En hembrännares spellista

Ett litet nyårs-ps. Glömde ju nämna min spellista. Mitt livs första faktiskt, fixad med benäget bistånd av min tekniskt begåvade hustru. Själv är jag bortom allt hopp även i det avseendet...faan, jag hade svårt nock att hantera cd-skivor när såna kom istället för lp på vinyl. Sent omsider lärde jag mig dock att ladda ner och bli en s k hembrännare av musik, där med min älskvärda dotter som tålmodig pedagog. I julas brände jag fortfarande plattor med angenäm nyhetsfeeling i behåll. Då hade alla andra slutat för länge, länge sen. Spotify var det nya himmelriket för music lovers. Spellistor direkt på datorn eller paddan, återkoppling till högtalare. Typ. När jag ska berätta om teknikutveckling blir det lätt fel, som det gärna blir när man gissar. Nå. Här sitter jag nu med en spellista som ska förgylla kvällen. Tänker inte nämna alla låtarna, det vore för pretentiöst. Musiksmak är individuell, min behöver verkligen inte vara din. Ett par tips bara, riktade framförallt till mogenpubliken. Albert Hammond's This Side Of Midnight sitter som en smäck när nyårsklockorna ringt. Strax före kan Tony Christie's Our Love Is Forever funka på dansvänligt parkettgolv, särskilt om man fortfarande är lycklig med sin fru. I gryningen - eller i princip när som helst - kan man alltid toppa med Rita MacNeil och Home I'll Be, den är så vacker att det gör ont. Ds.

Rött Nytt År!

Årsskifte. Igen. De kommer tätt nuförtiden. Inte tätare än förr förstås, rent sakligt. 365 dagar är fortfarande 365 dagar. Det är mer en känsla, detta att tid plötsligt går väldigt fort. Kan ha med ens eget åldrande att göra. Jag tror det. Man är ju, för att tala modernt fotbollsspråk, inne på sista tredjedelen. Det är lite sent att lägga om kurs. Att reparera misstag. Att framtidsdrömma och framtidsplanera, eller tramsa med nyårslöften å sånt. Låter jag gammal och dötråkig nu? Känns så när jag läser vad jag själv skriver. Men det är inte min ambition. Tvärtom. Jag älskar livet och är vän med insikten: man har det här och nu, inte nödvändigtvis i morgon eller i övermorgon. Sådär tänkte man aldrig förr när det vankades årsskifte. Då var det röj, ju sorglösare desto bättre. Livet varade för evigt, typ. Men det var innan påminnelserna kom. Om förgängligheten. Om Ödet. Om en tid som krymper. Gott så, vill jag gärna säga till alla som är unga idag. Bejaka sorglösheten, vårda den ömt. Det gör jag själv, tro inget annat. Bara en gnutta mer medveten än i yngre dar. Ikväll blir det röd glitterhatt på. Röd slips också. Och rosa skjorta, vågar man säga det? Rött är kärlekens färg, kärlek är ett förhållningssätt till livet. Kram till min älskade lilla mamma som är borta men inte glömd. Kram mina nära och kära, tack för ert tålamod. Rött Nytt År på oss alla, okej?

Puckat i SVT

Julafton i SVT nu. Junior-VM i ishockey alltså. Marie Lehmann tindrar med ögonen som barn inför tomtebesök, experterna runt henne knackar liksom på rutan: finns det några snälla tittare där ute i stugorna? Klart att det finns. Som man hetsar får man svar. Ungdomsidrott generellt uppskattas ju av de breda massorna, det om något lärde jag mig under alla år som Lundaspelsreporter. Och gudarna ska veta - och förhoppningsvis förlåta - att även jag varit Lehmannsk. Ryckts med, förstorat upp, tappat perspektiv, glömt vad det handlar om. Jag förstår själva syndromet, så att säga. Vad som förundrar mig är SVT:s vurm för just ishockey. Det börjar redan med tv-pucken där 15-åringars prestationer hissas och dissas av förnumstig vuxenexpertis som vet och kan precis allt. Som i Idol, ungefär. Tittare utan koll på läget kan kanske få för sig att hockey är en särskilt stor sport, upplägget är sådant. All övrig barn- och ungdomsidrott sorteras ju in i det förträffliga programmet Lilla Sportspegeln. Men hockeyns värsta fiende är faktiskt verkligheten. Sporten är liten i ett globalt perspektiv. Sporten är dyr och redan av det skälet otillgänglig för massor av barn. Begrundar man sedan genusperspektivet är ishockeyn den kanske minst jämställda av alla sporter. Å andra sidan missunnar jag ingen att ha kul på jobbet. Så tindra på, Lehmann. Nu är det jul igen.

Beutlers show, Malmös seger

HK Malmö-Alingsås 26-21. Dan Beutlers galaföreställning. Sprattelgubben i Malmös mål räddade kanske inte allt som kunde räddas - men däremot mycket av det som inte kunnat räddas. Av en normal målvakt alltså. Beutler arbetar liksom efter en helt egen bok, en helt egen inspirationsnivå. När han har sin kväll - som ikväll - är det inte kul att vara motståndare, den saken är klar. Å andra sidan är det förbannat kul att sitta i publiken och kolla på showen. Förutsatt då att man är en någorlunda neutral handbollsvän. Alingsås supporters på plats (åtskilliga, inte minst barn med föräldrar från de pågående Lundaspelen) tyckte nog att Beutlers målvaktsspel var så lagom kul. Hela resultatet var förstås inte hans förtjänst. Malmös försvarsspel måste också framhållas. Hypereffektivt, enligt domarparet dessutom korrekt rent regelmässigt. Framåt styrde Roganovic spelet (i Månssons frånvaro) på ett rutinerat och osjälviskt vis - men det är min personliga uppfattning, bör väl tilläggas. I publikleden rådde delade meningar om värdet av hans insats. Sant är att den notoriske målbombaren Roganovic inte finns längre, där har tiden sprungit ifrån honom. Och det är väl okej om han inser det själv? Malmö har så många andra på det området: Blickhammar, Lönn, ikväll framförallt Linus P. Någon måste underordna sig, det betyder inte att man blir mindre nyttig för laget. Jag skulle nog säga tvärtom.

Julbetraktelse 2016

24e december. Julafton. Och snön ligger vit på taken...kan man ju drömma om. Årets jul är grön som en sommaräng, mild som en vårgryning. Skumt. Inte var det väl så när man var barn? Eller är det blott ett önskeminne, det där att alla jular var vita förr i tiden? Sånt sitter jag å grunnar på just nu, till ingen direkt nytta. Tröstar mig med att i alla fall musiken är sig lik. O Helga Natt matades man med redan som liten parvel, den håller än. Helst med Jussi Björling men Körberg's version går heller inte av på mitten. En modernare klassiker är Lennon's Happy X-mas (War Is Over). Finns i ett antal versioner, på min egen nybrända jul-cd har jag valt den fransk-canadensiske sångaren Roch Voisine. Feliz Navidad slank också med, man får aldrig glömma de lite gladare trudelutterna. Stilla Natt kommer liksom tids nock. För oss alla. God Jul i grönskan!

Julen på Hyllie Park

Julafton kom tidigt i år. Idag, närmre bestämt. Vilket i och för sig är föga dramatiskt på Hyllie Parks äldreboende. Där är "tjuvstart" god tradition, allt för att kunna samla så många som möjligt till gemensam fest. Den 24e är det vanskligare, några av de boende hämtas hem av anhöriga för julfirande inom familjen. För egen del närmar jag mig också god tradition...nämligen i att vara tomte vid dessa celebra tillfällen på Hyllie Park. En förmån, ett hedersuppdrag. Jag var det på min älskade mammas tid, men hon gick bort i våras och där kunde det tagit slut. Om det inte vore för alla underbara människor jag lärde känna under resans gång - och behållit kontakten med. Så när tomtefrågan ställdes även i år var mitt svar alldeles givet: ja tack, gärna. Finare stunder finns inte. På Hyllie Park är julen precis så stämningsfull och varm som den ofta beskrivs i ord och ton. Men sällan är på riktigt. Här dansar "barnen" runt granen med eller utan rullstol. Här knaprar man julgodis från dignande bord efter lust och förmåga. Här sitter alla som tända ljus och väntar på klappar. Några pratar som i fornstora dar, andra har gått in i tystnaden. Det är glädje, det är vemod, det är livet som det ter sig på ålderns höst. Eller på ålderns vår, för den delen. I år var flera små barn närvarande och de sjöng julsånger så vackert som bara små barn kan göra. Och över alltihop vakar den kärleksfulla personalen, utan den hade ingen jul strålat på Hyllie Park.

Norskt guld i glänsande final

Norge-Nederländerna 30-29. Dessa norskor. I handboll behöver de inte ens astmamedicin, än mindre läppsalva. De är bäst ändå. Fattar inte hur dom gör. Hur dom tränar, var dom fyndar. En spelare som Nora Mörk t ex. Inte stor, inte skräckinjagande på det sättet. Men vilket skott och vilken speed! Elva mål tror jag hon gjorde, ruggiga pärlor de allra flesta. Beteckningen krutpaket är verkligen klockren på den tjejen. I det stora hela en fantastisk EM-final, där Nederländerna vägrade ge sig. Laget hade kvitteringschans i slutsekunderna men den sjabblades bort. Tyvärr, tyvärr. Jag hade mer än gärna sett en förlängning eller två, bara för att få njuta lite till.

Mörker över gammal handbollsstad

Det är skit med handbollen i Karlskrona just nu. HIF förbigår jag med tystnad den här gången, lagets senaste "prestationer" i ligan förtjänar inget annat. Men två nivåer lägre, i division 1, går det inte ett dugg bättre för anrika IFK, mitt egentliga favoritlag. Storstryk idag mot Kungälv, pyrt läge i tabellkön. Ett konststycke lyckades man dock med: lagets nio mål i första halvlek fördelades på nio olika spelare. Ett per skalle, varken mer eller mindre. Sånt är livet för en bleking i förskingringen. När de värdefulla segrarna uteblir får man trösta sig med värdelös kuriosa. Nu väntar jag bara på att IFK-legenden Lasse Hällkvist ska ta över tränarjobbet. Det brukar han göra, typ en gång om året.

Små grodorna, små grodorna...

Antar att Sydsvenskans sportredaktion hade julfest igår kväll - och vem är jag att ha synpunkter på det? Personalvårdande samkväm kan vara nog så viktigt som ett handbollsderby i Baltiska hallen...kanske. Problemet här blev att vikarien på plats, en pensionerad gentleman i min egen ålder, tydligen nickade till under matchen. Mänskligt i och för sig: pensionerade gentlemän och för den delen även andra sorters män i min egen ålder har en benägenhet att göra just det. Nicka till, tappa fokus, förlora medvetandet. Typ ofrivilligt. Därför ska man egentligen inte ta så hårt på de små grodorna i texterna som följer - men ändå, för ordningens skull: Fredrik Petersen i HK Malmö blev inte mittnia under matchens sista kvart, som det står i Sydis idag. Vi som höll oss vakna såg att Petersen hade den rollen i tre kvart, 45 oavbrutna minuter. Vi såg dessutom att HK:s försvarskrigare Patrik Kvalvik för en gångs skull fick tillfälle att göra TVÅ mål. Taskigt då att ge honom ett i protokollet (och i tidningarna). Pecikoza fick ett för mycket. Sitter det pensionerade gentlemän även i sekreteriaten? Undrar vän av petitesser.

Gladhandboll med sorgkant

HK Malmö-Kristianstad 25-25. Inte ofta jag blir så upprymd av handboll som ikväll. Kan ha varit spänningen. Eller målvaktsspelet där Simic och Beutler hade en duell som bitvis var bortom sans och vett. Eller det faktum att min gamle favorit Mirsad Pecikoza steg fram som hemmalagets poängräddare med de två sista målen. Det kan i och för sig även ha varit resultatet: oavgjort kändes så himla rätt (tack Dan Beutler för straffräddningen i slutet). Men mest av allt blev jag nog upprymd av Malmötränaren Stian Tönnesens coaching. Vid underläge 5-12 i första halvlek bytte han ut hela startuppställningen, sånär som på Jim Andersson. Ja, Fredrik Petersen fick också vara kvar men i en helt ny roll som mittnia (Nyberg tog över på kanten). Detta var själva snilledraget. Med Petersen som kreatör och tempodrivare gjorde Malmö 6-0 på några magiska minuter, hastigt och lustigt blev det match. Kristianstad kom förvisso tillbaka, ledde med fyra i paus. Men Tönnesen hade det goda omdömet att hålla fast vid förändringarna - dvs Månsson, Lönn och Roganovic på bänken (jämte fotskadade Linus Persson), Lindahl och Blickhammar på var sin sida om Petersen på planen. Djärvt coachat, bra betalt. Iögonfallande hur Fredrik Petersen höjde sin omgivning. Lindahl t ex. Bättre än på mycket, mycket länge. Pecikoza, inte minst. Involverad som icke tidigare denna säsong, fem mål från linjen i andra halvlek. Den ende som glömdes bort var Simon Nyberg i vänsterholken...och det var ju taskigt, nu när han äntligen fick speltid. Men. Ingen upprymdhet utan upprördhet. Jag tänker då på Kristianstadsspelaren Alexander Tatarintsev. En ung grabb, 2,08 lång, ny för säsongen. Hämtad från Ryssland på, får man anta, goda referenser. Värdera dessa går inte. Tatarintsev sitter på bänken match efter match. Längst ut för att liksom markera att inte ens ett pyttelitet inhopp kommer på fråga. Hur tänker Kristianstad där? Hur resonerar tränaren Ola Lindgren? Som i fjol då han brännmärkte Marcus Dahlin på liknande sätt? Samme Dahlin som nu är skyttekung i danska ligan. Jag råkade möta Tatarintsev's blick när han gick av planen ikväll. Killen såg så förbannat snäll ut, men också ledsen. Usch, det gjorde faktiskt ont i en åldrad mans hjärta. Hoppas han får en god jul - och en godare coach när Kristianstadäventyret är över.

Dansk dynamit - med soft doft av Toft

Valde bort Sveriges evakueringsmatch i handbolls-EM igår. Verkade som de svenska spelarna gjorde detsamma, eller? Desto bättre med alternativet på dansk tv: Danmark-Rumänien i ett direkt avgörande om en semifinalplats. Danskorna vann 21-17 och imponerade stort. Försvarsspelet kan ha varit det jävligaste jag sett (positivt menat) och det jobbigaste den rumänska fixstjärnan Neagu någonsin mött. Hon pressades och stressades i 60 minuter, tog "ovärdiga" avslut i ren frustration. Och, höll jag på att säga, helt i onödan. I den danska buren stod nämligen en vägg. Sandra Toft vid namn. Betongbra, kan man utan överdrift kalla hennes insats. Får hon - och försvaret - till det på liknande sätt i semin mot Nederländerna går Danmark till final, ingen tvekan. En intressant kraftmätning lär det i vilket fall bli, två olika handbollsskolor liksom: holländsk speed, dansk metodik. Precis som i den andra semifinalen där Norges fartmonster ställs mot det taktiskt svårtuggade Frankrike. Vem vågar tippa? Inte jag.

EM-festen fortsätter - utan Sverige

Sent omsider har jag nu sett även Nederländerna i handbolls-EM. Imponerande, snudd på Norgeklass. Samma typ av handboll: fartfylld till den milda grad att man undrar om spelarna knaprat astmamedicin. En eventuell final mellan Norge och Nederländerna skulle nog kräva två domarpar, ett hinner inte med. För Sverige rök medaljchansen ikväll. 19-21 mot svårspelade Frankrike. Förlusten var, som det heter, hedersam, spelarna har absolut inget fiasko att stå till svars för. Vilket de lik förbannat alltid tvingas göra i tv. Som om inte förklaringen kan vara att motståndarlaget helt enkelt var snäppet bättre. Tror förresten att Johanna Bundsen påpekade just det i intervjun direkt efter matchen. Storartad målvaktsinsats av henne f ö. Kul också med unga Hanna Blomstrands halva genombrott i blågult: två fina mål, mycket mod i satsningarna, några missar som ursäktas av orutin. Roberts var lysande i första halvlek och Lagerquist en sann krigare matchen igenom. Gulldén togs som väntat knallhårt av fransyskorna men bjöd på ett par inspel som bara hon är mäktig. På sikt kan det här landslaget säkert närma sig "grädden" ytterligare, många av spelarna har framtiden för sig.

Och så hände det igen...

HIF Karlskrona-Aranäs 24-24. 17-12 i halvtid. 19-12 halvannan minut efter pausvilan. Ett normalt handbollslag stänger en sådan match, ser till att säkra segern. Men HIF Karlskrona i nuvarande skick är liksom allt annat än normalt. Detta var tredje matchen i rad som en bastant ledning gick upp i rök, tredje matchen i rad laget föll ihop som ett korthus. Mönstret upprepas med kuslig precision. Okej, en skillnad: idag blev det inte noll poäng, det blev en. Klen tröst i rådande läge, skulle jag tro. Ett tätnande mysterium är varför brasseförvärvet Castro fortfarande inte spelar. Tre veckor och fyra matcher har gått sedan han presenterades som "räddare i nöden". Duger han inte? Är det byråkratin som sätter käppar i hjulet? Varför överhuvudtaget rekrytera från en osäker marknad som den brasilianska? Gick inte Måns Gerdtsson att lösa - eller låna - från Alingsås där han förpassats till farmarlaget? Gerdtsson är precis den typ av spelare HIF Karlskrona saknar som mest. Distansskytt, vänsterhänt, "lagom" rutinerad. Ingen stjärna men absolut ligakompetent i grunden. Med befintligt manskap (tränare inklusive) bryts inga mönster, den saken är klar. Därmed sluttjatat om HIF Karlskronas kris, jag lovar. På obestämd tid.

Norge flyger, Danmark smyger...

Såg inte Sveriges match mot Nederländerna i handbolls-EM igår. Noterade bara resultatet, 30-33. Utan större förvåning. Hittills har det varit väldigt mycket snack och ganska lite verkstad från svensk sida i EM. Semifinalchansen är dock inte borta men förmodligen krävs vinst mot både Frankrike och Tyskland. Hur nu det ska gå till. I mina ögon har Sverige ändå haft tur som hamnat på den lättare halvan i mellanrundan...den där man slipper Norge och Danmark. Det är dom två lag som imponerat mest så här långt. Norge är sig likt: vindsnabb handboll, kaxig attityd, gamla meriter som driver till nya. Danmark mer av en överraskning: storvuxna spelare, kanske längsta laget i turneringen, fysiskt starkt och bra balanserat. Lite som Tyskland på herrsidan. Om det räcker mot "omöjliga" Norge får vi se ikväll. Hoppas kan man ju alltid.

Kris i HIF Karlskrona

Johannes Sandgren skadad - igen. Brassen Bruno Castro, tänkt ersättare för armbrottsdrabbade Jakob Nygren, fortfarande inte spelklar. Lagkaptenen Niklas Grundsten heligt förbannad och "offentligt" besviken på klubbledningen som han menar inte har fixat en komplett spelartrupp. Det jäser i HIF Karlskrona, krisen tycks vara ett faktum. Två uddamålsförluster i rad, båda gångerna efter stora ledningar, har i kombination med skadeeländet blivit för mycket. Tränaren Ulf Schefvert går heller inte fri från Grundstens utbrott i BLT (Blekinge Läns Tidning). Trötthet, förklarar Schefvert lagets genomklappning mot Ystad senast. Skitsnack, kontrar Grundsten och påpekar att "även trötta spelare måste kunna slå en passning på två meter". Och på söndag möter denna spillra av HIF Karlskrona bottenkollegan Aranäs. Låter inte som nån given seger, snarare tvärtom.

Delad pott, himmelsk rättvisa

Sverige-Serbien 30-30. Mer underhållande än så här kan handboll knappast bli. Matchen hade allt: klass, vilja, tempo, spänning, individuella glansnummer, mänskliga misstag. Och ta mig tusan även ett lyckligt slut. Oavgjort kändes som himmelsk rättvisa, inget av lagen förtjänade att förlora. Allra minst Serbien, om jag får lov att svära lite i den blågula salongen. Rent handbollsmässigt var serbiskorna snäppet bättre i mina ögon, de ledde också genom större delen av matchen. Sverige fick ofta jobba mer för målen, kriga sig tillbaka från underlägen om och om igen. Väl så imponerande förstås, väl så beundransvärt. Sen hade Sverige Louise Sand - och hon måste gjort det där som kallas "sitt livs match". Åtta mål på nio chanser, flera i flygande kontringar. Minst på plan, störst i protokollet. Ovärderlig i ett lag som saknar effektivt distansskytte. Vägrar dock att hacka på Ida Odén trots sju bom på nio avslut. Hennes mod och hennes energi behövs, de delarna gynnar kollektivet alla dar i veckan. Samma omdöme gäller Anna Lagerquist. Inte mycket Balkanelegans där, men desto mer svenskt stål. Ungefär tvärtom mot Bella Gulldén, den svenska damhandbollens främsta snille. Än så länge lite "stålfattig" i detta EM, möjligen hämmad av någon skada. Allra viktigast: Johanna Bundsen i målet. Lysande andra halvlek mot Serbien, fantastiska utkast till Sand. Mer sånt och medalj ligger inom räckhåll...

I den mordiska delen av Malmö

Mord igen i Malmö. Årets tolfte. Den här gången cirka 100 meter bort från huset där jag fortfarande bor. Merparten av alla dödsskjutningar sker just här, söderut i stan. Söderkulla, Lindängen, Nydala, Hermodsdal. Man lever s a s mitt i skottlinjen. Lätt att bli rädd. Ännu lättare att bli sorgsen, uppgiven och cynisk. Undrar när "uppgörelserna" ska ta slut. Jag menar, hur många finns kvar att skjuta? Hur många livsföraktande unga män döljer sig egentligen i Malmös population? Hur många vapen? Hur lite förstånd? Och varför är uppklarningsprocenten i det närmaste noll? Frågor utan svar, tragik utan tröst.

Tio back hade varit bättre

Ikväll tycker jag synd om HIF Karlskrona. Så nära en seger eller åtminstone oavgjort i Ystad...men till slut snuvat, blåst och knockat på hela skiten. En (1) gång ledde YIF, det var när Carl Löfström gjorde 28-27 60.00. Dvs i matchens absolut sista sekund. Inte vad ett redan stukat lag behöver. Förlora på det sättet alltså. Tio mål back hade nästan känts bättre. Samtidigt typiskt: stukade lag har sällan tur, inte ens med matchuret. Det är därför de ligger där de ligger i en tabell. Tror att HIF Karlskrona får svårt att resa sig nu. Sexmålsledningar två matcher i rad utan att få nåt med sig, sånt tär.

Svensk baksmälla i EM-handbollen

Sverige-Slovenien 23-25. Hybris efter premiärsegern mot Spanien? För mycket ryggdunk från hejaklacksmedia? Eller simpel underskattning av motståndet? Inte vet jag, men detta var en riktigt blek insats av Sverige. Slovenien, ett av de lägst rankade lagen i EM-turneringen, var bättre från målvakt till bänk och vann alldeles rättvist. Största skillnaden låg i distansskyttet; i det slovenska laget fanns flera dugliga alternativ, i Sverige fanns nästan ingenting. Framförallt inte på högernio som av hävd är en problemposition i svensk damhandboll. Inte ens Gulldén var särskilt lyckad ikväll - utom på straffkasten (sex av sex, flera av dem lättvindigt utdömda). Lagerquist? Rev, slet och stred i känd stil men framåt hände inte mycket, där blev hon infångad på liknande sätt av det slovenska försvaret. Sverige blev f ö mållöst från mittsex, Gulldéns patenterade inspelningskonst fann inga vägar. Serbien nästa, på pappret en tuffare uppgift än Slovenien. Men pappret ska man kanske inte bry sig om, det är på planen matcherna avgörs.

Lagerquist famnar allt och alla

Famntag. Fasthållningar. Låsningar. Pratar jag brottning? Fel gissat. Jag försöker bara beskriva den handboll som Lugis Anna Lagerquist behärskar till fulländning - och som gjort henne till damlandslagets nya darling i det pågående Europamästerskapet. Ett slags antihjälte, om man så vill. Vackert är det ju inte, Lagerquist's försvarsspel. Inget som främjar elegansen eller höjer briljansen på själva sporten. Inget som driver finsmakaren till dreglande. Däremot kan det säkert driva motståndaren till vansinne. Och domarna till vanmakt. Vad är regelrätt och vad är regelvidrigt i Anna Lagerquist's handbollskonst? Hur många frikast kan man utdöma innan utvisning är befogad? Var går gränserna? Lagerquist är svårdömd, rasande smart och skicklig på det hon gör. I den defensiva delen. Anfallsmässigt fattas det fortfarande lite skärpa i avsluten, Lagerquist är s a s bättre på att förhindra mål än att göra mål. Ingen kan vara bäst på allt men få kan vara så nyttiga för ett lag som tuffa Anna för Sverige.

Ett lag med oförmågan som signum

Fem bollars ledning i paus och ett helt dussin mål av Möller-Madsen. Ändå förlust idag igen för HIF Karlskrona, 23-24 mot Guif. Därmed kvarstår ett besvärande faktum: sedan uppflyttningen till handbollens högsta serie i fjol har HIF Karlskrona vid ett enda tillfälle lyckats vinna en match utanför programmet. På 45 försök. "Miraklet" inträffade mot Alingsås förra säsongen - i ett skede där Alingsås laddade för slutspel och gav bort matcher åt höger och vänster eftersom de saknade betydelse för deras del. I övrigt har HIF Karlskrona, fjolårssäsongen inräknad, endast besegrat olycksbröder i bottenträsket. Önskefavoriten Aranäs fyra gånger om, Drott och IFK Ystad två gånger, Skövde också två om jag minns rätt. Ett par oavgjorda matcher därtill, annars förluster staplade på hög. Några gånger, senast idag, har trendbrottet varit nära, åtminstone på pappret. Ja, förmodligen bara där. Oförmågan har liksom blivit lagets signum. Och ju längre sånt där håller på, desto mer lutar förklaringen åt systemfel. Läs coachingen. Tur att bara ett lag åker ur ligan, det kan bli HIF Karlskronas räddning även den här säsongen.

Ny regering gömd i mörkertalet?

Har precis raderat föregående inlägg, det där om damfotbollens nye förbundskapten. Dumt skrivet i hastigt mod. Man ska inte vá spydig och nedlåtande mot oliktänkande, då kan man bli kallad Fiiinberg-Smartra. Och det vill man ju inte. Helt apropå kom det förresten en opinionsundersökning idag. SCB:s stora, den som politikexperterna brukar benämna tillförlitlig. Ingen munter läsning för Fiiinberg-Smartra. Hennes parti backar. Trots röstfiske i brunt vatten. Eller tack vare, kanske. Tuff konkurrens liksom, folk föredrar gärna originalet. Vilket styrks av undersökningen. M-sysslingen SD går framåt, nuddar 18 procent. Värst i sammanhanget är mörkertalet. Hörde jag rätt var det närmare 20 procent av de tillfrågade som inte ville uppge vilket parti de tänker rösta på. Jag säger bara ponera SD. Då får vi en spännande regering 2018. SD+M, typ. Med Åkesson som landsfader och Kent Bärsärk på justitia. Fiiinberg-Smartra får nog nöja sig med att bli landsbygdsminister. Lycka till, Sverige.