Medialt medlidande...

Det är synd om Malmö Redhawks, läser jag idag i Den Stora Morgontidningen.
Den inkännande reportern bygger sitt resonemang på att laget - trots en storartad uppryckning i säsongens elfte timma - faktiskt kan missa play off till hockeyns elitserie. Konkurrenterna kring strecket jävlas liksom. Vinner ”fel” matcher, vägrar gå Redhawks ärenden.
Vilket däremot Den Stora Morgontidningen gör. Går ärenden.

Säg en annan klubb som får motsvarande uppbackning. Det spaltutrymmet, alldeles oavsett prestation. Det jublet när allt går bra. Det medlidandet när allt hotar att gå åt pipsvängen. Det gull-i-gullet när ”stjärnor” flyr och ersätts av en handfull juniorer…Babyhawks, halledudane.
Den klubben, den sporten, finns inte.
MFF? God tvåa, inte mer.
HK Malmö? Vit fläck.
I Den Stora Morgontidningen är Malmö Redhawks störst av allt. I Den Stora Morgontidningen går det tre hockeyreportrar på ingen handbollsreporter alls (HK Malmös allsvenska matcher bevakas nästan uteslutande av frilansare), tre sidor hockey på en ordinär trespaltare om handboll.
Alibit är lika givet som bekvämt: publikintresset. Redhawks drar folk, HK Malmö gör det inte.

Men är det så konstigt? Vad är orsak, vad är verkan? Hur mycket betyder det när en stor tidning konsekvent väljer att skriva tjugo gånger mer om hockeyklubben än om handbollsklubben?
Ingenting?
Någonting?
En hel del, tror jag själv.
Som man ropar får man svar, heter det ju. Och i Den Stora Morgontidningen nöjer man sig inte med att ropa Redhawks. Man gallskriker. Man tycker synd om.
Empati i sporten...tja, ingen dum idé kanske. Utom när den blir enkelriktad.

S E