. Själva livet är ofta mer komplicerat än en löpsträcka.