Snutt-tv som tidstecken

Brukar kolla på Nyhetsmorgon i SVT, men snart pallar jag inte längre. Stör mig på den förbannade snuttifikationen. En kvart går mellan de återkommande nyhets- och väderrapporterna - och då ska av någon anledning tre ämnen pressas in. Det blir stress, en löpande kamp mot klockan. Avklippta diskussioner, krystade övergångar för att hinna med det förutbestämda schemat. Ofint mot gästerna, tröttsamt för tittarna, säkert påfrestande för programledarna (som jag tror är oskyldiga i sammanhanget). Men ett tecken i tiden: allt ska gå så rasande snabbt, allt måste krympas till minsta möjliga snutt. Även samtalet. Debatterna. Analyserna. Mattipsen. Som om snutten i sig vore kvalité. Varför inte ta steget fullt ut och ge oss twitter-tv? Känns som det är farligt nära redan.

Aregawisåpan fullbordad

Abeba Aregawi fast för doping. Är jag förvånad? Inte det minsta. Friidrott på toppnivå har varit sjuk länge, fusket är utbrett. Somliga avslöjas, andra inte. Ungefär som rattfyllon...räck upp en hand ni som tror att alla åker dit. Ansvaret i fallet Aregawi är förstås hennes eget - men skvätter också på kretsen som har ekonomiska intressen i hennes löparkarriär. Tränare, krämare, medicinska rådgivare, allsköns suspekta figurer. Höjdarna inom svensk friidrott går kanske fria vad gäller själva dopingen, däremot bör de ställas till svars för sin iver att understödja och underlätta Aregawi's ansökan om nationsbyte. Såvitt jag förstår i ett enda syfte: chansen till "svensk" OS- eller VM-medalj. I mina ögon en form av fusk, det med. Aregawi lämnade ju aldrig Etiopien på riktigt, bara på pappret. Exakt varför har stannat i dimma - och idag spelar det ingen roll. Allt är över.

Vad Olsson sa - och inte sa...

Besökte Idrottsmuséets Vänners frukostträff i lördags. Gästföreläsare var Stefan Olsson, generalsekreterare i Svenska Friidrottsförbundet. En sympatisk man, väl värd att lyssna till. Tyckte dock att han skönmålade det aktuella läget för svensk friidrott. Lyfte det ljusa, undvek det känsliga. Ligger kanske i jobbet som generalsekreterare, vad vet jag. Annars kunde ju Olsson passat på att bringa klarhet i fallet Aregawi. Hennes gräddfil till svenskt medborgarskap. Hennes påstådda fusk i frågan om vistelseland. Hennes allt glesare framträdanden och allt sämre resultat sedan hon blev "svensk". Friidrottsförbundets roll i det hela. Var man förblindad av möjligheten till internationella medaljer? Lät man sig luras för egen vinnings skull? Men nej, inte ett ljud från Olsson. Ej heller vidrörde han den närmast märkliga tillbakagången i svenska paradgrenar som (manligt) höjdhopp och tresteg. Det sägs ju att goda förebilder stimulerar bördig återväxt - men varken Stefan Holm eller Christian Olsson har knoppat av sig, deras efterföljare är inte ens i närheten. Jag kunde föralldel tagit upp de besvärliga ämnena själv vid frågestunden som följde på Stefan Olssons anförande, men vem vill vá jobbig en tidig lördagsmorgon? Och i övrigt var det trevligt, som alltid när Idrottsmuséets Vänner kallar.

Lömsk utveckling för handbollen

Jag trodde att Partille var ett s k handbollsfäste. Det är det kanske också i den meningen att klubben på orten, IK Sävehof, kan stoltsera med Sveriges största barn- och ungdomsverksamhet. Dessutom tungt meriterade elitlag på både dam- och herrsidan. Men publiken...var finns publiken? Inte i Partillebohallen i alla fall. Drygt 600 pers igår när Sävehofs herrar mötte Hammarby i en viktig (?) streckmatch. Inte ens hopplösa Malmö matchar det ointresset. Grundproblemet är förstås större än Partille: handbollens elitserie har blivit en transportsträcka mot slutspel, tabellplaceringar kuriosa för nördar. Matcher avverkas liksom pliktskyldigt. Berör inte, betyder inget speciellt. Årets serie är dessutom segregerad som aldrig förr. I toppen ett resursstarkt Kristianstad vars överlägsenhet söver överallt utom i just Kristianstad. I botten ett avhängt och konkurshotat Drott plus ytterligare fyra lag som i princip bara tar poäng i inbördes möten. Och däremellan åtta hyggligt bemedlade lag av vilka ett kommer att bomma slutspelet. Marginalåskådarna gäspar åt "spänningen", endast intresseklubben antecknar.

"Reserver" - redan?

MFF förlorar en träningsmatch mot Aalborg med 0-3 och nye tränaren Allan Kuhn skyller - om han är rätt citerad i Sydsvenskan - på "reserverna". Åtta sådana fanns i startelvan, enligt Kuhn. De tre ordinarie bör då ha varit Tinnerholm, Bengtsson och Rosenberg. Adu t ex ska tydligen betraktas som reserv numera. Men oavsett vilket menar jag att det är usel psykologi av en ny tränare att brännmärka vissa spelare som reserver - innan tävlingssäsongen ens börjat. Detta lovar inte gott, MFF.

Handbollens mest spännande serie

Jag följer med stigande intresse den raffinerade toppstriden i handbollens division 2 Södra. Hela sju lag är mer eller mindre inblandade, två från den stad där jag en gång såg dagens ljus: IFK Karlskrona och Flottans IF. Eventuellt kan dock Flottan räknas bort pga ett så kallat farmaravtal med Hästö, alias HIF Karlskrona. Skulle HIF åka ur elitserien får inte Flottan gå upp i ettan, två divisioner måste skilja mellan A- och B-lag. Av samma anledning torde HP Halmstad definitivt falla ifrån. Laget som i detta nu toppar division 2-serien är "farmare" till Drott - som i sin tur redan är (i princip) klart för nedflyttning till allsvenskan. Så här var åtminstone tävlingsbestämmelserna förr, är väl säkrast att tillägga. Hursomhelst håller jag tummarna för mitt ärevördiga gamla IFK, men också för uppstickaren från Bjärred. HK Ankaret alltså, tränat av den välmeriterade profilen Rolle Nilsson. Ankaret har aldrig nått division 1-nivån, kanske är det dags nu. IFK Karlskrona har som bekant en helt annan historik, möjligen både som ryggsäck och drivkraft. Igår möttes f ö lagen i Bjärred. 24-18 till IFK minsann. Elva mål av lagets argentinare Alejo Carrara, som jag hade fått för mig var en ung kille. Fel, fel. IFK har fyndat på "hemmet": Carrara är född 1974, 41 år fyllda. Han kunde liksom varit far till alla barnen; i Ankaret fanns ingen spelare äldre än 22. Känns som framtiden är på Bjärredklubbens sida. Fem omgångar, några hängmatcher oräknade, återstår av den rysligt spännande serien. Aktuellt läge: Halmstad 30 poäng, IFK Karlskrona 29, Karlshamn 29, Flottan 26 (två matcher upp), Ankaret 26 (en match upp), HK Hök från Laholm 25 (dito), IK Lågan Hörby också 25. Ettan går direkt upp, tvåan och trean får kvala. Allt med nämnda reservation.

Samma serie, skiftande klass

Mycket elitseriehandboll idag tack vare TV4 Play. Kollade först på Hammarby-HK Malmö, hann därefter med slutkvarten av HIF Karlskrona-Ricoh. Oavgjort i båda matcherna, orginellt nog. Men för Malmö kändes nog 24-24 som en förlust. Leder man med 21-16 och 23-19 bör säcken kunna knytas ihop, även mot ett svårslaget lag som Hammarby. Kanske var det coachingen som straffade sig: Sivertsson råkörde t o m värre än vanligt på sin favorituppställning. Lindahl var inne en stund i första halvlek, annars var det exakt samma sexa i anfallsspelet matchen igenom. Coachar man så ber man om trötta spelare i slutskedet - och trötta spelare gör misstag som kan kosta poäng, det är simpel logik. Vad gäller HIF Karlskrona mot Ricoh (23-23) var matchkvalitén av ett helt annat slag. Dessvärre i negativ mening. Åtminstone under den dryga kvart jag bevittnade. Karlskrona helt utan flow i uppställt spel, bara individuella nummer och otidsenligt ståskytte av Möller-Madsen. Ricoh närmast segern trots stora underlägen tidigt i matchen, det var min känsla.

Kall, kallare, Agon

Ser att Agon Mehmeti nu inte ens platsar på bänken i MFF. I alla fall inte i dagens cupmatch mot Sirius. Trist när det går utför för fotbollskillar som uppskattas av de flesta - utom diverse tränare. Mehmeti lär sitta på ett fint kontrakt med MFF så ekonomiskt lider han nog ingen skada. Men vill han spela fotboll bör han byta klubb...vilket förstås är lättare sagt än gjort. Den som hamnat i en frysbox blir snabbt iskall på marknaden.

The One & Only Rasmusson

Glömde bestämt att nämna vem som var bäst i HK Malmö i matchen mot Kristianstad. Jörgen Rasmusson, nämligen. Som förvisso inte spelar utan är klubbordförande - men i den rollen torde vara the one & only alla kategorier. Vilken annan ordförande sjunger inför publiken? Vilken annan ordförande leder sitt lags hejaklack? Vilken annan ordförande är så förbannat kramgod som Rasmusson? Ingen, ingen, ingen. Jörgen Rasmusson var lysande igår kväll, om möjligt mer lysande än vanligt. Synd att spelarna släckte ner.

Kristianstad återställde ordningen

HK Malmö-Kristianstad 21-29. Försmak på SM-finalen? Ja, jag skrev bestämt det häromdan. Herregud så fel man kan ha. Får väl skylla på att jag lät mig luras av HK:s seger i Alingsås, den var ju onekligen imponerande. Men med detta återställdes liksom ordningen. Det är slutspel som gäller för HK Malmö, en plats bland de åtta bästa. Vilket kan bli tufft nog. Restprogrammet är marigt, marginalerna små. Och som laget såg ut ikväll kan det kanske kvitta. Kristianstad kunde leka hem matchen. Gå runt på folk, spara energi, växla tempo vid behov. I HK var det bara tomt. Tomt på idéer. Tomt på mittsex eftersom Pecikoza var skadad. Tomt på byten eftersom tränaren fortfarande heter Sivertsson. Hans senaste offer är Simon Nyberg: utmärkt genom hela höstsäsongen, utfryst nu för att stjärnförvärvet Fredrik Petersen tydligen MÅSTE ha 60 minuters speltid i match efter match. 21-29 var faktiskt smickrande siffror för HK ikväll, uteslutande den bitvis fenomenale Dan Beutlers förtjänst. Synd att det inte blev match, nu när det äntligen kom lite folk till Baltiskan. Över 2000 minsann, inklusive några hundra tillresta bortasupporters. Det lär dröja innan en sådan publiksiffra upprepas...

Om Kalla och Kallur

Plågsamt att se Charlotte Kalla numera. Åtminstone om man inbillar sig att även elitidrott ska innehålla ett korn av glädje. De suveräna norskorna tar kål på henne, är jag rädd. Och intervjunissarna från tv hjälper till, förvisso utan att mena illa. Samma bild efter varenda tävling: Kalla i försvarsposition, svart i blicken, sorgsen i analysen. Återhållet ursinnig, som det verkar. Själv skulle jag inte våga möta henne i det tillståndet, varken i en mörk gränd eller i en upplyst målfålla. Men apropå kvinnliga idrottsutövare. Sanna Kallur's 60-meterslopp i helgens Nordenkamp! 7,35 rykande sekunder. Helt fantastiskt i förhållande till hennes skadehistorik och långa tävlingsuppehåll. Jag kan fortfarande förundras över att hon vägrar ge sig - men grejen är ju att jag har inte ett dugg med saken att göra. Den enda som kan styra Sanna Kallur's vägval i livet är naturligtvis Sanna Kallur själv. Må det sluta någorlunda lyckligt.

Boken om Bocken

Sent omsider har jag läst färdigt (julklapps)boken om Svennis. Sven-Göran Eriksson alltså, berömd fotbollstränare och beryktad kvinnotjusare. Boken - en typ av självbiografi men "spökskriven" på vedertaget manér - avhandlar båda delarna, vilket gör den både intressant och ointressant. Det intressanta är naturligtvis Erikssons tränarkarriär. Från Torsby via Degerfors till succéåren i IFK Göteborg - och med det som avstamp vidare till branschens internationella toppnivå. Cheftränare i mytomspunna klubbar som Benfica, Roma, Lazio, förbundskapten i tre länder med England som osannolik höjdpunkt. Ingen annan svensk fotbollstränare har kommit i närheten av en liknande resa, Svennis sticker ut som ett exempel de luxe. Det gör han däremot inte i den ointressanta delen av boken. Världen kryllar av bockar - och förvisso av kvinnor som ser bockar som tolvtaggare, förutsatt att de är rika och berömda. Intrycket här blir närmast lite sorgligt: Svennis offrade sin familj, övergick till att byta dam ungefär som han bytte klubb. För att till slut ändå landa i ensamhet, tillika blåst på pengar av mindre nogräknade agenter. 67 fyllda är Svennis numera verksam någonstans i Asien. "Over the hills", nästan bortglömd. På den ena marknaden såväl som på den andra.

Karlskrona har spelarna - men inget spel

Har precis genomlidit matchen mellan Skövde och HIF Karlskrona i tv. 21-20 till Skövde, avgörande målet i absoluta slutsekunden. Rätt åt Karlskrona, även om jag har mina sympatier där. Kändes som "mitt" lag hade tusen chanser att stänga matchen - men inte förmådde pga ren jävla ångest. Okej, i kombination med vasst målvaktsspel av Skövdeveteranen Lechte. Men det är märkligt hur lite HIF Karlskrona får ut av sitt namnkunniga manskap. Den här insatsen var lik många andra under säsongen: dåligt bolltempo, rader av tekniska fel, hårresande missar i fria lägen. Allt som kännetecknar ett bottenlag. Tur att Drott är ännu sämre och antagligen redan säkrat nedflyttningsplatsen. Kvalserien kan dock bli en pärs för HIF Karlskrona, särskilt om tränare Schefvert fortsätter matcha Möller Madsen på Sandgrens bekostnad. Rörlighet och smidighet anses väl vara goda tillgångar i modern handboll...den store dansken har numera varken eller. Ser inte Schefvert det?

Uppdrag slicka?

MFF är på försäsongsläger i Dubai. Det märks. I Sydsvenskan. Dagliga uppslag, dagligt slickande från reporter på plats. Det är möjligt att läsarna vill ha det så. Eller också inte. En sak är säker: den oberoende sportjournalistiken har sett sina bästa dagar.

HK kan vara nåt stort på spåren...

Hur bra är HK Malmö just nu? 24-20 i Alingsås imponerar tungt. Inte många lag vinner däruppe, inte så övertygande. Ett matchprotokoll säger sällan allt, men otvetydigt är att två veteraner gjorde storstilade insatser. Dan Beutler i buren, Mirsad Pecikoza på mittsex. Hoppas HK förlänger med båda, om det inte redan är gjort. Snart kommer f ö Kristianstad till Baltiskan - och i min vildaste fantasi tänker jag att det kanske kan ses som en föraning om vårens SM-final. Fast det har väl Ystad med flera synpunkter på...

En man vid namn Fin-Stian

Om jag ställt mig frågande till HK Malmös värvning av Zoran Roganovic så är jag desto mer bejakande till tränarbytet. Stian Tönnesen tar alltså över efter Ulf Sivertsson nästa säsong - och ingen kan förstås utlova succé, Tönnesen är trots allt oprövad som tränare. Men det kanske uppvägs av en spelarkarriär som möjligen saknar motstycke: över tjugo år på elitnivå, därav cirka tio i världens tuffaste (bundes)liga. De tre senaste säsongerna har han lyckliggjort HK Malmö och oss som sitter på läktaren. Ja, i alla fall mig. Stian Tönnesen är ett "barn" av den gamla handbollsskolan, en övervintrad lirare i mängden av nymornade busar. Har han nånsin blivit utvisad? Tvivlar. Har han nånsin spelat försvar? Tvivlar på det också. Det skulle i vart fall inte klä honom. I försvarsspelet grisar man sig, rycker i tröjor och slår motståndare mer eller mindre på flabben. Inget för Fin-Stian. Snart fyller han 42 och han är fortfarande en genial handbollsspelare - på den offensiva planhalvan. Ett unikum, en levande legend. Slut på lovorden. Men tack HK Malmö för ett tilltalande tränarval.

Sorgligt Bookslut

Årets Melodifestival hinner inte ens börja förrän tårarna flödar. Ett av tävlingsbidragen diskas eftersom det har tävlat förr. För Moldavien, av alla länder. Den drabbade artisten - av allt att döma oskyldig i sammanhanget - råkar jävulskt nog vara Anna Book. Ingen har kämpat lika länge som hon för att återupprätta något som liknar karriär, ingen har gråtit lika ofta i det offentliga rummet. Jo, möjligen Susanna Kallur utom tävlan. Nu tror jag i och för sig att Anna Book gråtit i tv oavsett. Vid seger, vid förlust. Rutin som rutin, känslor som känslor. Men diskning dan före dan...usch, var det tvunget? Är det så jävla viktigt med en treminuterslåt som ratades i Moldavien men hamnade på nätet bland miljoner andra liknande snuttar att man måste sno lördagsgodiset från den som kanske behövde det mest? Mello brukar ju handla om hjärta & smärta, i det här fallet finns bara smärta. Tycker faktiskt synd om Anna Book. På riktigt.

Rättelse om Roganovic

Fel av mig. Zoran Roganovic lämnar inte Lugi "nu på studs", som jag skrev igår. Först nästa säsong blir han Malmöspelare. Rätt skall vara rätt, även när det är svårbegripligt.

Kontroversiellt, HK Malmö

Hör på radion att Zoran Roganovic lämnar Lugi för spel i HK Malmö. Nu på studs. Jag frågar mig: hur tänkte HK Malmö där? I den aktuella positionen finns redan Linus Persson och Fredrik Lindahl, såvitt jag vet är ingen av dem på väg bort. Och även om så vore är köpet av Roganovic kontroversiellt. Mannen närmar sig faktiskt 40, framtiden är liksom inte hans bästa vän rent handbollsmässigt. Man kan undra vem som bestämmer i HK Malmö. Den egna styrelsen eller den storsponsrande shejken från Kuwait? Det lutar bestämt åt den senare. Kul här och nu, tycker kanske somliga. Förödande på sikt, hävdar jag. Är det något HK Malmö skulle behövt pengar till är det en seriös ungdomssatsning, inte fler veteraner till ett representationslag som redan är elitseriens äldsta. Utan naturlig återväxt faller en klubb samman. Förr eller senare, med eller utan shejkstöd i kulisserna. Sagt med all respekt för Zoran Roganovic som länge varit en av mina favoritspelare i elitserien. I den här affären kan jag dock bara se en vinnare. Lugi.

Petersens debut blev ingen match

HK Malmö-Aranäs 33-11. Fredrik Petersens debutmatch i HK Malmö. Kommen från stentuffa bundesliga måste han ha undrat var han hamnat. Detta var liksom bakgårdshandboll, otillåtet dåligt. Om man nu har utgångspunkten att match förutsätter två parter. Det saknades här. Aranäs uppträdde som det juniorlag man (nästan) är, endast med hjälp av en handfull straffar passerade man tvåsiffrigt i målprotokollet. Men lugn Petersen, tuffare matcher kommer. Så här usel är inte den svenska elitserien - och så här uselt är inte Aranäs heller. Egentligen. Alla lag kan ha en taskig kväll på jobbet, HK Malmö hade själv en i Ystad i höstas (18-35, om jag minns rätt). Att Aranäs stannade på rekordlåga elva mål berodde inte uteslutande på kollektiv ärtbössa, bör väl också påpekas. Malmömålvakterna gjorde verkligen sitt till. Först Beutler med ett otal räddningar. Sen, under slutkvarten, Kraft i ett lysande inhopp. Petersens debut? Något blygsam men fläckvis lovande. Bäst när han kom in i banan och speedade upp tempot, där ante man klassen.