Den barnförbjudna VM-finalen

Så här minuterna efter eld upphör i handbollens VM-final kan jag inte låta bli att undra över hur många föräldrar som skrämdes bort från att placera sina ungar i handbollsskola. De tacklingarna, den brutaliteten, denna fullständigt skönhetsbefriade holmgång över 60 minuter…tycka vad man vill, men inte var det någon propaganda för begreppet rent spel.
Om nu någon väntat sig det.
Det hade nog inte någon.

VM-finaler blir ofta så. De redan frälstas halleluja moment. Food for freaks, så att säga.
Men det var skönt att Frankrike vann. Att Frankrike vågade vinna. Vågade fullfölja sitt gränsöverskridande försvarsspel. Jag menar, i den häxkitteln. Mot det publiktrycket.
Det var starkt, närmast en bragd.
Och han, Guigou. Straffskytten. Sju chanser, sju mål. I en VM-final. Vaddå franska nerver? Vilken kille!
Kroatien vek ner sig mot slutet, gav upp. Knockat, bokstavligt talat. Mest uppgiven av alla: Ivano Balic, den omsusade megastjärnan som ett par gånger om korats till världens bästa handbollsspelare.
Inte ikväll, inte i den här våldsorgien.

Bäst på plan var - ja, förlåt en motsägelse nu - det danska domarparet. Visst la de ribban högt, visst tillät de råheter som borde eller kunde beivrats. Men konsekvensen fanns där hela tiden, absolut lika bedömning åt båda hållen. Regelboken får man tillämpa en annan gång...
Och hör nu, alla eventuellt oroliga mammor och pappor. Normal handboll är en ädel sport, ge barnen en chans.

S E