Vådaskott eller trendbrott?

Äntligen!
Efter sju ynka mål och nio futtiga poäng på de tolv senaste matcherna måste MFF:s 3-0-seger i Halmstad ikväll kommit som en befrielse för alla hårt prövade blådårar. Liket lever, livet leker. Åtminstone några dar, eller till nästa match.
Något definitivt trendbrott vet jag inte om det var som skådades i Halmstad. Matchen hade länge en frän doft av 0-0, MFF såg i cirka 70 minuter ut precis som vanligt. Dvs mycket duttande med boll, hyggligt fast lite långsamt passningsspel, slarviga inlägg, sumpade halvchanser. Och så en massa egendomliga skottförsök av Figueiredo.
Men sen kom Bahnes osannolika bjudning…
Synd om Halmstadmålvakten, vaket av unge Hamad att vara där och peta in gratisbollen. Desto rejälare var å andra sidan Mehmetis dubbel till 2- och 3-0 i slutminuterna – låt vara att motståndet så dags inte längre höll allsvensk klass.
Bäst i MFF? Jag trodde aldrig jag skulle få säga det…men: Eddie Ofere! Jämte Gabriel, mittbacksklippan som alltid är att lita på numera. Dahlin i målet skall inte heller glömmas bort; ett par kanonräddningar ville till för att säkra nollan.
Mest lättad i MFF? Tränar-Rolle, skulle jag tro. Segern ger arbetsro. Varaktig eller tillfällig återstår dock att se.

S E

En kväll med Wiehe - äntligen

Missade Mjällby på tv ikväll. Valde Wiehe i Pildammsparken. Med facit i hand ångrar jag mig inte en sekund. Mjällby gjorde ju ändå sitt i Norrköping utan min medverkan…Mjällby har jag dessutom sett förr.
Aldrig Wiehe däremot. Jo, på tv så klart men inte live. Förrän nu. Skam till sägandes alltså; den Malmöbo som inte avnjutit en Wiehekonsert kan kamma saj, har jag ju förstått. Okej, vissa tycker precis tvärtom. Gammelmoderater t ex. Eller nyliberaler. Eller högersossar. För att inte tala om Sverigedemokrater.

I mina ögon och öron var Mikael Wiehe lysande i Pildammarna. Stark i sångerna, bitsk i mellansnacket, ödmjuk och fin mot publiken. På alla sätt ännu bättre än jag hade föreställt mig.
Känslan så här direkt efter konserten är att Malmö – och för den delen hela artist-Sverige - vore oändligt mycket fattigare utan Wiehe.
Tack för en magisk afton.

S E, nyrik

Var har du din smärtgräns Rolle?

0-0 mot Halmstad. MFF knaprar poäng, håller någorlunda marginal till nedflyttningsstrecket. Inte illa med tanke på att laget vunnit en (1) av sina senaste tolv matcher – och på dessa gjort sammanlagt sju mål.
Allvarligt talat skulle jag bli förvånad om inte Rolle Nilsson stiger av tränarjobbet nu. Någonstans har väl även han en smärtgräns. Kicken lär det inte bli tal om, MFF har ju något slags policy som går ut på att fiasko aldrig är tränarens fel. En sympatisk policy i och för sig, fast jävligt ovanlig.
För övrigt oroar jag mig för Mjällby. Norrköping borta i morgon kväll låter ruskigt svårt.

S E

Ett tack säger mer än tre

Tre spelare har lämnat MFF i sommar. Jonas Sandqvist, Labinot Harbuzi, Jimmy Dixon. En av dem (Dixon) avtackas av ordföranden Bengt Madsen i dagens utgåva av Avspark (MFF-bladet). De andra två förbigås med tystnad.
Detta säger inte bara en del om MFF-hövdingens personliga förhållande till begreppet vett & etikett. Det säger minst lika mycket om allmäntillståndet i hans klubb.

S E

Detta att förhålla sig till allsvenskan

Född bleking har man fått lära sig att vara jävligt ödmjuk. Landskapet är litet och oansenligt, syns knappt på kartan. Taskigt geografiskt läge dessutom: bortträngt av stöddiga skåningar, nerputtat av ogina smålänningar, ett ordinärt oväder från att slukas av havet.
Typ.
Dock vackert i all sin futtighet.
Små landskap är ofta vackra – och Blekinge kallas faktiskt för Sveriges trädgård. Alltid något.
I brist på något annat.

Ta fotbollen. Allsvenskan (eller liknande tävling) instiftades 1800-kallt men det skulle dröja till en bit in på 1960-talet innan Blekinge satte ett avtryck. Högadals IS (från Karlshamn) var klubben – och hjältarna minns jag som igår: Bambis Lindqvist, Natan Ingvarsson, Johnny Karlsson, Torsten Hansson, Kjell Larsson, store Bergström i målet. Ett fel bara: underbart blev kort.
Högadal åkte ur direkt. Laget räckte inte till, ödmjukheten eller vad det nu var gav inga poäng. Jo, tolv ynka. Vilket än idag håller för en femtifemteplats i allsvenskans maratontabell.
Bland totalt 60 lag.
Något högre i denna tabell påträffas Blekinges nästa uppstickare. Mjällby AIF. Hemmahörande i den del av Blekinge som kallas Listerlandet. Minkfarmarnas och sillastrybarnas eget lilla revir, dialektalt sett en ytterst delikat avkrok.

Tre gånger om på 1980-talet var Mjällby uppe, tre gånger om vände klubben på studs. Det vilade helt enkelt något slags förbannelse över de blekingska insticken i allsvenskan, förstod jag nu. Högre satans makter med kopplingar till, just det, Småland och Skåne.
Särskilt tydligt blev detta vid Mjällbys andra visit. Allt laget behövde för nytt kontrakt den gången var seger i sista matchen hemma mot MFF. Jodå, 1-0 föll som en gudagåva, miraklet blev ett faktum.
Nästan.
I den allra sista av alla darrande matchminuter ändrades resultatet till 1-1. Och vem var den skyldige om inte Thomas Sunesson, MFF-center med småländska rötter. Sunesson som aldrig gjorde mål annars…nog faan skulle hans snubbelfot drabba just Mjällby, just Blekinge.
Fast inte bar vi oss åt för det, vad jag kan minnas. Inte mer än att vi la oss ner och dog en liten stund.

Härdat folk tar motgång med fattning. Härdat folk tar heller inte ut medgång i förskott – och det var egentligen det jag tänkte säga. Bara för att Mjällby toppar Superettan överlägset här och nu betyder det inte att seriesegern är klar, självklart inte med sexton omgångar kvar.
Kollaps kan komma, otur kan spöka, bollen kan bli läskigt rund. Som där och då, när det senast begav sig.
Men tänk om…
Född bleking skulle man nog ta till lipen, är jag rädd.
I all ödmjukhet.

S E

Delad pott - halvt trendbrott

1-1 borta mot Brommapojkarna. Gissar att resultatet ses som en framgång i MFF-lägret. Tio man drygt halva matchen sedan Molins bett domaren om en utvisning, då är ju en pinne inte så illa ändå. Tiderna förändras, perspektiv förskjuts…det vet säkert Malmös fotbollsvänner vid det här laget.
I alla fall de som inte lyckats förtränga faktum. Nämligen att MFF på sina senaste elva matcher i allsvenskan tagit en enda seger.
En.

S E

Stefanidis toppar tippen

Sensation!!!
Såg en bild från senaste MFF-träningen och vem figurerade där om inte – Babis Stefanidis.
Borgs klipp från sommaren 2007 finns alltså kvar i MFF. Ja, inte i laget. Eller i truppen. Eller i resonemanget överhuvudtaget. Men på träningarna. Och på lönelistan, förhoppningsvis. Någon anständighet måste väl klubben ändå visa gentemot flopparna på tippen. De har ju inte själva valt platsen, så att säga.

Själv hade jag faktiskt glömt bort Stefanidis. Minns nu att han en gång var en duktig ytter i Djurgården, att han fortsatte till danska ligan och senare till Helsingborg. Det var där MFF fick korn på honom och la ett bud som ”bet”. Värvningen stack faktiskt ut som en av 2007 års mest kontroversiella i svensk fotboll, bröt också mot en oskriven regel: kusinklubbarna HIF och MFF plockar inte spelare av varann mitt under pågående säsong.
Rabaldret blev därefter. HIF-fans som rasade och hotade, en svikare (Babis Stefanidis) som fick gå under jorden i väntan på ”faran över”. Ett MFF som dock tvådde sina händer: kapet var ju i hamn, laget förstärkt med ytterligare en stjärna.
Jämte Litmanen och andra.

Idag kan man konstatera att det blev väldigt mycket väsen för just ingenting. Babis Stefanidis gjorde några mindre succéartade matcher hösten -07, när Åkeby ännu var MFF-tränare. I fjol kom så olyckan med benbrott och halvårslång konvalescens – fast då bör man kanske komma ihåg att nye tränaren Rolle Plotter redan dessförinnan hunnit visa att Stefanidis INTE ingick i planerna kring en startelva.
Här och nu, medicinskt fullt återställd, gör han det tydligen inte heller. Men det var en glad överraskning att se honom på bild. Undrar hur han mår. Jag menar, innerst inne.
Livet på MFF-tippen...när kommer dokumentären?

S E

När sorg blir till show

Såg delar av minnesceremonin över Michael Jackson på tv. Kan inte säga att jag blev berörd, snarare beklämd. Var inte mannen värd något mer än detta fejkade spektakel?
Låt gå för alla tillrättalagda tal och förljugna hyllningssånger – men att se ”sörjande” liksom kämpa fram gråten eller sammanbrotten blir bara too much. Fast så tycker jag kanske för att jag är svenne, slår det mig nu. Jag menar, här kämpar vi ju oftast för att INTE börja gråta i känsliga ögonblick.
Hellre det än att låtsasgråta, får jag nog säga ändå.

S E

Klüfts något överdrivna öde

Trist med Carolina Klüfts upprepade skadebekymmer. Synd om henne själv. Däremot ingen katastrof för svensk friidrott, vilket man kan förledas att tro av alla tidningsrubriker i ämnet.

Klüft var en världsstjärna i sjukamp men den tiden är som bekant förbi. Som renodlad längdhoppare har Klüft förvandlat sig själv till en tappert kämpande medelmåtta, cirka halvmetern från internationell toppklass.
Det är en märklig friidrottsresa hon gjort, Carolina Klüft. Kanske unik. Sjukampsdrottningen som abdikerade vid 25 – för andra brukar karriären ta fart ungefär i den åldern. Å andra sidan har Klüft kunnat fortsätta tävla (och få betalt) som om ingenting hänt, som om hon fortfarande vore ”stjärna”. Varumärket från sjukampstiden har överlevt aldrig så krampaktiga längdhoppsprestationer.

Så glöm att Sverige mister ett medaljhopp vid friidrotts-VM om några veckor. Det är bara hitte-på i tidningarna. Mer troligt är att skadan faktiskt befriar Klüft från oförtjänta fiaskorubriker.
Inget ont utan något gott…

S E

Skakigt vid nedre streck...

MFF-Kalmar ikväll. Känns lite som 1-3 eller nåt. Kalmar var starkt mot slutet av den stympade vårsäsongen, MFF skakigt. Sommarens träningsmatcher indikerar ingen förändring: Kalmar har vunnit sina, MFF har kryssat. Spelartrupperna är dessutom intakta, inget nytt under solen där. Bortsett då från den sorglustiga Harbuzistoryn i MFF.
Av allt att döma petas vårens särklassige Malmöspelare ur startelvan ikväll. Vilket förvisso kommer att applåderas av alla anonyma ”bloggkommentatorer” som på sistone fått spy galla över Harbuzi i Sydsvenskan. Vämjelig läsning, må jag säga. Bara för att MFF:s egen ordförande visat dåligt omdöme i fallet behöver ju inte tidningen göra det.

Läste ni förresten kulturskribenten Jan Karlssons knivskarpa MFF-analys i gårdagens Kvällsposten? Slakten på lagkaptenen Daniel Andersson, slakten på hovnarrarna i den lokala sportjournalistkåren…
Inte grant det heller – fast möjligen sant.
En till sak inför kvällens match. MFF har ynka två poäng ner till kvalstrecket, fem till direktdegradering. Kan kanske vara värt att begrunda.
Innan det är för sent.

S E

Prestationsbaserade MFF-löner?

Förtydligande apropå den infekterade Harbuziaffären i MFF: principiellt håller jag med ordförande Madsen om att lön efter prestation är en sund idé. Men lever MFF-hövdingen som han lär?
Vad har Wilton Figueiredo i lön? Jeffrey Aubynn? Markus Halsti? Mer eller mindre än Harbuzi? I förhållande till prestation borde det bestämt vara mindre, men vem kan veta? Så fort det kommer till pengar är det alltid ett jävla smusslande – och därmed fritt fram för spekulationer.
Vad är det man vill dölja? Vilka spelarkontrakt i MFF tål inte dagsljus?
I väntan på det svar som aldrig lär komma tillåter jag mig en spekulation: lön utgår efter GAMLA prestationer, inte efter aktuella prestationer.
För övrigt vidhåller jag att Madsens attack på Harbuzi i Kvällsposten häromsistens var beklämmande. En ordförande som offentligt förminskar en av sina spelare på det sättet sänker sig själv, åtminstone i mina ögon.

S E