Ur spår för blågule Blomquist

Anders Blomquist var en hygglig skidåkare på sin tid, Vasaloppsvinnare vid något tillfälle om jag inte missminner mig. Numera är han expertkommentator i tv, bisittare till Jakob Hård. Men dessutom hejaklacksledare för svenska skidlandslaget, liksom av bara farten.
Under det nu pågående världsmästerskapet har Blomquist sålunda visat sedvanlig högform. Försiktig optimism inför varje lopp, förvånat hummande vid tveksamma mellantider, förprogrammerat glädjetjut vid minsta antydan till medaljchans, förvildad extas på upploppet.
Allt med blågula ögon och blågult munväder.

Det är väldigt mycket ”skönt” när ”Svenne” Blomquist kommenterar. Väldigt mycket ”härligt”. ”Underbart”, ej att förglömma. När det går bra alltså. Annars är det magsjuka. Eller snuva. Eller föret, rent av. Det finns alltid något att skylla ett svenskt tillkortakommande på.
Själv skulle jag gärna vilja veta lite mer om varför konkurrenterna jävlas. Varför finskorna är så grymma t ex. Varför Norge oftast plockar fler medaljer. Vad äter de? Vad dricker de? Hur tränar de? Hur dop…förlåt, jag menar hur preparerar de sig för att komma i vinnarform?
Där blir ”Svenne” svaret skyldig. Men jag gillar honom ändå, faktiskt. Gillar hans stön och suckar, hans läten och illtjut. Illtjuten mest.

Frågan är bara om Blomquist sitter i en plåtburk och kommenterar. Det låter så i upphetsade lägen, tycker jag. Metalliskt, typ. Ett slags ekoeffekt på varje ”JAAA” och varje ”NEEEJ”…märkligt, mystiskt.
Inte låter Jakob Hård så. Å andra sidan har han sina speciella uttryck. Exempelvis ”en liten meter” för att beskriva en växande lucka mellan två åkare. Vaddå liten? Finns det en stor meter?
Det är kul att se på tv. Och ibland ännu roligare att lyssna på tv.

S E