Om tillståndet i MFF

Skador som mörkas. Spelare som offentligt vädrar sitt missnöje över att vara petade. En tränare som snålar på allt: byten, kommentarer, taktiska dispositioner. Det är nåt sjukt med årets MFF. Krisdiagnoser brukar kunna ställas på bottenlag, inte på ett lag som de facto leder allsvenskan nio omgångar från slutet. Men okej, kris är kanske fel ord för tillståndet i MFF. Skört ett bättre. Upplösningen lär bli avgörande. Allsvenskt guld och gurglet mildras, avancemang i Europa league och branden är släckt. Bom på bom däremot...då skulle jag inte vilja vara i Jon Dahl Tomassons kläder. Den nye MFF-tränaren kom till dukat bord, sades det inför säsongen. Bredaste truppen, dyraste förvärven, bästa förutsättningarna på alla plan. Ingen kan hävda att han misslyckats rent resultatmässigt. Inte än. Det står och väger - och i MFF är det ju som det är och alltid har varit: succé finns egentligen inte, bara beställningsjobb och annars fiasko. Tufft att vara tränare på de premisserna. Sen vet jag inte om Tomasson är ensam ansvarig för den här nya tystnadskulturen runt MFF. Dimridåerna kring skadeläget på spelarfronten, vägran att offentliggöra en startelva eller ens en trupp dan före match. Som om det inte angick någon utanför ”familjen”. Mycket märkligt. Vad sedan laget anbelangar undrar jag varför Ola Toivonen alltid ser så förbannat sur ut när han spelar. Är det inte roligt med fotboll? Är det jobbigt att vara den högst betalde stjärnan i allsvenskan? Armbågen i nyllet på en motståndare senast, var den nödvändig? När blev det fel med lite positiv energi? Är det inte en lagkaptens uppgift att förmedla det? Och en tränares, för den delen. Frågor, frågor. Men som sagt. MFF leder allsvenskan. Tabellen blåljuger inte. Möjligen döljer den dock en illavarslande disharmoni.