Blå minnen i ett blekingskt hjärta

Det slog mig plötsligt. I år är det trettio år sedan fotbollsundret som skakade Malmö, Sverige och möjligen hela Europa.
MFF i Europacupfinal!
Ett svenskt klubblag på en nivå som bara var för andra. Skånska pågar som aldrig bad om ursäkt, aldrig såg några hinder. Ett fel bara på en osannolik saga: MFF förlorade finalen mot Nottingham Forest på Olympiastadion i München. 0-1 – och jag kan se det än. Hur han, den där lätt rundmagade yttern till vänster, John Robertson, måttar ett räligt inlägg som når Trevor Francis vid bortre stolpen…och hur Janne Möller sekunderna senare får rafsa bollen ur nätmaskorna.
Jävlar!!! Det var ju halvtid. Eller blev i alla fall direkt efter. Kunde inte domaren blåst av mitt i inlägget?
Själv hade jag precis rest mig från golvet – man låg och tittade på tv, typ halvvägs in i apparaten – för att ta en så kallad bensträckare. Eller om det var för att gå till köket och blanda grogg, det var det nog.

Låter det som jag var blådåre på den tiden? Jag var blådåre. Blådåre plus, till och med. En sån där som åkte på bortamatcher och stod i klunga och skrek. Minns dock inte att det fanns någon supporterorganisation motsvarande dagens, snarare klickar som verkade var för sig.
Hejaklickar, om man så vill.
Min klick bestod av fem till åtta personer men kan ha varit en av de mest högljudda. Ullevi i Göteborg, Örjans Vall i Halmstad, Värendsvallen i Växjö; säg var man inte lämnade spår efter sig under de blå åren på 1970-talet.
Allt var Bob Houghtons fel. Mirakeltränaren. Britten med vinnarskallen och vansinnesblicken.
Det var när han kom till MFF 1974 som livet förändrades. Plötsligt glömde jag mitt ursprung och hela den biten. Blekinge, Högadal, Mjällby, bröderna Andersson, Bambis och hans moster…allt jag stoltserat med förminskades, trängdes undan. Jag som vant mig vid att alltid stå på förlorarnas sida, jag som en gång tokjublade över Högadals poängkap mot MFF på Malmö Stadion och var nära att få på flabben av en blådåre.
Jag blev själv värsta blådåren.

Bosse Larsson. Krister Kristensson. Puskas Ljungberg. Staffan Tapper. Ingemar Erlandsson. Roy Andersson och Roland Andersson. Tore Cervin. Thomas Sjöberg. Möller i målet.
Vilket lag MFF hade på den tiden! Vilka spelare! Och vilken attityd han trollade fram ur varje individ, denne mr Houghton.
Värsta MFF-dominansen inföll egentligen åren 1974 och 1975. Guld på guld i allsvenskan – och i utklassningsstil gentemot konkurrenterna. Det var då MFF-hatet föddes. Eller Houghtonhatet. Och myten. Den där om att skittråkiga MFF förstörde fotbollen och i bästa fall vann med 1-0 på ett snubbelmål.
Ja, ja.
Vi blådårar kunde alltid hänvisa till facit.
19 vunna matcher, 5 oavgjorda och 2 förluster ena året, 18 6 2 nästa. 53-18 respektive 48-15 i målskillnad. Det var liksom inte fotbollen MFF förstörde, bara spänningen i allsvenskan.
Europacupäventyret 1978-79 blev kronan på verket, kulmen på Houghtoneran. Så dags hade också några av de nämnda giganterna hunnit sluta med fotbollen, antingen för gott eller tillfälligt pga skador. I vilket fall var det ett sargat MFF-lag som mötte Nottingham i finalen, det minns jag att vi i klicken använde som en ursäkt till bakslaget.

Vad man kan undra över så här i efterhand är förstås var de stora klubbarna höll hus på den tiden. MFF nådde ju final via segrar mot Monaco, Dynamo Kiev, Austria Wien och Wisla Krakow. All respekt, i och för sig.
Men Barcelona? Real Madrid. Inter och Milan. Manchester United, Liverpool, Arsenal. Bayern München. Fanns de? Var då på toppfotbollens skala? Under MFF…svindlande tanke.
30 år sedan alltså. Tiden går, minnena består. Och själv har jag hittat hem till min blekingska korkek igen. Sitter här och sniffar på Mjällbys möjligheter i superettan stundande säsong.

S E