Delad pott, himmelsk rättvisa

Sverige-Serbien 30-30. Mer underhållande än så här kan handboll knappast bli. Matchen hade allt: klass, vilja, tempo, spänning, individuella glansnummer, mänskliga misstag. Och ta mig tusan även ett lyckligt slut. Oavgjort kändes som himmelsk rättvisa, inget av lagen förtjänade att förlora. Allra minst Serbien, om jag får lov att svära lite i den blågula salongen. Rent handbollsmässigt var serbiskorna snäppet bättre i mina ögon, de ledde också genom större delen av matchen. Sverige fick ofta jobba mer för målen, kriga sig tillbaka från underlägen om och om igen. Väl så imponerande förstås, väl så beundransvärt. Sen hade Sverige Louise Sand - och hon måste gjort det där som kallas "sitt livs match". Åtta mål på nio chanser, flera i flygande kontringar. Minst på plan, störst i protokollet. Ovärderlig i ett lag som saknar effektivt distansskytte. Vägrar dock att hacka på Ida Odén trots sju bom på nio avslut. Hennes mod och hennes energi behövs, de delarna gynnar kollektivet alla dar i veckan. Samma omdöme gäller Anna Lagerquist. Inte mycket Balkanelegans där, men desto mer svenskt stål. Ungefär tvärtom mot Bella Gulldén, den svenska damhandbollens främsta snille. Än så länge lite "stålfattig" i detta EM, möjligen hämmad av någon skada. Allra viktigast: Johanna Bundsen i målet. Lysande andra halvlek mot Serbien, fantastiska utkast till Sand. Mer sånt och medalj ligger inom räckhåll...