Pärson i utförsbacken...

Allt har sin tid, alla hamnar vi förr eller senare i den s k utförsbacken. För idrottsstjärnor går det snabbare utför än för andra: tio år på toppen är länge, för de allra flesta ett slags bortre gräns. Kroppen slits, lusten avtar, konkurrensen hårdnar och blir snart övermäktig. Inget konstigt med det, bara naturligt.
Och ändå så vemodigt.

Det är vad jag känt den här veckan när jag sett Anja Pärson åka ”mormors lilla kråka” i Val d’Isieres alpina VM-backar.
Hon som kom, sågs och erövrade världen redan i tonåren, hon som så länge skämt bort både oss tv-tittare och sig själv med att alltid vara bäst när det gäller…plötsligt blev hon en loser, grinig medelmåtta istället för given medaljör.
Det klädde henne inte alls.
Bortförklaringar klär ingen.

Å andra sidan är det väl mänskligt, det med. Ödmjukhet ryms liksom inte i en vinnarskalle, säkert är det svårt eller närmast omöjligt att inse det simpelt självklara: nya förmågor har hunnit ikapp och förbi, man förlorar till dem som är bättre. Så som de förlorade till mig när jag var ung och hungrig…
Nå. Anja Pärson ska fylla 28. Än kan hon säkert blixtra till i enstaka lopp, än kan hon kanske få bestiga en prispall i någon världscuptävling.
Man skall aldrig säga slut förrän allt är över.

S E