Tre magiska minuter

Melodifestivalen, är det sport? Förvisso inte. Men väl tävling, direktsänd i tv och sponsrad av kvällspressen.
Årets tävling, tycker somliga.
Uppreklamerat mög, tycker andra.
Själv ligger jag nånstans i mittfåran och tycker varken bu eller bä. Som en feg svensk i mängden, skenheligt neutral. Man tittar och lyssnar, nynnar eller fnyser. Men ringer in och röstar gör man inte, där går gränsen.
Fast det var nära i fjol. Ytterst nära att jag gått över gränsen, alldeles på vippen att jag lyft luren.

Förlåt Sanna Nielsen, att jag inte gjorde slag i saken. Mitt samtal, min röst, kunde kanske blivit utslagsgivande och gjort Empty Room till rättmätig vinnare. Den var ju så vacker, så rörande, så enkel. Så mycket bättre än alla andra bidrag.
Tyckte jag alltså. Och tänkte: det tycker alla andra också, int faan behöver jag ringa.
Men det borde jag lärt mig: mina låtar vinner aldrig Melodifestivalen.
På sin höjd kommer de tvåa. Eller typ femma. Som Sonja Aldén i förrfjol. För Att Du Finns, minns ni? En balladbakelse, det med, nästan lika läcker som Empty Room.
Ja, jag är svag för sånt.
En sång. En melodi. En artist utan maniska manér, en röst som bär av egen kraft. Avskalat och finstämt.

Undrar om det finns något sådant bidrag i år. Jo, det gör det nog. Och då vinner något helt annat, det är det enda man kan vara säker på.
Scotts till exempel.
Sångaren är ju en så grann pojk, som min mor (92) brukar säga. Som om sången var mindre viktig än sångaren. Men mor har nog rätt, är jag rädd. Och när dessutom dansbandsfansen lär vara några hejare på att ringa så...håll i hatten, allt är som gjort för chock, mygel och skandal pyramidal.
Kolla kvällstidningarna får ni se.
Själv tänder jag ett ljus med hopp om tre magiska minuter.

S E