Ur spår för blågule Blomquist

Anders Blomquist var en hygglig skidåkare på sin tid, Vasaloppsvinnare vid något tillfälle om jag inte missminner mig. Numera är han expertkommentator i tv, bisittare till Jakob Hård. Men dessutom hejaklacksledare för svenska skidlandslaget, liksom av bara farten.
Under det nu pågående världsmästerskapet har Blomquist sålunda visat sedvanlig högform. Försiktig optimism inför varje lopp, förvånat hummande vid tveksamma mellantider, förprogrammerat glädjetjut vid minsta antydan till medaljchans, förvildad extas på upploppet.
Allt med blågula ögon och blågult munväder.

Det är väldigt mycket ”skönt” när ”Svenne” Blomquist kommenterar. Väldigt mycket ”härligt”. ”Underbart”, ej att förglömma. När det går bra alltså. Annars är det magsjuka. Eller snuva. Eller föret, rent av. Det finns alltid något att skylla ett svenskt tillkortakommande på.
Själv skulle jag gärna vilja veta lite mer om varför konkurrenterna jävlas. Varför finskorna är så grymma t ex. Varför Norge oftast plockar fler medaljer. Vad äter de? Vad dricker de? Hur tränar de? Hur dop…förlåt, jag menar hur preparerar de sig för att komma i vinnarform?
Där blir ”Svenne” svaret skyldig. Men jag gillar honom ändå, faktiskt. Gillar hans stön och suckar, hans läten och illtjut. Illtjuten mest.

Frågan är bara om Blomquist sitter i en plåtburk och kommenterar. Det låter så i upphetsade lägen, tycker jag. Metalliskt, typ. Ett slags ekoeffekt på varje ”JAAA” och varje ”NEEEJ”…märkligt, mystiskt.
Inte låter Jakob Hård så. Å andra sidan har han sina speciella uttryck. Exempelvis ”en liten meter” för att beskriva en växande lucka mellan två åkare. Vaddå liten? Finns det en stor meter?
Det är kul att se på tv. Och ibland ännu roligare att lyssna på tv.

S E

Ve och fasa, spott och spe...

54-26. I handboll. På elitnivå. I ett prestigeladdat kommunderby.
Först trodde jag att legendariske Tryckfels-Nisse varit i farten, men efter att ha kollat runt riktigt grundligt inser jag nu att siffrorna stämmer. Hästö vann verkligen över IFK Karlskrona i allsvenskan med, ve och fasa, 54-26.
”Mitt” IFK Karlskrona.

Förlusten i sig kan jag ta, den var alldeles väntad. Har man förlorat samtliga tjugo matcher i serien finns ju inte mycket som talar för ett trendbrott i den 21:a.
Men siffrorna.
Jag vet inte om IFK spelade utan målvakt. Eller utan försvar. Eller utan moral. Jag vill nog inte veta heller.
Vad man kan undra över är ansvarsfrågan. Vem eller vilka i IFK Karlskrona tog beslutet att INTE dra sig ur allsvenskan redan innan den startade? Vem eller vilka i ledningen trodde på fullt allvar att laget skulle bli något annat än tidernas värsta slagpåse i näst högsta serien? Läget var ju känt i god tid: spelarflykten, pengakrisen, allt.
Kvar fanns några halvambitiösa hobbyspelare plus ett antal ungdomar med mer vilja än talang.

Att låta den spillran till lag ta upp en plats i allsvenskan är inte bara att spotta på det egna en gång så stolta klubbmärket. Det är också att spotta på oss, IFK:s sista supporters.
Om det nu finns fler än jag.

S E

Medialt medlidande...

Det är synd om Malmö Redhawks, läser jag idag i Den Stora Morgontidningen.
Den inkännande reportern bygger sitt resonemang på att laget - trots en storartad uppryckning i säsongens elfte timma - faktiskt kan missa play off till hockeyns elitserie. Konkurrenterna kring strecket jävlas liksom. Vinner ”fel” matcher, vägrar gå Redhawks ärenden.
Vilket däremot Den Stora Morgontidningen gör. Går ärenden.

Säg en annan klubb som får motsvarande uppbackning. Det spaltutrymmet, alldeles oavsett prestation. Det jublet när allt går bra. Det medlidandet när allt hotar att gå åt pipsvängen. Det gull-i-gullet när ”stjärnor” flyr och ersätts av en handfull juniorer…Babyhawks, halledudane.
Den klubben, den sporten, finns inte.
MFF? God tvåa, inte mer.
HK Malmö? Vit fläck.
I Den Stora Morgontidningen är Malmö Redhawks störst av allt. I Den Stora Morgontidningen går det tre hockeyreportrar på ingen handbollsreporter alls (HK Malmös allsvenska matcher bevakas nästan uteslutande av frilansare), tre sidor hockey på en ordinär trespaltare om handboll.
Alibit är lika givet som bekvämt: publikintresset. Redhawks drar folk, HK Malmö gör det inte.

Men är det så konstigt? Vad är orsak, vad är verkan? Hur mycket betyder det när en stor tidning konsekvent väljer att skriva tjugo gånger mer om hockeyklubben än om handbollsklubben?
Ingenting?
Någonting?
En hel del, tror jag själv.
Som man ropar får man svar, heter det ju. Och i Den Stora Morgontidningen nöjer man sig inte med att ropa Redhawks. Man gallskriker. Man tycker synd om.
Empati i sporten...tja, ingen dum idé kanske. Utom när den blir enkelriktad.

S E

Pärson i utförsbacken...

Allt har sin tid, alla hamnar vi förr eller senare i den s k utförsbacken. För idrottsstjärnor går det snabbare utför än för andra: tio år på toppen är länge, för de allra flesta ett slags bortre gräns. Kroppen slits, lusten avtar, konkurrensen hårdnar och blir snart övermäktig. Inget konstigt med det, bara naturligt.
Och ändå så vemodigt.

Det är vad jag känt den här veckan när jag sett Anja Pärson åka ”mormors lilla kråka” i Val d’Isieres alpina VM-backar.
Hon som kom, sågs och erövrade världen redan i tonåren, hon som så länge skämt bort både oss tv-tittare och sig själv med att alltid vara bäst när det gäller…plötsligt blev hon en loser, grinig medelmåtta istället för given medaljör.
Det klädde henne inte alls.
Bortförklaringar klär ingen.

Å andra sidan är det väl mänskligt, det med. Ödmjukhet ryms liksom inte i en vinnarskalle, säkert är det svårt eller närmast omöjligt att inse det simpelt självklara: nya förmågor har hunnit ikapp och förbi, man förlorar till dem som är bättre. Så som de förlorade till mig när jag var ung och hungrig…
Nå. Anja Pärson ska fylla 28. Än kan hon säkert blixtra till i enstaka lopp, än kan hon kanske få bestiga en prispall i någon världscuptävling.
Man skall aldrig säga slut förrän allt är över.

S E

Fotbollsfest med kramkalas

Kollar man spansk ligafotboll på TV4 Sport om helgerna är det lätt att se: Barcelona är ett fantastiskt lag som vinner match efter match efter match - nitton raka nu, tror jag. Och som det kramas efter varenda jävla mål…1-0 eller 5-0, samma orgie.
Det var det jag tänkte komma till. Kramandet i Barcelona.
Är det rörande eller störande? Äkta eller falskt? Finns det något slags baktanke, typ kolla på oss hur kul vi har ihop, kolla hur vi håller av och om varann mycket mer än andra lag. Och kolla hur vi liksom i förbifarten lyckas fördröja avsparken för er, arma motståndare.

Å andra sidan. Varför skulle Barcelona vilja fördröja avspark, det innebär ju bara förlorad tid och kanske en kram mindre.
Men lite misstänksam är jag allt. Lite.
Kan elva man verkligen dyrka varandra till den milda grad att kollektivt kramkalas bryter ut helt spontant efter varje mål? Är det verkligen så kul att bli utbytt att ersättaren måste omfamnas innan han får göra entré på planen? Finns personliga schismer och stora egon bara i andra klubbar?
Är FC Barcelona föreningen för inbördes beundran alldeles på riktigt?
Eller är alltihop ett spel för gallerierna? En väl inövad medgångsreflex? Endast stjärnorna vet…

Hursomhelst. I inget annat lag kramas spelarna lika länge, ofta och omsorgsfullt som i Barcelona. I inget annat lag spelas vackrare fotboll.
För tillfället alltså.
Förr eller senare förlorar även Barcelona en match eller två. Och då, först då, prövas äktheten i ”lyckliga familjen”.
Skall bli spännande att se.

S E

Tre magiska minuter

Melodifestivalen, är det sport? Förvisso inte. Men väl tävling, direktsänd i tv och sponsrad av kvällspressen.
Årets tävling, tycker somliga.
Uppreklamerat mög, tycker andra.
Själv ligger jag nånstans i mittfåran och tycker varken bu eller bä. Som en feg svensk i mängden, skenheligt neutral. Man tittar och lyssnar, nynnar eller fnyser. Men ringer in och röstar gör man inte, där går gränsen.
Fast det var nära i fjol. Ytterst nära att jag gått över gränsen, alldeles på vippen att jag lyft luren.

Förlåt Sanna Nielsen, att jag inte gjorde slag i saken. Mitt samtal, min röst, kunde kanske blivit utslagsgivande och gjort Empty Room till rättmätig vinnare. Den var ju så vacker, så rörande, så enkel. Så mycket bättre än alla andra bidrag.
Tyckte jag alltså. Och tänkte: det tycker alla andra också, int faan behöver jag ringa.
Men det borde jag lärt mig: mina låtar vinner aldrig Melodifestivalen.
På sin höjd kommer de tvåa. Eller typ femma. Som Sonja Aldén i förrfjol. För Att Du Finns, minns ni? En balladbakelse, det med, nästan lika läcker som Empty Room.
Ja, jag är svag för sånt.
En sång. En melodi. En artist utan maniska manér, en röst som bär av egen kraft. Avskalat och finstämt.

Undrar om det finns något sådant bidrag i år. Jo, det gör det nog. Och då vinner något helt annat, det är det enda man kan vara säker på.
Scotts till exempel.
Sångaren är ju en så grann pojk, som min mor (92) brukar säga. Som om sången var mindre viktig än sångaren. Men mor har nog rätt, är jag rädd. Och när dessutom dansbandsfansen lär vara några hejare på att ringa så...håll i hatten, allt är som gjort för chock, mygel och skandal pyramidal.
Kolla kvällstidningarna får ni se.
Själv tänder jag ett ljus med hopp om tre magiska minuter.

S E

Blå minnen i ett blekingskt hjärta

Det slog mig plötsligt. I år är det trettio år sedan fotbollsundret som skakade Malmö, Sverige och möjligen hela Europa.
MFF i Europacupfinal!
Ett svenskt klubblag på en nivå som bara var för andra. Skånska pågar som aldrig bad om ursäkt, aldrig såg några hinder. Ett fel bara på en osannolik saga: MFF förlorade finalen mot Nottingham Forest på Olympiastadion i München. 0-1 – och jag kan se det än. Hur han, den där lätt rundmagade yttern till vänster, John Robertson, måttar ett räligt inlägg som når Trevor Francis vid bortre stolpen…och hur Janne Möller sekunderna senare får rafsa bollen ur nätmaskorna.
Jävlar!!! Det var ju halvtid. Eller blev i alla fall direkt efter. Kunde inte domaren blåst av mitt i inlägget?
Själv hade jag precis rest mig från golvet – man låg och tittade på tv, typ halvvägs in i apparaten – för att ta en så kallad bensträckare. Eller om det var för att gå till köket och blanda grogg, det var det nog.

Låter det som jag var blådåre på den tiden? Jag var blådåre. Blådåre plus, till och med. En sån där som åkte på bortamatcher och stod i klunga och skrek. Minns dock inte att det fanns någon supporterorganisation motsvarande dagens, snarare klickar som verkade var för sig.
Hejaklickar, om man så vill.
Min klick bestod av fem till åtta personer men kan ha varit en av de mest högljudda. Ullevi i Göteborg, Örjans Vall i Halmstad, Värendsvallen i Växjö; säg var man inte lämnade spår efter sig under de blå åren på 1970-talet.
Allt var Bob Houghtons fel. Mirakeltränaren. Britten med vinnarskallen och vansinnesblicken.
Det var när han kom till MFF 1974 som livet förändrades. Plötsligt glömde jag mitt ursprung och hela den biten. Blekinge, Högadal, Mjällby, bröderna Andersson, Bambis och hans moster…allt jag stoltserat med förminskades, trängdes undan. Jag som vant mig vid att alltid stå på förlorarnas sida, jag som en gång tokjublade över Högadals poängkap mot MFF på Malmö Stadion och var nära att få på flabben av en blådåre.
Jag blev själv värsta blådåren.

Bosse Larsson. Krister Kristensson. Puskas Ljungberg. Staffan Tapper. Ingemar Erlandsson. Roy Andersson och Roland Andersson. Tore Cervin. Thomas Sjöberg. Möller i målet.
Vilket lag MFF hade på den tiden! Vilka spelare! Och vilken attityd han trollade fram ur varje individ, denne mr Houghton.
Värsta MFF-dominansen inföll egentligen åren 1974 och 1975. Guld på guld i allsvenskan – och i utklassningsstil gentemot konkurrenterna. Det var då MFF-hatet föddes. Eller Houghtonhatet. Och myten. Den där om att skittråkiga MFF förstörde fotbollen och i bästa fall vann med 1-0 på ett snubbelmål.
Ja, ja.
Vi blådårar kunde alltid hänvisa till facit.
19 vunna matcher, 5 oavgjorda och 2 förluster ena året, 18 6 2 nästa. 53-18 respektive 48-15 i målskillnad. Det var liksom inte fotbollen MFF förstörde, bara spänningen i allsvenskan.
Europacupäventyret 1978-79 blev kronan på verket, kulmen på Houghtoneran. Så dags hade också några av de nämnda giganterna hunnit sluta med fotbollen, antingen för gott eller tillfälligt pga skador. I vilket fall var det ett sargat MFF-lag som mötte Nottingham i finalen, det minns jag att vi i klicken använde som en ursäkt till bakslaget.

Vad man kan undra över så här i efterhand är förstås var de stora klubbarna höll hus på den tiden. MFF nådde ju final via segrar mot Monaco, Dynamo Kiev, Austria Wien och Wisla Krakow. All respekt, i och för sig.
Men Barcelona? Real Madrid. Inter och Milan. Manchester United, Liverpool, Arsenal. Bayern München. Fanns de? Var då på toppfotbollens skala? Under MFF…svindlande tanke.
30 år sedan alltså. Tiden går, minnena består. Och själv har jag hittat hem till min blekingska korkek igen. Sitter här och sniffar på Mjällbys möjligheter i superettan stundande säsong.

S E

Den barnförbjudna VM-finalen

Så här minuterna efter eld upphör i handbollens VM-final kan jag inte låta bli att undra över hur många föräldrar som skrämdes bort från att placera sina ungar i handbollsskola. De tacklingarna, den brutaliteten, denna fullständigt skönhetsbefriade holmgång över 60 minuter…tycka vad man vill, men inte var det någon propaganda för begreppet rent spel.
Om nu någon väntat sig det.
Det hade nog inte någon.

VM-finaler blir ofta så. De redan frälstas halleluja moment. Food for freaks, så att säga.
Men det var skönt att Frankrike vann. Att Frankrike vågade vinna. Vågade fullfölja sitt gränsöverskridande försvarsspel. Jag menar, i den häxkitteln. Mot det publiktrycket.
Det var starkt, närmast en bragd.
Och han, Guigou. Straffskytten. Sju chanser, sju mål. I en VM-final. Vaddå franska nerver? Vilken kille!
Kroatien vek ner sig mot slutet, gav upp. Knockat, bokstavligt talat. Mest uppgiven av alla: Ivano Balic, den omsusade megastjärnan som ett par gånger om korats till världens bästa handbollsspelare.
Inte ikväll, inte i den här våldsorgien.

Bäst på plan var - ja, förlåt en motsägelse nu - det danska domarparet. Visst la de ribban högt, visst tillät de råheter som borde eller kunde beivrats. Men konsekvensen fanns där hela tiden, absolut lika bedömning åt båda hållen. Regelboken får man tillämpa en annan gång...
Och hör nu, alla eventuellt oroliga mammor och pappor. Normal handboll är en ädel sport, ge barnen en chans.

S E