Om Kalla och Kallur

Plågsamt att se Charlotte Kalla numera. Åtminstone om man inbillar sig att även elitidrott ska innehålla ett korn av glädje. De suveräna norskorna tar kål på henne, är jag rädd. Och intervjunissarna från tv hjälper till, förvisso utan att mena illa. Samma bild efter varenda tävling: Kalla i försvarsposition, svart i blicken, sorgsen i analysen. Återhållet ursinnig, som det verkar. Själv skulle jag inte våga möta henne i det tillståndet, varken i en mörk gränd eller i en upplyst målfålla. Men apropå kvinnliga idrottsutövare. Sanna Kallur's 60-meterslopp i helgens Nordenkamp! 7,35 rykande sekunder. Helt fantastiskt i förhållande till hennes skadehistorik och långa tävlingsuppehåll. Jag kan fortfarande förundras över att hon vägrar ge sig - men grejen är ju att jag har inte ett dugg med saken att göra. Den enda som kan styra Sanna Kallur's vägval i livet är naturligtvis Sanna Kallur själv. Må det sluta någorlunda lyckligt.